Comosjön i norra Italien är en av Europas djupaste insjöar med sina 410 meter. Men det är inte djupet som gör den populär. Den är omgärdad av ett storslaget landskap och historiska vackra hus. Många med superkända ägare. Text Staffan Heimerson Foto Marianne Pihl
”Hmmm”, sa jag. ”Någonstans här måste han bo. Och vilka villor! Vilken av dem kan vara hans?”
Jag hade talat tyst för mig själv. Men inte tyst nog. Kvinnan på bänken framför mig hade hört mina tankar.
”Precis vad jag också undrar”, sa hon. Finländsk fonetik präglade hennes engelska när hon tillade: ”Det är inte lätt att finna det man söker. Hej, jag heter Maja och är från Esbo vid Helsingfors. Jag är lärarinna.”
Vi och denna kvinna i övre medelåldern befann oss om inte i De tusen sjöars land så i alla fall på det anspråkslösa fartyget m/s Stelvio på den kanske vackraste sjön i hela världen, Lago di Como, vid foten av Alperna och några mil norr om det intensiva Milano.
Ännu en kvinna, också hon i medelåldern, vände sig mot oss. ”Aaah, jag förstår vad ni pratar om. Ja, det ska vara här någonstans. Mellan Carate och Brieno. Bryggan ska heta Laglio.” Hon pekade på en sliten karta på vilken det lilla passagerarfartygets tilläggsplatser fanns utmärkta.
Hon suckade: ”Konstigt hur vi uppför oss. Vi är som groupies. Good morning förresten. Jag är Amanda. Jag är från Mayo längst bort i väster på Irland. Jag jobbar med välgörenhet. Det här är min kortsemester i år.”
Det lät som om vi talade i gåtor. Men de flesta av er läsare har säkert redan genomskådat att det var George Clooney vi spanade efter. Inte den 61-årige amerikanske skådisen personligen – så kändistokiga var vi inte – fast vi visste att han två gånger av magasinet People utnämnts till Världens sexigaste man. Det vi ville var att från vårt fartygsdäck kolla in hans villa.
Comosjön breder ut sig som bokstaven Y ställd på huvudet: tre smala armar strömmar ut från staden i mitten med det betagande namnet Bellagio. Sjön är vindlande och smal men djup (410 meter) och stor som Stora Lulevatten, om det säger er något. En armada av passagerarbåtar trafikerar de flitiga byarna vid strandkanterna.
Det är som SL-trafik – bara transport, det finns inte ens en kaffeautomat ombord. Biljetten Como–Bellagio kostar € 23 tur och retur.
Eleganta Riva-båtar byggda i ädelträ pilar som taxi över vattenytan. Hydroplan, de utvecklades för hundra år sedan här i bygden, brummar i skyn och landar framför våra ögon.
Stränderna reser sig brant, ofta ända upp till artonhundra meters höjd. Längs branterna – främst mellan Como och Bellagio – ligger i lager på lager som vore det en bröllopstårta arkitektoniskt fulländade villor från alla sekler från 1500-talet och framåt. Genom århundradena har riddare och rikemän, prinsessor, författare och konstnärer, Napoleon och Leonardo da Vinci, Kejsare Franz Joseph, Goethe, Flaubert och Liszt sökt sig hit.
”Där är den!”, ropade irländskan Amanda, när hon fick syn på Clooneys palats som bär namnet La Villa Oleandra. Det är från 1700-talet, harmoniskt i sina linjer och sommartid den Oscarbelönade skådisens tillhåll för sig och sin familj, hustru och ett tvillingpar.
Magneten för alla dessa celebriteter har varit: 1) bygdens skönhet och 2) ett mikroklimat som ger gott väder under tidiga vårar och sena höstar och får de mest märkliga växter att blomma.
Många av dessa personligheter byggde sig med yppersta smak och de främsta arkitekter väldiga villor och palats. Den goda smaken var ledstjärnan. Den vanligaste stilen är inspirerad av renässansarkitekten Andrea Paladio och beskrivs ofta som nyklassicism.
Du blir glad när dina ögon någon gång fångar in ett kråk-slott. Oftast är villorna målade i milda färger, men ibland i vilda färger.
Ur en av de vertikalt byggda byarna sticker ett kyrktorn upp, från en annan lyser skylten Apotek. Det vittnar om att det även finns ett vardagsliv.
Och i århundraden har Comosjön utan att falla ur modet hållit som turistisk attraktion. Bellagio är stjärnan av städerna vid Comosjön. Staden har färre än 4 000 invånare. Den är vacker och vårdad men präglas naturligtvis av intensiv turism.
På min trottoarservering med en cappuccino framför mig hörde jag oavbrutet vår tids mest karakteristiska ljud, smattret från rullväskor över trottoarernas stenläggning. Japanska turister vandrade i skock, anförda av en reseledare med en gul flagga höjd över allas huvuden. En helikopter, också gul, flaxade i skyn mot en blå himmel.
Stadens byggnader har utsmyckningar som för tanken till Tyrolen. Trädgårdarna är vackra, hotellen livliga. (Bellagio är också namnet på Las Vegas brackigaste kasino. Ingen risk för förväxling föreligger).
Jag gick naturligtvis iland även vid bryggan i Tremezzo för att se de omskrivna trädgårdarna i Villa Carlotta. Den jättelika villan byggdes i slutet av 1600-talet av en markis från Milano. I dess barockträdgårdar finns allt: bambu, banyan och banan, kamelia, azalea, magnolia och hortensia, pedantiskt välhållna och med trädgårdsmästare som robotmässigt förklarar: ”Allt detta tack vare vårt välsignade mikroklimat.”
Jag var naturligtvis lika nyfiken på Villa d’Este, ett lyxhotell som sedan 1873 placerar världens alla andra lyxhotell i skuggan och varit en gyllene lekplats för sultaner och tsarer. Redan dess trädgård är tio tunnland stor.
Den amerikanske reportern och humoristen Herb Caen har om Villa d’Este sagt: ”Den exakta platsen för himlen på jorden har aldrig kunnat återges. Men det kan mycket väl vara här.”
Jag hade inga planer att bo där (ett billigt rum off season kostar 8000 natten). Men kanske en drink på terrassen… Glöm det. En bom spärrade infarten. En vakt som såg ut att vara lejd ur den ryska Wagner-legostyrkan tittade med skepsis på min bil och min Panamahatt. ”Har ni reservation?”
Naturligtvis ljög jag: ”Jag har vänner som väntar på terrassen.” Han kollade, och sa: ”Ni har ingen som väntar på terrassen och ingen annanstans heller. Backa. Kör härifrån.”
Så bra, tänkte jag, att jag redan är inkvarterad på hotell Metropole Suisse på Piazza Cavour. Jag hade där genast fäst mig vid att i en tid då hôtelièrer världen över blir latare levde Metropole Suisse upp till resenärens drömmar om ett hotell med gammaldags charm.
För det första lämnade jag – trött, trött – bilen vid entrén, checkade in och gick direkt till baren. Nöjd såg jag en valet, en betjänt i receptionen, skynda ut, sätta sig vid ratten och få fordonet lagligt parkerat.
När jag efter första drinken återvände till receptionen var bagaget försvunnet. ”Det var vi burit till ert rum…” Rumsnyckeln var gammaldags och skramlande, inte ett plastkort.
När jag morgonen därpå kom till frukostbordet fanns – även nu i en tid då vi oavbrutet skrollar på telefon – en färsk, nytryckt New York Times.
”Staffan”, sa jag till mig själv, ”Njut! Med den här miljön kan du ta på dig rollen som en världsman.”
Como med sina 85 000 invånare är en grann och trevlig stad. Dess hjärta pulserar kring Duomo, katedralen mitt i stan. Staden är genom århundraden berömd för sitt siden och fortfarande tillverkas här vackra slipsar.
Restaurangerna ligger tätt. Frånsett den moderna bistron Feel är de inte anmärkningsvärt bra. De har mestadels samma tjatiga matsedel, spagetti hit och risotto dit. Den lokala risotton serveras ofta med den friterade fisken lavarello, en smaklig vit fisk hämtad ur Comosjöns djup. Krogarna har olika karaktär och atmosfären är oftast god.
I Comos omgivningar har flera storfilmer spelats in, Star Wars, Episode II, Attack of the Clones, Casino Royale med Daniel Craig som James Bond, och nyligen House of Gucci med Al Pacino. Men faktiskt, allra först på plats var Bröderna Lumière, de som uppfann filmen, som var i Como 1898 och filmade.
Dessa fiktiva världar imploderar dock inför synen av alla turister. Vid kvällstid finns till och med de blomsterförsäljare som irriterade oss på Mallorca på femtiotalet.
En uppskriven attraktion är Funicolare Como Brunate, en bergbana som sedan 1894 förbinder staden med byn Brunate högt upp på en topp. I verkligheten inte märkvärdigare än att åka T-bana – fast med stark lutning.
Men grant är det. Om dagen gröna berg kring en blå sjö. Om natten alla kullar gnistrande av ljus – du tror att du är på promenad i Vintergatan.
Fler bilder längre ned.
Seniorguide Comosjön
Resa dit: Med bil är avståndet Malmö–Como drygt 140 mil, 2 dagar. Flyg från Sverige till Milano och Bergamo med de vanliga flygbolagen inklusive Ryanair. Teoretiskt går det att resa med tåg men restiden blir minst 26 timmar och biljettkostnaden SEK 2 700.
Valuta: Euro. Lätt att räkna – SEK 10 för € 1.
Tidszon: samma som Sverige.
Prisläge: Bara med tur hittar ni hotell för mindre än € 100, en tallrik spagetti på ett billigt ställe kostar € 12, kötträtter knappast under € 22.
Bästa tiden: Mars-november. Var beredd på att i juli-augusti är det mer än smockfullt. Fortfarande långt in i oktober går äldre herrar i kortbyxor.
Språk: Italienska; ungdomar i servicebranscher pratar – gärna men dåligt – engelska och tyska.
Passar för: Turism av alla slag, bil, cykel, ridning, vandring, tågluffning, golf. Det är lätt att hyra en 125 kubiks scooter för två personer eller en el-cykel.
Missa inte: Operaföreställningarna i juli–början av september i den romerska arenan i Verona, som ligger ett par timmar bort med tåg. Skådespel bortom det fattbara, makalös stämning bland 23 000 åskådare. Missa heller inte en dagsutflykt till Isola Bella i Lago Maggiore med familjen Borromeas slott med dess barockträdgård med vita påfåglar och hortensia, stora som träd.
Shopping: Ursnygga kläder, ni hittar dem på outlets.
Seniorvänligt: alla i Italien är gamla så vi känner oss hemma.
Länkar: Information via ENIT, Italian National Tourist Board, www.enit.it, telefon 08-54568330.
