När minnet smiter

Skådespelaren Nina Gunke var länge orolig över att det var något fel med hennes minne. Hon glömde allt oftare ord och var hon lagt saker och ting. Till slut gick hon till läkaren och fick sina rädslor bekräftade. Hon hade drabbats av Alzheimers sjukdom.

Första gången Nina Gunke fick problem med minnet var redan för femton år sedan när hon stod på Stadsteaterns scen och hade en lång monolog i pjäsen Richard III. Orden försvann och sufflösen fick rycka in. Igen och igen, flera kvällar i rad. Nina kände sig förtvivlad och drog sig efter det här undan mer och mer från teatern. Hon gjorde hellre film där man kan ta om scener.
Det gick bättre med filmandet. Hon fick kämpa lite men det har hon alltid fått göra för att banka in replikerna. Ytterligare några år gick och hon passerade 60.
– Jag började allt oftare glömma var jag hade lagt saker och fick leta efter telefonen, glasögon och väskan. Men alla sa bara ”så är det för mig också” när jag pratade med andra om att jag glömde saker.

Till slut gick det inte att bortse ifrån. Nina märkte att det var något som inte stämde. Hon kände inte igen sig själv längre och bestämde sig för att gå till läkaren.
Hennes make Samuel säger att han inte hade tänkt på det så mycket förutom att Nina hade börjat göra vissa saker, som att gå ner för trappor, lite långsammare.
– Du brukar ju vara så snabb jämt och flänga hit och dit. Men jag tänkte på det här att du gick långsammare i trappor, säger han.
Prover togs och en dag i januari 2021 ringde de från sjukhuset och sa att Nina skulle komma dit. Och gärna ta med sig sin man.
I sin bok Innan jag glömmer skriver Nina:
En mulen, kall morgon i januari förlorade jag mitt liv. Det var då en läkare sa: ”Nina, du har Alzheimers sjukdom.” Det kändes som om mitt liv tog slut där, i mottagningsrummet på Karolinska sjukhuset.
Efter chocken kom skammen. Hon ville bara gömma sig, det här fick ingen veta. Absolut ingen förutom de närmaste.
– Det var svårt att tala om det för mina två döttrar. Men till slut tog jag mod till mig och gjorde det. Jag sa att det var en ”light version” av Alzheimers sjukdom, för det hade läkaren sagt.

När de fick beskedet att Nina inte längre fick köra bil beslutade de att flytta från Lidingö där de bodde, in till stan. Nu bor de centralt nära Karlaplan på Östermalm och trivs jättebra. Nina kan gå ut och promenera i kvarteret, gå in i Fältöverstens köpcenter och uträtta ärenden.
Numera vågar hon också fråga om hjälp om hon behöver det. Skammen är borta och har ersatts av en öppenhet kring sjukdomen.
– Jag kände bara en dag att jag inte kunde hålla det hemligt längre och att det blev jobbigt att gömma sig. Så när min guddotter tvekade om hon skulle våga vara med i tv och berätta om sin hjärntumör, sa jag att vi gör det tillsammans! Du berättar om hjärntumören så berättar jag om min sjukdom.

Det blev ett känslosamt inslag i Nyhetsmorgon i TV4 där Nina i direktsändning börjar gråta när hon inte hittar rätt bland orden. Jobbigt då, men det blev en vändpunkt för henne. En befrielse att äntligen kunna prata om det och stödet hon fått från vänner och bekanta har varit enormt.
– Skammen har ingen plats i mitt liv längre. Nu är jag också ambassadör för Alzheimerfonden. Det känns väldigt viktigt och bra.
Hon har fått en förfrågan om att vara med i ett forskningsprojekt och prova nya behandlingar och läkemedel. Men efter lite övervägande tackade hon nej till det. Hon ville inte spendera sin tid med att åka till sjukhuset flera gånger i veckan.
– Jag vill göra sådant som jag mår bra av. Jag tränar och går på yoga fyra dagar i veckan samt går promenader. Och så vilar jag. Om jag har gjort något behöver jag vila ett tag efteråt för att inte bli för trött. Jag har blivit bättre på att leva i nuet. Jag har flängt så mycket tidigare.

Samuel säger att Nina egentligen är en ”typisk” Alzheimer-patient. Hon har stressat mycket i sitt liv och haft svåra sömnproblem.
– När barnen var små och jag jobbade som skådespelare både på dagarna och kvällarna i perioder blev det väldigt dåligt med sömnen. Jag har alltid haft problem med min sömn också, vaknat och inte kunnat somna om, berättar Nina.
Men ingen kan veta om det här har påverkat att hon drabbats. Mycket forskning pågår kring Alzheimers sjukdom men det är fortfarande väldigt mycket man inte vet om den. Ninas man Samuel känner sig ändå hoppfull kring en bromsmedicin som är på gång.
– Men du är också den mest positiva person jag känner, säger Nina och ler.

– Ja, jag väljer att se möjligheterna, svarar Samuel. Forskarna har kommit långt och eftersom det också är så att den här sjukdomen kryper ner i åldrarna tror jag att den kommer att få ännu mer plats i forskningssammanhang. Jag tror att den här medicinen som är på gång kommer att godkännas snart.
Familjen och vännerna är det som lyfter Nina och ger henne kraft att orka. Samuel säger att Nina är en ”privilegierad Alzheimer-patient”, som får mycket stöd och uppmärksamhet av många olika människor.
– Jag känner tacksamhet för så mycket, på ett tydligare sätt än förut, säger hon.
På frågan om relationen mellan Nina och Samuel förändrats på grund av sjukdomen svarar Samuel snabbt nej.
– Nej, vi har ju lika roligt ihop fortfarande.
– Ja, det har vi. Bara det att du får hjälpa mig med en massa saker. Du är min klippa.
– Så mycket hjälper jag dig inte med tycker jag. Du är ju fortfarande samma person. Kanske att du lagar lite mindre mat bara, säger Samuel.

För det mesta känner Nina sig ganska lugn och nöjd nu, sedan hon lärt sig att acceptera sjukdomen. Men det händer förstås att hon får mörka dagar, när hon tänker på framtiden och undrar hur det ska bli. Bästa medicinen då är att prata med Samuel eller någon av döttrarna eller någon nära vän. Och inse att hon har så mycket bra omkring sig som hon inte vill missa något av. Livet här och nu är viktigare än sjukdomen.
– Vi klarar det här tillsammans. Vi kämpar på, säger Samuel.
– Du kämpar på, svarar Nina.
– Nej, vi, säger Samuel bestämt.

Kommentera