”Ålder är oviktigt”

Suzanne Axell valde att sluta som programledare för Fråga doktorn. Nu har hon skrivit en bok om livet efter 60. Med fokus på att börja om och ta sig vidare. Text Kurt Mälarstedt Foto Margareta Bloom Sandebäck

Boken bygger på intervjuer med elva kvinnor som Suzanne Axell stött på tidigare och i många fall intervjuat.
– I tv blir det ju lätt snuttifierat. Jag har känt att jag skulle vilja samtala med de här personerna längre och djupare. De har alla en bra historia att berätta. Många av dem har haft problem av olika slag men kommit över sina svårigheter och tagit sig vidare. Ett tema i boken är att man ska ta tag i sin dröm. Författaren Elsie Johansson är ett bra exempel, hon fann ju en riktig kärlek när hon fyllt 80. En del människor släcker ned livet lite för snabbt. Många av historierna i boken pekar på att det inte behöver vara så. Det gillar jag.
Bland de intervjuade finns inte bara kända personer, som skådespelaren Marie Göranzon, sångerskan Anne-Lie Rydé och polischefen Carin Götblad, utan också några mindre kända.

I stället för Amelia Adamo valde Suzanne Axell till exempel att intervjua den något mindre kända journalistkollegan Maggan Hägglund som beskriver sig själv som stark-skör och som alltid lyckats arbeta sig upp ur svåra depressioner.
Andra berättar om svår barndom, dåliga relationer med föräldrar, sjukdomar, misslyckade kärleksförbindelser (men också några lyckade). Ett grundtema är dock: bli aldrig bitter (Elsie Johansson). Ett annat: bestäm dig för att vara glad (kattexperten Susanne Hellman-Holmström). Ett tredje: sluta inte röra på dig (DJ Madelein Gloria Månsson). Ett fjärde: fatta dina egna ekonomiska beslut (influencern Annika Elgeskog).
Intressant nog har Suzanne anammat alla dessa teman i sitt eget liv.
De intervjuade är alla mogna kvinnor men deras ålder anges inte.
– Jag tycker att det är fel att sätta etikett på folk efter ålder. Jag ville göra en bok utan åldrar så att läsarna kan koncentrera sig på personerna och inte hur gamla de är, säger Suzanne.
Men varför bara kvinnor? Män har väl också problem, och bra historier att berätta?
– Att det bara blev tjejer är ett medvetet val. Jag hade några intressanta gubbar på förslag, men det är nog bra att det bara blev kvinnor. De får ju ofta stå i bakgrunden, här får de blomma. En enda väldigt trevlig man är med i min bok. Men jag är fullt beredd på att jag får kritik för att det är för lite.

Suzanne Axells egen bakgrund anas förstås i intervjuerna i boken. I ett inledningskapitel berättar hon om sin barndom och uppväxt med två yngre systrar hos sin ensamstående mamma som hade en lovande skådespelarkarriär och en gång var kandidat till både Fröken Sverige och Sveriges Lucia.
Men Suzannes och hennes systrars pappa bara försvann när Suzanne var åtta år – ”min barndom dog där” – och sedan hade de ingen som helst kontakt. När pappan dog var Suzanne 22 år. De 5 000 kronor hon fick från försäkringsbolaget efter honom skänkte hon bort.
– Jag är uppväxt med en mamma som fick ta hela bördan ensam och det är därför jag inte har några barn. Det var ett aktivt val. Jag lever i ett långt förhållande, men när jag träffade Jörgen sa jag ”take it or leave it”. Det har funkat ändå, vi flyttade ihop 1982. Nej, jag var inte fysiskt rädd för att få barn, men jag hade sett mammas kamp, utan ekonomiskt stöd från en man som bara försvann. Jag önskar att min pappa hade levt tills jag blev lite äldre så att jag hade kunnat bearbeta det här, ställa honom till svars och fråga varför han gjorde som han gjorde.

Suzanne Axell beskriver sig med rätta som en riktig Stockholmstjej. Startskottet för hennes entré till världen kom när hennes mamma drattade på ändan vid Blå Bodarna vid Slussen några dagar före jul 1955. Hon föddes på Södersjukhuset, familjen bodde på Ringvägen innan den, som hon säger, ”utlokaliserades” till Bagarmossen och Farsta.
– Förorter är inte kul. Jag längtade till stan – när jag fick den första lägenheten vid Bergsundsstrand var det som att komma hem. Men nu har de hackat sönder Söder något fruktansvärt. Jag bor på nedre Gärdet och gillar det – det påminner om det gamla Stockholm. Hyfsat lugnt och skönt.

Att inte skaffa barn är alltså ett av de aktiva val hon har gjort i sitt liv. Ett annat är att alltid försöka vara glad och positiv trots att hon gått igenom ”en del tunga grejer” i livet, som hon uttrycker saken.
– Jag tycker att man ska välja livet. Det finns för många mungipor nedåt. Det går att göra något åt saker och ting. Man kan börja dagen med att säga till sig själv att man ska göra något positivt och inte bara gnälla. Ja, man kan råka ut för elaka människor som kan få en att tappa tron på sig själv. Men då ska man lyssna på dem som berömmer en i stället.

Jag ville träffa de där människorna som alla andra bara snackar om

Och visst har hon fått mycket beröm under sin karriär, kanske framför allt från tittarna för sin insats som programledare för Fråga doktorn. Det blev över 617 program under 18 år tills hon slutade av eget val i mars 2021. Hon hoppade av dels för att hon var trött på det eviga resandet – 160 mil tur och retur – en gång i veckan från Stockholm till Umeå varifrån programmet sänds, dels för att hon verkligen ville pröva något nytt.
Man anar ändå ett visst vemod när hon berättar i boken om hur hon behandlades av SVT när hon utan någon närmare motivering inte fick förnyat kontrakt som programledare för programmet Go´kväll våren 2002 och när hon själv lämnade Fråga doktorn.
”Det hade varit kul med en dunk i ryggen från SVT. Och åtminstone en Kristallen-nominering för redaktionen, någon gång under alla dessa 617 program och 18 år. Den kom aldrig. Men vi fick i alla fall en prinsesstårtbit och en kopp kaffe i personalrummet när vi fyllde 600 program hösten 2021.”
Varför blev du journalist?
– Jag bestämde mig redan när jag var elva. Jag ville träffa de där människorna som alla andra bara snackar om. Det är tungt att till exempel få sitta med världsfotografen Lennart Nilsson en hel dag och prata med honom – och vi blev ju goda vänner. Att träffa Tina Turner, John Travolta, Jane Fonda – att se hur de är i verkligheten. Det var också så att jag var bra i svenska, fick en femma på varje uppsats.
Som ung flicka och under journalistutbildningen jobbade Suzanne Axell på Sabis och blomsterhandeln för att klara ekonomin. Sedan blev det en hel rad tidningar under tio år, från Stockholmstidningar som Dagens Nyheter och Aftonbladet till landsortstidningar som ”Bärsan”, alltså Bergslagsposten i Lindesberg och därefter olika kanaler i Sveriges Radio, där hon bland annat fick hoppa in för Kent Finell på Svensktoppen när han var sjuk.

Suzanne Axell förlorade en del av sin livsgnista när hon lämnade Go´kväll skriver hon i boken, och ungefär samtidigt dog både hennes mormor och morfar som betytt så mycket i hennes liv. Men hon lyckades resa sig, gjorde radioprogram och skrev artiklar, sökte sig till skogen i Roslagen för att läka sig, försökte verkligen bli av med känslan av att vara värdelös. När hon sedan fick det där jobbet på Fråga doktorn började allt flyta på igen.
Hon citerar gärna något som Stickan Andersson, textförfattaren och ABBA-managern, en gång sa till henne när de drack te under en Carl Larsson-målning värd många miljoner i hans Villa Ekarne på Djurgården: antingen får man en skjuts av sin svåra barndom eller så går man under.
Ja, hon ser sina framgångar som en revansch för den ekonomiska knapra uppväxten, och hon tycker verkligen att det skulle behövas fler journalister med arbetarbakgrund.

Under årens lopp fick hon ofta erbjudanden att delta i Let’s dance, Hela Sverige bakar och andra program i de kommersiella kanalerna. Hon tvingades alltid säga nej eftersom hon var kontraktsanställd på SVT, men uppbrottet gjorde det möjligt för Suzanne Axell att delta i Let´s dance på TV4 våren 2021. Hon åkte ut i fjärde programmet men är mycket nöjd med att hon kunde hålla sig kvar så länge; hennes mål var att inte åka ut i första omgången.
– Jag hade ju aldrig slängt i väg en pasodoble tidigare och Tony Irving (en av programmets domare) tyckte inte att jag hade någon takt, men det har jag, skrattar hon. Jag har varit en discobrutta i hela mitt liv. Jag tycker om glädjen i disco, men tango och rumba och sånt kan jag inte påstå att jag gillar. Jag dansade hambo med mormor på verandan ibland och det var urkul.

Efteråt gjorde Suzanne Axell åtta reportage för Fråga doktorn och ett mycket uppskattat dokumentärprogram om sångerskorna Lili och Susie som fortfarande kan ses på SVT Play där 800 000 redan har sett det. Hon har också hunnit med en filmroll, som tv-programledare i relationsdramakomedin Diorama i regi av Tuva Novotny.
I höst ska hon göra fyra direktsändningar över nätet för ett vårdföretag och fortsätta skriva krönikor för en hälsosida för äldre på nätet.

Hon beskriver sig som digitalfientlig och älskar inte Facebook, men hon lägger ibland ut kommentarer på Instagram när hon tycker att något är fel eller, oftare, när hon tycker att något är bra och vill berömma någon.
Hon funderar på att starta en podd och långintervjua människor som hon tycker är värda större uppmärksamhet, och där finns en dröm om att få göra nöjesprogram i tv och eget intervjuprogram. Och att skriva ännu en bok…
– Jag har nog ett väldigt bra uppslag till en deckare, tänkte jag för mig själv när jag satt på bryggan häromdagen. Vi får se.

Kommentera