Ingen sätter sig på Kjelle

Han är en av våra mest folkkära skådespelare och har fått spela allt från klassiker på Dramatens scen till narkoman i filmen Jack. Men någon drömroll har inte Kjell Bergqvist. Bara han får jobba med trevliga människor i roliga projekt. Och vara ledig rätt mycket.

Om det finns något motto i Kjell Bergqvists liv, så är det nog ”skit samma”. Det har han sagt, och inte minst tänkt, ganska många gånger under sitt liv och sin långa karriär som skådespelare. När det inte passar tar han sitt pick och pack och drar. Redan som nyutexaminerad skådespelare från Dramatens elevskola gjorde han det, från sitt första fasta jobb på Riksteatern.
– På den tiden skulle man som skådis bara hålla käft och göra sitt jobb. Det var fruktansvärt hierarkiskt och jag har alltid haft svårt för auktoriteter. Särskilt om de missbrukar sin makt. Så när de stod och sa på presskonferensen dagen före premiären att stämningen varit så bra, sa jag som det var, att det hade den inte alls. Den hade varit usel.
Sen tog han sin väska och gick. Som han gjort så många gånger efter det.

Att han skulle bli just skådespelare stod inte skrivet i stjärnorna från början. Hans dröm var att bli gymnastikdirektör. Det gick bra i grundskolan, men på gymnasiet kom mellanölen emellan. Den släpptes ”fri” och började säljas på Konsum 1965 och Kjell, eller Kjelle som han alltid hetat, fick smak för den. Det gick så långt att han kunde sitta och sippa på en öl i smyg på lektionerna.
– Ja, det där var ju inget vidare. Jag skulle ju ta mig igenom naturvetenskapliga programmet för att komma in på GIH hade jag tänkt. Men det sprack.
Det sprack väldigt fort när han en dag tryckte upp en päronglass i rektorns ansikte. Något hade retat upp honom, riktigt vad är oklart så här många år senare. Men som sagt, auktoriteter har aldrig stått högt i kurs hos Kjell.
– Efter det där med glassen förstod jag att jag låg risigt till, så jag åkte hem till Högdalen och packade min väska och flyttade hem till min kusin Svenne.

Inte fan tänkte jag ta på mig några strumpbyxor, jag var ju en kille från förorten.

I tvåan i Högdalen där Kjell växte upp bodde förutom mamma Märta och pappa Sven Kjells två yngre bröder, Sven-Olof och Curre. Under några år hade även kusinen Svenne bott där efter att ha kommit hem efter några år på sjön och hittat sin mamma, Kjells moster, död hemma i lägenheten.
– Svenne är den som betytt allra mest för mig. Jag har bara positiva känslor för mina föräldrar också, men min pappa jobbade hårt som lasbilschaffis och tidningsbud och jag såg inte så mycket av honom. Svenne fanns där, med honom kunde man spela fotboll och snacka om det mesta.
Kjell blev som en son för Svenne som tog emot honom med öppna armar. Hemma i Högdalen hade mamma Märta serverat sina söner frukost på sängen när hon kom hem från nattskiftet inom långvården. Men hos Svenne var det andra bullar. Här bäddade man sin säng själv innan man gick hemifrån och på lördagar var det tvättstugan och byta sängkläder som gällde.
– Det var ordning och reda. Men på nätterna stack Svenne ut och sprängde kassaskåp. Jag visste lite vad han höll på med men han var noga med att hålla mig utanför. Några år senare kunde man sitta på krogen med Svenne och så dök det upp någon av hans kumpaner. Då sa han bara: ”Kjelle, dra nu.”

 

Jag hade nog en bra självkänsla med mig från början.

Två saker han lärde sig av Svenne har han burit med sig genom livet: att aldrig slå på någon som ligger och inte heller låta sig trampas på. Och han har aldrig gjort varken det ena eller det andra. Rutit ifrån och gått ifrån både film- och teaterproduktioner har han gjort när villkoren varit usla eller orättvisorna uppenbara. Men varifrån kommer det självförtroendet?
– Jag vet inte riktigt, men jag hade nog en bra självkänsla med mig från början. Sedan var det ju också så att jag visste ju knappt vad det var jag gav mig in på när jag sökte till Dramaten. Det var inte som för en del andra att det var det enda jag ville. Därför kanske det blev lättare för mig att bara gå när det inte kändes bra.
Det var Svenne som tyckte att den sextonårige Kjell skulle söka in på Dramatens elevskola när det sprack med gymnasiet. ”Det är mycket akrobatik, gymnastik, fäktning och sånt där som du gillar”, sa han och erbjöd sig att hjälpa till att fylla i formuläret.

Runt trehundra hugade kandidater sökte, i juryn satt storheter som Ingmar Bergman och Sif Ruud. Nio kom in. En av dem var Kjelle.
– Jag förstod inte riktigt vad det var jag hade kommit in på, och det gjorde nog inte Svenne heller. Inte mina föräldrar heller, men de var bara glada att jag fick en utbildning till slut.
Men allt tänkte han inte böja sig för på Dramatens elevskola heller. Det ingick både tal- och balettlektioner.
– Det var inget för mig. Inte fan tänkte jag ta på mig några strumpbyxor, jag var ju en kille från förorten. Och jag ville inte börja prata på något krystat teatervis heller. Av de nio-tio som kommer ut från Scenskolan varje år låter de flesta likadant. Men jag tycker att den största tillgången man har som skådespelare är ens personlighet, det gäller att odla den.

Att han bara drog iväg från sitt första skådespelarjobb gjorde inget för karriärens skull. Han hade ändå hamnat helt rätt från början, mitt i smeten med Sif Ruud, Margareta Krook och andra storheter. Sif Ruud lärde honom mycket, bland annat att knepet med skådespeleriet var att komma på hur lätt det var…
Första filmrollen blev i Kjell Gredes film En enkel melodi. Det unga stjärnskottet fick goda recensioner och snart började allt rulla på. Allt från Figaros bröllop på SVT till en roll i filmatiseringen av Ulf Lundells generationsroman Jack. Han spelade länge på olika privatteatrar, senare blev det även på Dramaten. Bland annat Den kaukasiska kritcirkeln av Bertol Brecht.
– Det var då jag blev kompis med Tommy Körberg. Vi har varit bästisar sedan dess och firar alltid midsommar ihop.
En period var Kjell Bergqvist med i en fast ensemble som gjorde teater för tv. Med de allra största namnen, igen. Margareta Krook, Bibi Andersson, Börje Ahlstedt. De spelade Fedra, Underbare Mr Sloane, Linje Lusta och en hel del annat. Tre år löpte kontraktet på, men efter ett år sa Kjelle upp sig.
– Jag gillar att vara fri. Jag har egentligen inga drömroller heller som jag absolut vill göra. Jag är bara glad att jag har fått spela så brett. Och viktigast för mig har alltid varit att få jobba med trevliga människor i roliga projekt. Och få bra betalt så att jag kan vara ledig och resa sen, säger han och skrattar.
Resa har alltid varit en passion. Ända sedan han som liten hjälpte mamma Märta att städa om kvällarna för att spara ihop pengar till en tågcharter till en italiensk fiskeby på sommaren.
– Vi åkte dit fyra år i rad och det är fantastiska minnen jag har ifrån de resorna. Det är den största gåvan jag fick med mig hemifrån, världen öppnade sig för mig då. Sedan dess har jag alltid rest så fort jag fått chansen. Det har blivit många resor med jobbet också vilket är fantastiskt privilegierat. När vi gjorde Kjelles smakresa för tv för några år sen var det först tio veckor i Asien och sedan tio i Sydamerika.

Driver simskolor för thailändska barn

Sedan flera år tillbaka har Kjell och hans fru Karin ett hus i Thailand där de brukar spendera vinterhalvåret. Sonen Leo har gått i skola där under de perioderna, det finns en svensk skola i området. De har också startat en stiftelse och driver bland annat simskolor för thailändska barn.
– Det känns väldigt behjärtansvärt eftersom det drunknar sju thailändska barn om dagen. Vi har en pool på vår tomt där en simlärare har simlektioner och så har vi köpt en mobil pool så att det går att ha på andra håll också. Vi bjuder på glass och på så sätt lockar man dit de barn som inte riktigt vet om de vill eller vågar.
Han har alltid levt efter devisen att ge bort åtminstone det som blir över. Han har varit ambassadör för Ecpat, stödjer ett barnhem i Phuket, här hemma under pandemin engagerade han sig i Local Food Mission som körde ut mat till sjukhus. Under flyktingvågen 2015 stod han och bredde mackor på Centralen.
Under den lite råbarkade ytan på mannen som inte tänker ta någon skit klappar ett varmt hjärta som vill hjälpa.
– Det är självklart för mig. Jag tror det kommer hemifrån det också. Mamma tog ju emot Svenne utan att tveka, trots att vi bodde fem personer i en tvåa.
Han är otroligt nöjd med sitt liv nu, så som det blivit. Han har, som han säger, ”en fantastisk fru, fantastiska barn, möjligheten att spendera vintrarna i Thailand och sen komma hem och spela in film.”

Erbjudanden har det sällan rått brist på. Under en period, efter att han skilt sig från Yvonne Ryding och flyttat till Torshälla för att kunna ha barnen varannan vecka, tackade han nej till de flesta jobb. Men en som inte gav sig var Benny Fredriksson på Stadsteatern.
När Kjell tackat nej ännu en gång utbrast han: ”Säg bara hur du vill ha det och hur mycket du vill ha betalt så ska jag se om jag kan fixa det!”
– Jag hade egentligen redan börjat tänka på att ge upp teatern. Men det blev några år när jag spelade två kvällar i veckan, många klassiker som jag är glad att jag fått göra. Ett dockhem, som blev en braksuccé, Arsenik och gamla spetsar, Fadren och Fordringsägare. Jag fick fantastiska roller! Det är magiskt med kontakten som kan uppstå med publiken. Men det är slitigt också.
I våras spelade han in andra säsongen av Bäckström, baserad på Leif GW Perssons böcker om kommissarie Evert Bäckström. Leif GWs kommentar när han hörde att Kjell Bergqvist skulle spela huvudrollen var att ”han egentligen är för trevlig”.
– Ja, jag läste det där någonstans, säger Kjell och skrattar. Jag har faktiskt ingen kommentar till det.

Trevlig är han i alla fall kan vi konstatera efter att ha spenderat ett par timmar ihop. Kanske är det därför han tycker att den svåraste av alla roller har varit den som den sadistiske kocken Peter Stein i filmen Kocken.
– En sån genuint elak figur, det var verkligen svårt att ta fram något mänskligt i honom.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Louise Billgert

 

Tidigare porträtt i Senioren finner du här

Kommentera