Åke Jansson och Barbro Sundwall var 16 och 14 första gången de träffades. De blev förälskade, men efter ett par år gled de isär. För några år sedan sökte Åke upp Barbro igen. Det visade sig att känslorna fanns kvar…
Frågar man Åke om han är gift svarar han ja. Egentligen är han inte det. Inte i juridisk mening i alla fall. Men det är inte många stunder han och Barbro är ifrån varandra sedan de blev tillsammans igen för några år sedan. Efter ett helt liv på varsitt håll i drygt sextio år.
Åke hade blivit ensam, hans fru Ingrid hade gått bort och han behövde lite tröst och gemenskap. Någon att prata med. Den han tänkte på och längtade efter var Barbro. Henne som han hade kunnat prata om precis allt med en gång i tiden när de träffades på Missionsförbundets läger i Arbrå januari 1955.
Den gången uppstod det känslor ganska direkt mellan dem. Åke frågade en kompis om han visste ifall Barbro hade någon kille och Barbro ringde hem till sin syster och sa att hon träffat en sån trevlig kille. Som kunde sjunga och verkade så självsäker, fast på ett bra sätt.
Kanske inte så konstigt att det var på henne Åke tänkte nu när han blivit ensam.
– Min längtan förde mig tillbaka till henne. Vi har ju setts några gånger genom åren. Till exempel så jordfäste jag Barbros mamma, säger Åke, som arbetat som präst.
– Ja, när mamma gick bort 1987 satt vi och diskuterade vem som skulle jordfästa henne. Både jag och resten av min familj tyckte att det var självklart att vi skulle ringa Åke, berättar Barbro.
Hon minns också tydligt hur hon i samband med sin mammas begravning gick över ett torg i Nora arm i arm med sin man Thore.
– Åke gick några meter framför oss och så kommer min äldsta syster och tar hans arm och börjar gå med honom. Jag minns att jag tänkte; ”vad gör hon, han är ju min!” Lite så kände jag fast det samtidigt var så självklart att vi hade varsitt liv. Jag var lycklig med min man men någonstans hade jag tydligen känslor kvar för Åke.
– Det måste ha funnits något mellan oss som vi kanske inte var medvetna om, tror Åke. Vi har många gånger pratat om varför vi skildes åt en gång i tiden men vi vet inte riktigt vad det var. Vi gled bara isär.
– Vi var ju så unga också, säger Barbro. Men det var starka känslor. Jag bröt realskolan 1956 för att flytta från Lindesberg till Örebro för Åkes skull. Jag gick och lärde mig maskinskrivning och bodde hos min mammas moster.
– Där fick inte jag komma innanför dörren, säger Åke och skrattar.
Sedan började Åke läsa teologi och blev pastor. Efter att de glidit isär flyttade Barbro till Jönköping och började läsa på folkhögskola och så småningom arbeta inom vården. De gifte sig på varsitt håll och fick varsin familj. Men lite koll på varandra har de ändå haft. Barbro minns hur hon något år efter deras uppbrott såg Åkes förlovningsannons i tidningen. Det klack till i henne.
– Det var smärtsamt på något vis. Som ett konstaterande, att jaha, nu är han förlovad.
När sen Åke knackade på hennes dörr igen efter alla år blev hon överrumplad. ”Nämen, är det Åke som kommer”, tänkte hon. Hon hade det tungt då. Hennes man var svårt sjuk och hon var mitt uppe i att ta hand om honom.
– Jag minns att Åke kramade om mig innan han gick den gången och att jag var rädd att städhjälpen som vi hade då skulle råka öppna dörren och se det. Trots att ingenting hade hänt. Men det bara kändes lite förbjudet. Men Åke blev en sån tröst och hjälp under de där svåra åren när Thore var sjuk. Vi pratade mycket med varandra och det hjälpte mig. Och det var inget smussel. Thore visste att Åke fanns där och det tyckte han bara var bra. Han visste att det gjorde mig gott att få prata med honom.
Ganska snart kände de båda två att det fanns mer än vänskap där. Fortfarande, eller igen, det är lite oklart. I vilket fall som helst kändes det helt naturligt att det skulle vara de två nu.
– Vi känner ju varandra. Vi behövde inte göra oss till på något sätt. Det finns en frimodighet och någon slags grundton mellan oss som inte ens vi riktigt begriper, säger Åke.
Att de bär med sig helt olika erfarenheter från varsitt liv tycker de bara stärker deras gemenskap. Det finns alltid mycket att prata om och ibland kan de ha olika infallsvinklar på saker och ting för att de levt så olika liv. Någon bitterhet över att de levt åtskilda så länge känner de inte alls. De har haft det bra var och en på sitt håll.
En process har det förstås varit ändå att få ihop sina respektive liv med varandra. Åke har tre barn och fem barnbarn, Barbro har en dotter, två barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
– Det där tar ju lite tid innan alla har hunnit vänja sig vid det nya. Men nu är det bra från alla håll och det är vi glada över, säger Åke.
De delar sin tid mellan Örebro där de bor och sommarstället i Siljansnäs i Dalarna. Barbro är noga med att de ska sitta länge och prata vid måltiderna, både frukost och middag. Diskussionerna kan vara allt från vad de ska äta till lunch till existentiella frågor. Som döden.
– Vi pratar mycket om döden. ”Jag vill inte dö först”, kan jag säga, och då säger Barbro: ”Inte jag heller”. Vi kan skoja om det, men i botten handlar det om rädslan att återigen bli allena. Men vi brukar säga – idag har vi varandra.
Åke är också noga med att varje dag säga till Barbro att han älskar henne.
– Man ska inte lita på sitt minne, man glömmer. Det är därför jag säger det varje dag.
