Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Här skriver hon om ålderismen och hur vi ska kämpa ned den.
Gång på gång gör SPF skarpa angrepp mot den utbredda ålderismen. Både här i Senioren och i andra sammanhang. Och varje gång är vi många som får lust att både heja på och hjälpa till. Vid de tillfällen då motargumentationen är som starkast, kan vi till och med luta oss tillbaka och tänka att ”nu, nu får de väl ändå ge sig, dessa ålderism-aktivister!”
Men icke – det är som om den ena ålderismyttringen bara åtföljs av nästa och nästa. I en aldrig sinande ström. Det mönstret gjorde att jag mitt i sommaravslappningen kom att tänka på hur det var för Herakles, en av hjältarna i den grekiska mytologin. Han förde en hård kamp mot träskormen Hydra, en vattenorm med många huvuden. Problemet var att hur många huvuden han än högg av på henne, blev antalet huvuden bara större. Varje avhugget huvud ersattes nämligen genast med två nya.
Till sist kom Herakles på en lösning: han gav sin brorson i uppgift att bränna av stumpen efter varje avhugget huvud så att det inte genast kunde växa fram några nya. Till sist blev det då bara ett huvud kvar, själva ärkehuvudet. Det var dessvärre odödligt, men eftersom det nu bara var ett kunde Herakles gräva ned det och välta en klippa över graven. Därmed slutade sagan lyckligt för de tidigare Hydra-terroriserade.
Ett aningslöst vi-mot-dem-förhållande, där dessa ”dem” inte är av kött och blod.
Men vilket är då ålderismens ärkehuvud? Kanske behöver vi inte som Herakles hålla på och hugga oss fram till urhuvudet. Vi kan försöka resonera oss fram till det, och sedan direkt rikta in oss på vem som ska handla och vad som ska göras. Själv tror jag att det är själva föreställningen om oss äldre som en enda grå massa som är roten till det onda. Dessvärre en som är lätt att smittas av. Accepterar vi att utåt framstå som en hop robotliknande varelser, inbördes utbytbara, blir vi till ett ”något” som andra grupper inte har några relationer till. En grå massa som tappat individuella identiteter och dito utvecklingar, de som vi hade under de tre ”egentliga” liven – barndomen, ungdomen och yrkeslivstiden. En anonym mängd som ingen är nyfiken på och inte längre räknar med. Inom familjer kan generationsband vara både starka och vitala, men kollektivt blir de då utarmade och nästan enbart pliktskyldiga.
För mig är ”förklaringen” till ålderismen lika banal som vad den är för alla andra hetskampanjer mot grupper av människor: ett aningslöst vi-mot-dem-förhållande, där dessa ”dem” inte är av kött och blod.
Men vad kan det finnas för bot mot gråmasseföreställningen och vem är det som bäst kan stå för den? Jag tror att det först och främst är vi äldre själva som behöver bli tydligare och i handling visa vilken brokig samling vi utgör. Inte göra om oss till varandras avbilder och enhetskostymen/ickeidentiteten ”bara pensionär”. I själva verket har vi ju aldrig varit så inbördes olika som vi är just nu. Olika förutsättningar hade vi redan från början, och sedan följde livet med alla dessa insatser, val och relationer. Tillsammans med slumpen formade de oss till de individer vi är just nu, en mängd särlingar som förtjänar ett bättre öde än att osynliggöras bakom ett gråfilter.
Vad om vi skulle hjälpas åt att synliggöra vars och ens särdrag? Inte längre spela med i föreställningen att ”det är ändå ingen som räknar med oss, vi är ju alldeles för gamla” utan visa vad vi kan och vill bidra med. Då blir det mycket svårare, kanske rentav omöjligt, för omvärlden att missa att seniorer inte bara är en klump ”äldre” utan människor med vitt skilda erfarenheter och förmågor. Jag tror att just denna vår brokiga mångfald kan vara den starkaste av alla murbräckor gentemot ålderismen. Håller du med mig?
