Vem berättar man saker för när man kommer hem? Var är vännerna vi hade i 35 år? Signaturen L.H skriver ett känslosamt brev till Malena Ivarsson om ensamheten som tagit över sedan hennes man dog för tolv år sedan. Läs hela brevet och Malenas svar nedan.
Min man dog för 12 år sedan och de första åren var så omtumlande att ingen som själv inte upplevt det kan förstå.
De första åren blev jag bjuden ensam på lunch, aldrig på parmiddagar som när min man levde. Numera har många av luncherna tagit slut också. Sorg är inte bara att förlora en man eller hustru. Sorg är så mycket mer. Saknad av fysisk kontakt. Att bli exkluderad, bortvald, utanför. Att bli pratad och skvallrad om. Att få sämre ekonomi och att oroas över att åldras själv. Att alltid tänka så här: nu är jag själv… Att alltid brottas med negativa tankar.
Och att allt man gör, gör man för sin egen skull. Man åker på resa själv eller med sällskap, men vem berättar man för när man kommer hem? Allt du ska göra hänger på att du själv gör det. Ibland tar det så mycket energi så det slutar med att ingenting blir gjort. Man lagar mat och äter själv. Var är vännerna vi hade i 35 år? Dem hade jag behövt nu mer än någonsin. Även telefonen är tyst. Värst var det när pandemin slog till. Hade jag inte pratat med någon på 23 timmar försökte jag ringa någon för att inte helt tappa språket och rösten. Ofta fick jag höra; ”jag tänker på dig” men det hjälper inte mig. Ring mig, prata med mig! Jag tränar på gym, vattengympa och med Sofia på tv. Jag kan inte klaga på mina aktiviteter så länge jag är så här pigg och håller i gång och kan skapa ett boende för bara mig. Livet blev bara så hårt och känslokallt när vännerna försvann och jag blev själv./L.H.
Malena svarar: Du är inte ensam i att känna dig ensam. Många delar din upplevelse av att umgänget krymper, rent av försvinner efter att de mist sin partner. Någon har sagt ”att vara änka är som att bo i ett land där ingen talar ens språk”.
Dödsfall orsakar många känslor. För dina vänner och bekanta kan din mans död ha blivit en smärtsam insikt om att livet är skört. Det kan ta sig uttryck i att man blir mer aktiv, mer mån om tid med egna familjen och mindre tid för vänner. Men också att man undviker den sörjande för att tankarna på att sorg en gång också ska drabba en själv blir för starka. Vi är inte vana att varken tänka på eller prata om döden. Inte ensamhet heller för den delen. Tyvärr kan det därför vara så att dina bekanta faktiskt inte vet hur de ska närma sig dig. Det kan också vara så att du helt orättvis blivit en levande påminnelse för dem om livets förgänglighet. Det är som om man tror att sorg, ensamhet och död smittar.
Men det kan också finnas andra orsaker som att man är rädd att en singelkvinna ska vara för attraktiv för männen i umgänget och hota pardynamiken.
Så i stället för att du ska fortsätta känna dig ”exkluderad och bortvald” tycker jag att du ska söka dig till nya bekantskaper, upplevelser och sammanhang. Träffa människor som lär känna dig utifrån den du är, inte utifrån din situation. Det finns många seniorföreningar runt om i landet, till exempel SPF Seniorerna, som anordnar olika lokala möten och evenemang. Gå kurser, utforska dina intressen – och gör det för din egen skull. Ge dig själv stora mängder kärlek, tänk på dig själv som en älskad vän. Ät gott, unna dig ett restaurangbesök och bjud dig själv nya bekanta som du säkert träffar på egna middagar.
Vill du träffa andra som vet precis vad du går igenom så finns VIMIL – Vi Som Mist Någon I Livet, som ordnar både samtal och olika aktiviteter – från fågelskådning till resor och bokklubbar.
Slutligen: volontärverksamhet är bevisat bra för att skingra både ensamhetsmolnet och tankarna på att allt du gör i ditt liv numera har betydelse bara för dig. Så måste det inte vara. Du har mycket att ge andra. Du är behövd.
Kontakta Vi Som Mist Någon I Livet på www.vimil.se eller mejla info@vimil.se
Fråga! Malena Ivarsson är socionom och sexolog.
Skriv till experten@senioren.se eller skicka ett brev till
»Fråga Malena«, Senioren, Box 22574, 104 22 Stockholm.
