Efter 70 började hon träna i grupp två gånger i veckan. Nu vid 90 gör Elisabeth Sinclair Ekstrand fyra pass i veckan på sitt favoritgym.
– Det har blivit viktigare för mig för varje år som går, säger hon.
Vid första mötet med Elisabeth Sinclair Ekstrand känns 60 som en mer trolig ålder än de 90 hon säger sig vara.
Men Elisabeth är en av de lycraklädda. De som vet exakt vad de ska göra – och gör det med djupa andetag och målmedvetenhet.
Idag blev det en timme med först spinning, sedan core med fokus på mage och rygg. I den stora lokalen pumpar musiken taktfast. Maskiner klirrar i bakgrunden när hon försvinner till omklädningsrummet.
Med raska kliv visar hon vägen från gymmet till hemmadörren i Kullavik. Även i hemmiljö utstrålar hon sprudlande kraftkvinna med rappa repliker, vit skjorta, mörka byxor och rutig kavaj.
Nu är hon än mer tacksam över beslutet att låta träningen ta en allt större plats i livet från när arbetslivet upphörde fram till nu.
Att hon kört sina regelbundna fyra pass i veckan de senaste tre åren har gjort skillnad. Den starka kroppen blev räddningen när hon olyckligt fick sin elcykel över sig i vintras.
– Det var tack vare att jag tränat så mycket som det inte blev värre, säger hon.
Sedan dess gäller löftet att inte cykla vintertid. Men resten av året vill hon fortsätta precis som förut och cykla till badet, till makens boende, affären och så klart till gymmet och tillbaka.
Hon har alltid älskat att röra sig – och hon tyckte även om att arbeta. Ordet ”pensionär” ryggar hon för.
– Man är ju inte bortslängd eller hopskrumpen bara för att man är pensionär.
Sedan hon slutade jobba vid 70 har det hela tiden funnits nya projekt att syssla med.
Hon gillar att måla i olja, gärna utomhus. På en av många oljemålningar Elisabeth gjort, kallad Dambadet, ligger kvinnor och solar. ”Alla är fina”, förklarar hon. Hon påtar även gärna i trädgården.
Men träningen – där hon fram till 70 nöjde sig med någon gång i veckan – har sedan dess blivit ett allt större intresse.
– Det är som ett andra hem när jag kommer till gymmet. De är så gulliga och tycker det är roligt med en gammal tant som hoppar runt där, skrattar hon.
Av sina träningskamrater får hon ofta höra: ”du är vår förebild”. Och hon ser även det sociala i träningen som betydelsefullt.
Att träna i grupp är ett aktivt val och gemenskapen i den har hjälpt henne under pandemin och även när maken flyttat till ett särskilt boende.
– Ju äldre du blir desto viktigare är det att ha kontakter.
När kroppen förändras med åldern fungerar träningen som motkraft. Den ger bättre ork och livsglädje.
– Det är så himla kul att jag kan fortsätta hålla på. Det här vill jag inte sluta med, förklarar Elisabeth bestämt.
Hon vill uppmuntra andra att våga börja träna och gärna börja träna något nytt. Helst i grupp.
– Det är faktiskt aldrig för sent att börja.
Text: Karin Tufvesson
Råd till andra som vill träna efter 65
- Det är aldrig för sent! Allra viktigast är att inte stelna till i kroppen. Att starta i grupp med andra kan vara en bra början. På köpet får du sociala kontakter.
- Om du tycker om att cykla – testa spinning! Att cykla är det bästa du kan göra för rygg och knän, en snäll träningsform för kroppen.
- Yoga är också alltid bra! Det finns många olika sorters yoga. Man får göra så mycket man kan, försöka hitta det som passar just dig.
