Visste ni att Afghanistan ligger lika långt bort som Kanarieöarna? Men till skillnad mot Kanarieöarna – och Sverige – är det ett land härjat av krig, inbördes strider, och av terrorism.
Vid april månads medlemsmöte den 20 april berättade journalisten och kommunikatören Anders Rosén intressant om Afghanistan.
Mötet hölls iför ovanlighetens skull i Kristinegården och lockade en stor publik.
Anders Rosén tillbringade två och ett halvt år som kommunikatör i Afghanistan 2012-2014 i Svenska Afghanistankommitténs (SAK) regi.Han är idag vice ordförande i kommittén.
Svenska Afghanistankommittén bildades som en proteströrelse mot Sovjetunionens invasion av landet 1979. Syftet med invasionen var att ”rädda landet” och följden blev ett 10-årigt krig, som i sin förlängning bidrog till att muren föll och Sovjet upphörde. Men stridigheterna upphörde inte för att Sovjettrupperna drog sig tillbaka, efter dem utbröt ett inbördeskrig och mellan 1996 och 2001 satt Talibanerna i ledningen för landet, sedan kom USA och efter dem Talibanerna igen 2021.
Afghanistan är ett land rikt på naturtillgångar som kol, koppar, järn, vattenkraft. Det är ett jordbruksland och producerar boskap, mattor, bomull, opium och saffran, bland annat. Befolkningen är mellan 35 och 40 miljoner stor och cirka 70 procent bor på landet, och cirka 45 procent är under 15 år. Det är ett klansamhälle där familjen och byn är det centrala. Landet har 14–15 officiella minoriteter, och de tre största folkgrupperna är pashtuner, tadzjiker och hazarer.
Just nu räknar man med att 3,2 miljoner barn under fem år hotas av undernäring, att 97 procent av befolkningen lever i fattigdom. Dessutom är landet hårt drabbat av Covid-19 och av torka.
Svenska Afghanistankommittén har gått från proteströrelse till att bli en av Sveriges största biståndsorganisationer, som finansieras av Sida, Världsbanken, EU, Postkodlotteriet, FN, Radiohjälpen och genom bidrag från allmänheten.
För Anders Roséns del började det hela med en annons där SAK sökte en kommunikatör med placering i huvudstaden Kabul. Anders Rosén sökte och fick jobbet, som också innebar resor runt om i landet.
– När jag varit där ett halvår trodde jag att jag visste allt, men när jag åkte hem insåg jag att jag inte var i närheten av att förstå, sade han.
Nej, där är inte som här. En tredjedel av flickorna gifts bort innan de fyllt 18 år, trots att det egentligen är förbjudet, och slutar skolan.
För de här flickorna ordnas så kallade examensklasser där flickor kan komma tillbaka till skolan och läsa färdigt grundskolan, samtidigt som de har ansvar för hem och familj, och sedan utbilda sig vidare.
Eftersom ett av målen med arbetet i Afghanistan är att skapa ett mer jämställt samhälle ordnar man skolor för både pojkar och flickor. Totalt går omkring 104 000 barn i SAK:s skolor, knappt 60 procent av dem är flickor.
– Läskunnigheten ökar, och med den ökar också förståelsen för vikten av utbildning. Nytt är att nu kan båda föräldrarna läsa, så var det inte förr.
– Vi samarbetar hela tiden med lokalsamhället, vilket inte alltid uppskattas av talibanerna i Kabul. Ett exempel på hur vi arbetar är när en lokal talibanledare kom och sa att flickor inte fick gå i vår skola längre. OK sa vi, då får inte heller pojkar gå och så stänger vi hälsocentralen. Resultatet blev att flickorna fick gå kvar.
Man har startat hälsocentraler och utbildar sjuksköterskor och barnmorskor. Flickor nomineras för utbildningen av sin by, och kommer sedan tillbaka till byn efter utbildningen och börjar arbeta.
– Mödradödligheten är 5 per 1 000 födslar, en dyster siffra, men den har minskat med 80 procent de senaste tio åren.
– 2,5 miljoner afghaner lever med funktionsnedsättning, många har skadats av minor, främst barn. Vi har konsulenter som fångar upp barn med funktionshinder så att de kan få vård och gå i skola.
Inom det nya talibanstyret pågår just nu en kamp mellan de mer moderata och de fundamentalistiska och det är de fundamentalistiska som har makten just nu.
– Det sitter en tillfällig regering i Kabul, som inte erkänts internationellt. I den regeringen sitter inga kvinnor och det har bildats ett departement för moral och dygd. Man regerar med dekret.
– Men den centrala regeringen har aldrig haft den reella makten, den finns i lokalsamhället, säger Anders Rosén.
Text och foto: Inger Söderlund
