"Hon ropar mitt namn – och som genom ett trollslag är jag tillbaka på bryggan vid havet, hör måsarnas rop och känner doften av sommar" Annika Hagström är journalist och författare och skriver krönikor för Senioren. Här berättar hon om ett efterlängtat kalas hos en 90-åring.
Vi kör utomhus! Varmt välkommen! Och så en bild på en tårta och en strålande sol. Det var startskottet till en dag jag sent ska glömma.
Jag ville så gärna vara med på kalaset. En vän jag känt så länge att jag ”kan icke räkna dem alla ”, de år som vi varit tillsammans i glädje och sorg. Fester på bryggan vid havet, småbarn som lärt sig simma, herrar som debatterat tidens frågor i skuggan, och så hon som kom med kakorna, saften, bullarna och som redan bäddat med rena lakan i de sängar vi sent om kvällen väntades somna i …
Det var hennes son som skickade meddelandet. Födelsedagsfesten skulle bli av – trots coronatider. Vilken glädje! Vi skulle få möta henne igen, hon som ordnat så många kalas åt andra. Nu var det hennes tur. En 90-årsdag skulle det bli – om så i lite annan scenografi än de tidigare högtidsdagar hon själv ordnat på bryggor och verandor genom åren.
När jag bliver in på bakgården där det redan är uppdukat som till fest börjar mitt hjärta bulta. Hennes välkända leende och hennes utsträckta hand berör mig starkt. Hon ropar mitt namn – och som genom ett trollslag är jag tillbaka på bryggan vid havet, hör måsarnas rop och känner doften av sommar.
Jag hade ju kunnat krypa ner under täcket ännu en dag av isolering och oro.
Hon sitter som i ett högsäte vid bordsänden på innergården denna dag. Hon har en blomsterkrans i håret och är klädd i solgul kavaj. Hon fullkomligt strålar. Hennes barn och barnbarn vet vad som väntas när det bjuds till fest i familjen. Sång och musik! Plötsligt sjunger alla med. Det är som att befinna sig på en skolavslutning.
Några regndroppar från himlen får somliga av oss att krypa in under parasollerna, men ingen verkar bry sig på riktigt. Lite duggregn hör till.
När jag tagit av adjö av 90-åringen och hennes gäster känner jag mig upprymd och glad över att jag fått vara med denna dag. Jag hade ju kunnat krypa ner under täcket ännu en dag av isolering och oro – men jag ville så gärna vara med.
På vägen tillbaka från kalaset på innergården funderar jag på vad det är som gör att jag känner mig så ljus i sinnet. Svaret finns antagligen gömt i den glädje jubilaren visade oss alla. Hon blev glad att vi kom – och hon gjorde oss glada genom att visa det.
På äldreboendet där jubilaren bor besökte jag henne innan pandemin satte stopp. När jag tänker efter hade hon precis samma inställning till livet då som nu.
– Se så bra ordnat jag har det, sa hon. Jag behöver bara höja luren för att beställa kaffe och kakor eller vad jag vill ha. Vilken lyx!
Så talar en som passat upp på människor i hela sitt liv. En som trots det hunnit med att skriva uppskattade böcker och göra tv- och radioprogram.
Nittio år av kvinnoerfarenhet. När jag vandrar tillbaka genom ett soligt Stockholm där uteserveringarna befolkas av män, men faktiskt också av mindre grupper av kvinnor, inser jag att sådana kvinnor som 90-åringen betytt mycket för utvecklingen. Men som vi också brukade sjunga: It’s a long way to Tipperary…
