Som läkare har Peter Strang träffat många människor i kris. Det har lärt honom mycket om hur vi fungerar. Som att ingen vill vara ensam. Alla längtar efter gemenskap. Den kan man också få med en hund, en katt eller naturen.
En gång när Peter Strang skulle lägga upp behandlingen för en cancersjuk kvinna sa hon, ”jag vet inte om det går på måndag, jag måste se om grannen kan passa Leo”. Leo var hennes älskade hund och visste hon inte att det fanns någon som kunde se efter honom fick behandlingen vänta. Så var det bara.
– För många är husdjuret är viktigast av allt. Det finns en amerikansk undersökning som tydligt visar att hundägare i lägre grad drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Och då skulle man ju kunna tro att det har att göra med att de kommer ut mer i friska luften, men eftersom det även gäller kattägare stämmer inte det. Mer än promenaderna har det med gemenskapen med djuret att göra. Det är den som får oss att må så bra.
Peter Strang har alltid varit nyfiken på människor och hur de fungerar på djupet. Han har skaffat sig en ”existentiell plattform”, säger han själv.
– Sverige är ju ett väldigt kognitivt land. Det slår inte så högt här om man säger att man har fått kontakt med sin döda mormor. Men jag har hela tiden försökt förstå hur människor upplever saker och ting och vad som rör sig i deras känsloliv under svåra stunder.
Bland annat fick han höra precis det här av en mycket sjuk patient, att hon hade fått kontakt med sina morföräldrar. Efter att ha varit orolig och inte alls mått bra var hon plötsligt lugn när Peter kom in i rummet. Hon berättade att hon kände starkt att mormor och morfar befann sig där, med henne. Och det gjorde att allt kändes lite lättare. Ingenting var längre lika skrämmande.
– Det är lite svårt att greppa ibland vad som gör oss människor lugna och då inte bara i livets slutskede. Vad får oss att må bra? Klart är att alla längtar efter gemenskap och att få tillhöra. Men den gemenskapen kan se ut på många olika sätt. Ofta fokuserar vi väldigt mycket på det sociala, relationer mellan människor. Men det finns andra former av gemenskap.
I sin senaste bok Den hälsosamma gemenskapen tar Peter Strang upp fyra olika former av gemenskap: med andra människor, med djur, med naturen och med något större, andligt.
– Jag har insett att gemenskap är något större än bara den vi känner med andra människor, även om den förstås är väldigt viktig. Men precis som våra husdjur ger oss något vi inte får ifrån andra människor, gör naturen det. Jag vistas själv mycket i naturen och känner hur läkande det är och vilket lugn det ger.
Att vi trivs så bra i naturen har troligen sin enkla förklaring i att under all tid som människan funnits på jorden har vi i 99,99 procent vistats i den, tillägger han.
– Det är där vi levt och det är där vi haft vår trygghet. Det är viktigt att man tänker på det när man till exempel bygger äldreboenden. Även att kunna titta ut på träd och växter gör skillnad för den som kanske inte kommer ut så mycket.
I boken berättar Peter om en studie som gjorts på ett sjukhus där en grupp patienter hade utsikt mot grönska medan en annan grupp bara såg mot en vägg. Det visade sig att de som såg ut mot grönskan till och med tillfrisknade fortare.
– Jag är svag för naturen. Jag har minnen från när jag hoppade i lövhögar som barn och det är starka minnen av dofter, hela känslan av upplevelsen. Att det fastnar i minnet måste betyda att det var viktigt.
Sedan är det också många människor, inte minst när man befinner sig i kris eller upplever något stort, som söker gemenskap i något större. Man längtar efter andlighet och att få känna att man ingår i något större.
– Även om man är helt sekulär känner man ofta en tacksamhet när något omvälvande händer. Som när man får barn till exempel. Men också när livet utmanas, som när man närmar sig slutet av sitt liv. Då söker man sig till något annat än det som finns här och nu.
Peter Strang har märkt att det sker en förändring hos människor ju äldre de blir.
– Om jag har frågat människor i medelåldern om de tror på något har de ofta sagt nej. Men när vi åldras är det som att vi tänker mer på de här frågorna och kanske också blir öppnare inför dem. När man inser att man inte har så mycket tid kvar tänker man ofta på sitt liv på ett annat sätt. Många döende tänker på sina föräldrar eller far- och morföräldrar och känner att det kanske inte är så otroligt att de väntar på en i alla fall. Att det kanske faktiskt finns något större vi alla ingår i.
Att vårt samhälle blivit så individualistiskt tycker Peter Strang är synd. Något har gått förlorat.
– Idag är det väldigt mycket fokus på en själv och den närmaste familjen. När jag växte upp hade man en annan känsla för sitt lokalsamhälle. De andra som bodde i radhuset, de som var med i idrottsföreningen, osv.
När man pratar om mänskliga relationer brukar Dunbars tal nämnas, en gräns för hur många människor en person kan upprätthålla en relation till, det vill säga veta vad alla heter och vilka de är. Den gränsen sägs gå vid 150.
– Vi är egentligen gjorda för små grupper på upp till 150 personer. Där kan man känna alla och veta hur de förhåller sig till varandra. Nu när de flesta lever i storstäder blir det en relationsstress som gör att man kanske inte orkar. Går man runt och nickar och hälsar på alla i en storstad blir man sedd som en konstig typ.
Storstadslivet gör att vi intresserar oss mindre för andra runt omkring eftersom det blir anonymt. Det leder också till att vi hjälper varandra mindre, vilket också det är synd menar Peter, eftersom det är bevisat att det gör oss gott att hjälpa andra.
– Man gjorde en studie på 1 500 par som alla var över 65 år och följde dem i fem år. Det visade sig att de som var hjälpsamma mot andra inte bara mådde bättre utan faktiskt också levde längre. Man vinner på att ge av sig själv och vara hjälpsam. Det räcker att gå till en själv och tänka efter. Vilka vänner tycker man särskilt mycket om? Jo, de som är generösa och hjälpsamma.
Och de som är omtyckta får också mer tillbaka av sina vänner. Som ett evigt kretslopp. Där den som ger också får. b
