Vad är det som lockar så många anhängare till en förljugen värld? Det skriver Bodil Jönsson om i sin krönika nedan.
Tänk en sådan tur vi har haft, vi som är födda i en tid då de flesta trodde att kunskap är något som finns. Inte så att kunskapen förblir en och densamma för evig tid framåt – den utvecklas förstås hela tiden. Men vi fick ”lära” oss att människor före oss hade mejslat ut en kunskap som vi kunde dra nytta av. Den utgjorde ju det bästa och mest trovärdiga som mänskligheten dittills hade kommit på.
Den inställningen hade bland annat till följd att vi slapp ifrån en tillvaro där var och en var utlämnad åt andras humbug eller åt att själv bara ha egna hugskott att lita på.
Vi hade så pass mycket överlappande kunskaper att vi kunde resonera oss fram till klokare problemlösningar än de befintliga. Ja, det var tider, det! Med effekter både för den egna själsfriden och för alla våra gemenskaper, inklusive samhället. Just kunskapsöverlappet människor emellan utgör själva grundförutsättningen för en fungerande demokrati.
Men plötsligt hände något märkligt på nästan ingen tid: en kunskapsrelativism svepte genom västvärlden, och storljugarnas tid var inne. Från plattform till plattform, från område till område, spreds en föreställning om att vad som helst kunde vara lika ”sant”. Ja, det var nästan som om det ”sanna” bara blev ”sannare” ju fräckare lögnaren var. Trump var inget unikum; Bolsonaro med flera har dragit sina strån till stacken. Och George Santos, nyinvald i kongressen vid mellanårsvalet, verkar ju ljuga om allt. Tro för allt i världen inte att Europa inklusive Sverige är förskonat – också här frodas kunskapsrelativismen.
Vad är det då som lockar så många anhängare till en förljugen värld? Med den frågan i huvudet satte jag mig att se serien Hillary på SVT Play. Särskilt i dess sista avsnitt slogs jag av Trumps oerhörda fräckhet, bufflighet och kunskapsförnekande, allt inför öppen ridå. Ändå var det han som vann valet. Går detta alls att förstå ens nu, flera år senare? Vi har en svår läxa att lära oss, vi som vill tro på att det går att utifrån rationella argument förvalta och vidareutveckla till exempel en kommun, ett land eller en union.
Försök att bemöta en fräck lögnare med välunderbyggda argument kan vara som att kasta vatten på en gås. Ja, det kan vara värre än så, för man kan (som Hillary) förlora på att ens försöka ta diskussionen med vederbörande.
Den mediala världen, inklusive merparten av de sociala medierna, favoriserar inte det resonerbara. I stället vinner det mest spektakulära gehör. Kunskapsföreträdare och tidigare etablissemang misstänkliggörs. Hatstämningar piskas upp och alla börjar misstro alla.
Vad är det då som gör den politiska sfären så lockande för egotrippade verklighetsförfalskare och skränhalsar? Jo, för att de inuti denna kan få tillgång till själva maktapparaten, det vill säga allt det som samhället successivt byggt upp för att skydda (sannings)demokratin, inklusive dess institutioner och lagstiftning.
Tappar vi makten till kunskapsförnekarna är vi illa ute. Visserligen kan allmänna val fortsatt utlysas och visserligen kan majoritetsstyren etableras. Men en manipulations ”demokrati” är ingen garant för ett hållbart samhälle med respekt för exempelvis mänskliga rättigheter, transparens och rationella beslutsunderlag. Därför tänker åtminstone jag: vi som formats inom ”sanningsdemokratin” och också har respekt för dess förmåga till gemensam utveckling, visst har vi ett speciellt ansvar att förhindra att sanningsförnekare tar över samhällsapparaten?!
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
