Författaren Inga-Lisa Sangregorio tycker att det hymlats för mycket med pensionerna. Vi har lurats att tro att ju mer vi jobbar desto mer får vi i pension. Något som inte alls stämmer, menar hon.
För tre år sedan skrev Inga-Lisa Sangregorio boken Blåsningen, om hur vi alla blev lurade när pensionssystemet gjordes om 1994. Boken fick mycket uppmärksamhet. Inga-Lisa talade klarspråk så att människor förstod och många, många upprördes med henne om hur det blivit efter omgörningen av pensionssystemet. Som att det är så många som blivit så fattiga och att det heller knappt lönar sig att ha arbetat i 40 år. Skillnaden i pension mellan den som arbetat och den som aldrig arbetat är minimal.
Sedan dess har boken kommit ut i pocket och Inga-Lisa blivit tre år äldre. Hon är fortfarande lika arg, ingenting har ju hänt. Det som framför allt gör henne arg är att man inte erkänt att informationen om det nya systemet helt enkelt inte stämmer.
Det har varit desinformation och falsk marknadsföring hela tiden och det är det jag är allra mest arg över.
Hon tycker att det säger en hel del när till och med generaldirektören för Pensionsmyndigheten, Daniel Barr, gick ut i en radiointervju nyligen och sa att kopplingen mellan jobb och pension blivit allt svagare. Att man sålt in pensionssystemet på ett sätt men att det i verkligheten är något helt annat.
– Det har varit desinformation och falsk marknadsföring hela tiden och det är det jag är allra mest arg över. De har ljugit helt enkelt. Och plågat oss med att varje år skicka ut prognoser om hur mycket, eller snarare lite, vi ska få i pension. Trots att det är omöjligt att veta det. Eftersom systemet är konstruerat för att vara oförutsägbart och alla risker har lagts på pensionärerna. På senare år har det dessutom tillkommit ett sådant virrvarr av skattesatser på olika slags inkomster och olika åldrar som gör det ännu krångligare.
Det är inte fel att ge äldre som arbetat hela livet lite mer än de som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden.
Själv får Inga-Lisa ut strax under 11 000 efter skatt, efter ett långt livs heltidsarbete i akademikeryrken.
– Räknat till bara min pension hamnar jag under EUs fattigdomsgräns. Om jag inte hade sparade pengar skulle jag inte ha råd med någon extrautgift. Man kan inte påstå att det varit förmånligt att spara, tvärtom har det under mitt vuxna liv varit mer förmånligt att låna än att spara, men jag är ändå glad att jag gjort det eftersom det ger en viss frihet. Pensionen blir ju också lägre ju äldre du blir. Vilket många inte vet.
I år höjdes hennes pension med 54 kronor i månaden. Dagen efter intervjun mejlar Inga-Lisa om att hon fått besked från Pensionsmyndigheten att hennes pension nu höjs med 475 kronor per månad, före skatt. Det är det nya inkomstpensionstillägget, som ges till dem som har en pension på mellan 9000 och 17 000 före skatt och har haft en pensionsgrundande inkomst. Syftet är att ge den som arbetat ett helt liv med låg lön en högre pension. Tillägget kan vara på max 600 kronor per månad före skatt.
– I och med det kan jag inte längre titulera mig fattigpensionär! säger Inga-Lisa och skrattar.
Tre frågor
I efterordet till sin bok Blåsningen har Inga-Lisa ställt tre frågor till våra folkvalda. Frågor hon fortfarande vill ha svar på:
- Tycker ni att det är rimligt att riksdagsarvodena under de senaste 20 åren har ökat 160 gånger mer än pensionerna, i realt penningvärde?
- Är det värdigt ett land som Sverige att så många som arbetat hela livet har en pension som ligger under EUs fattigdomsgräns?
- Om inte – vad tänker ni göra?
Men även om det var glädjande tycker hon inte att tillägget löser något på sikt.
– Det är inte fel att ge äldre som arbetat hela livet lite mer än de som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden. Visst, alla måste ju kunna leva bra även om man inte yrkesarbetat. Men i så fall ska man inte sälja in det som att det lönar sig att jobba. Och att vänta tills vi fått ett nytt system hjälper ju inte dem som är gamla idag, för då kommer vi att vara döda.
Att det gamla ATP-systemet behövde förändras håller Inga-Lisa med om. Det var lite för generöst med att bara de 15 bästa åren räknades.
– Men det finns ju olika sätt att förändra ett system. Man hade inte behövt göra en så total omvandling som dessutom kuppades igenom av en liten sluten grupp före ett val. Det gick inte särskilt demokratiskt till. Men fortfarande blir Bo Könberg, som var ordförande för Pensionsgruppen, högaktningsfullt intervjuad om det här.
Hon tycker det är dags att sanningen ska komma fram.
– Jag skulle vilja ha en sannings- och försoningskommission där man erkänner att man ljugit om pensionssystemet. För det första är det underfinansierat, för det andra är det avsiktligt konstruerat att vara oförutsägbart och för det tredje har alla risker lagts på pensionärerna.
Att det är svårt att samla en så stor grupp som pensionärerna, förstår hon. Det handlar om människor med väldigt olika villkor.
– Många pensionärer har det väldigt bra, de som har tjänstepensioner till exempel. Och de som kan och orkar fortsätta arbeta efter pensionen och i praktiken slipper skatt på de inkomsterna. De generösa reglerna förstärker klassklyftorna. Det är ju mer sannolikt att en forskare eller konsult vill och orkar jobba vidare än en som arbetar i hemtjänsten.
Du kan ha det ganska bra i början av din pensionärstid men ju längre du lever desto sämre blir det.
Till detta kommer skillnaden mellan äldre och nyblivna pensionärer.
– Det är nog den uppgift i min bok som förvånat flest läsare – att den som går i pension får cirka 18 procent mer än man ”borde” få i början, och att detta förskott sedan betalas tillbaka genom att pensionen blir relativt sett mindre ju äldre du blir. Det är inget de direkt informerar tydligt om. Du kan ha det ganska bra i början av din pensionärstid men ju längre du lever desto sämre blir det. Och själv blir du svagare och orkar inte protestera. Det är lite som historien om grodorna i kastrullen – om du låter vattnet långsamt bli varmare sitter grodorna kvar och orkar inte hoppa ur när vattnet börjar koka.
Vad tror Inga-Lisa inför valåret nästa år, kommer pensionerna att bli en stor fråga?
– Jag hoppas det. Det vore bra. Ingen ska behöva vara så fattig under sina sista år som vissa är och det borde heller inte vara så svårt att ändra på det. Om man jämför med alla miljarder som östs ut nu under pandemin så inser man att det går att få fram pengar. Om man vill. Det räcker inte med små ändringar. Partierna måstes bryta den olyckliga enigheten om att vi har ”världens bästa pensionssystem”. Det är helt enkelt inte sant
