Det är något nytt som inträffar när man passerat 80. Något som både kan kallas överseende och vänligt. Man syns inte – men samtidigt ser man själv helt nya saker både hos andra och sig själv. Läs Annika Hagströms krönika nedan där hon skriver om hur hon försöker städa bort ovidkommande minnen. Det går så där.
Det är tidig morgon när jag väcks av ett ljud som får mig klarvaken. Någon försöker parkera sin bil framför min och stöter på motstånd. Min bil hoppar till när chauffören gör ett nytt försök. Jag hoppar kvickt ur sängen, drar undan gardinen och ser hur en bil med frost på taket försöker tränga sig in på ett alltför litet utrymme. Utan att tänka mig för – jag har varken kammat mig eller tagit på mig på en anständig tröja ovanpå nattlinnet – sträcker jag mig ut i den kyliga vinden och ropar: Akta bilen bakom dig! Mannen visar med ena handen att det är flera centimeter kvar mellan hans bak och min front innan han med raska steg rusar vidare i morgondiset…
När jag ser mig i spegeln kan jag inte låta bli att skratta. Håret på ända, nattlinnet på sned. Någon som liknar Julia Cesar eller Dagmar Ebbesen när de spelar arga tanter, eller någon som är med i Anderssonskans Kalle tittar på mig och jag inser att detta tyvärr inte var en komedi. Det var på riktigt.
Det är något nytt som inträffar när man passerat 80. Något som både kan kallas överseende och vänligt. Man syns inte – men samtidigt ser man själv helt nya saker både hos andra och sig själv. Det finns en hel rad tanter, mammor, flickor, mallgrodor och änglar gömda i våra beteenden. Vi har spelat många roller genom livet – och vid behov kan rollen som argbigga tas fram på nolltid, om så skulle behövas.
Jag är just nu i färd med att försöka städa bort ovidkommande minnen, sådana som inte är till någon glädje. Det går så där. Av någon anledning är de negativa minnena ofta mer seglivade. Precis som gamla sångtexter eller psalmer. Omöjligt att lära sig nya texter utantill vid 80 års ålder, men de texter man lärde sig i skolan sitter som gjutna.
Jag har ändå påbörjat ett försök att rensa i mina sparade gömmor. Och häromdagen gjorde jag ett riktigt fynd. En artikel från Expressen 26 juli 1965. Jag är 23 år och har fått ett minst sagt stort uppdrag tillsammans med fotografen Jacob Forsell. Vi har fått veta att den berömda stjärnan Eartha Kitt ska komma till fängelset på Långholmen och uppträda för de intagna. Vilket uppdrag för en ung journalist!
Tidningsurklippet jag hittar är rena lyckoruset. Jag läser och minns hela stämningen. ”260 interner på Långholmen fick i går uppleva en högtidsstund som vi utanför avundas dem. I en halvtimme satt de som förhäxade framför henne, vampen, tigern, kvinnan Eartha Kitt.” Rubriken på artikeln var ”Så här gick det till när ’Ärtan’ fängslade hela Långholmen”.
Jag läser och minns.
– Oh du store, vilken brud grabbar! Sensuella Eartha Kitt sjöng om synd, sex och djävulskap så att huden knottrade sig över kroppen på de 260 Långholms-
internerna. Hennes sexiga rörelser fick de tuffaste av dem att rodna. Referatet fortsätter: ”Det här var det underbaraste som hänt i ”Holmens” historia! Alla gråjackor i den f d kyrksalen var ense. Ärtan kommer vi aldrig att glömma.”
Somliga minnen känns bra att ha sparat – både på papper och
i sinnet
Bilderna framkallas i mitt inre när jag läser texten. Ärtan sjunger I wanna be evil och C’est si bon och för mitt inre öra hör jag musiken och känner stämningen på nytt. Applåderna vill aldrig ta slut. Och i min text berättade jag att Eartha Kitt inte ville ha betalt för sitt framträdande. Hon fick i stället ta emot Kåk-Oskar, en liten porslinsfigur med randig klädsel och kedja kring foten.
Jag tittar på Jacob Forsells bilder. Han har en förmåga att berätta en parallell historia till den skrivna texten. Vilken glädje det var att få arbeta tillsammans med en sådan yrkesman – och kamrat.
Jag stoppar tillbaka artikeln om Eartha Kitts besök på Långholmen i mina lådor. Somliga minnen känns bra att ha sparat – både på papper och i sinnet.
