”Det känns bra att försöka göra något”

Anders Ahlqvist och Lars Meurling har båda hund och är engagerade i Missing Peoples kärntrupp i Stockholm. Det senaste året har hundarna varit extra viktiga eftersom det inte gått att anordna skallgångar under pandemin.

Schäfern Koja skäller ivrigt när hon får komma ur bilen vid Hellasgården strax söder om Stockholm. Hon har fått på sig västen som det står ”Hund i tjänst” på och är helt inställd på att börja jobba. Men just idag verkar det inte hända så mycket, husse står bara och pratar. Varför händer det ingenting? Koja skäller ivrigt, men får en lugnande hand på sin panna av husse Lasse.
– Hon vill iväg nu. Koja är alltid ivrig, säger han och skrattar.
Han och Koja utgör ett radarpar tillsammans, precis som Anders Ahlqvist och flat coated retrievern Inge gör. Båda hundarna är specialutbildade och har dessutom mycket erfarenhet vid det här laget.
– Jag brukar säga att vi är två som jobbar ihop men det är egentligen bara en av oss som kan söka. Och det är inte jag, säger Anders och ler.

Han har en bakgrund inom polisen som just hundförare. När han sedan blev pensionär skaffade han en ny hund och ville hitta något sätt att göra nytta.
– Det känns bra när man kan hjälpa till, säger han. Och det är ett bra sätt att jobba med hunden.
Det finns utbildningar inom Missing People, både för människor och hundar. De som vill engagera sig lite mer och bli en av ”grönvästarna”, järngänget som leder sökinsatser, kan få gå utbildning.
– Vi lär oss hur man organiserar och utför sökinsatser på ett professionellt sätt. Det finns ju många dimensioner i det här, hur man agerar, hur man leder andra, hur man bearbetar saker i efterhand om det inte blir ett lyckligt slut och så vidare, säger Anders.

Själv har han stor nytta av sina erfarenheter från polisen. Det gör att han kan hålla sig mer professionell till det hela, tror han.
– Ibland är det ju känslosamt. Det är klart att man blir berörd när man letat efter någon och så visar det sig bli en tragisk upplösning. Men för mig blir det ett uppdrag att utföra. Att få veta är ändå alltid det bästa för de anhöriga. Det värsta är när en person inte blir hittad. Ovissheten är inte trevlig att leva med.
Lars har ett förflutet inom Försvarsmakten och har även han nytta av sin bakgrund. Men man behöver inte alls ha någon specifik bakgrund för att vara med som volontär.
– Nej, det räcker med ett engagemang och en vilja att hjälpa till, säger Lars, och berättar om hur anhöriga ofta tackar dem varmt efteråt.
De som jobbar i kärnverksamheten har kommit att bli ett sammansvetsat gäng. Dels träffas de varje onsdag och tränar med hundarna. Dels händer det något i en grupp som tillsammans går igenom saker, menar de båda. De brukar alltid sitta och prata tillsammans efter en sökinsats som slutat med att man hittat en avliden person. Det behövs, även om man kanske inte alltid tror det just där och då.
Men ofta går det bra. Trots allt hittas 80 procent av de eftersökta levande. Drygt 70 procent om vi håller oss till dem som är över 66 år.
Innan de inleder en sökinsats börjar de alltid med att intervjua de anhöriga. Var sågs personen senast, var brukar den röra sig? Om det är demens med i bilden brukar man också försöka få reda på var personen bott tidigare, var har hon eller han arbetat? Det händer inte sällan att de söker sig tillbaka till miljöer från förr.
– Vi hade en farbror förra veckan som hade gått iväg hemifrån. Där hade vi inte mycket att gå på, vi visste inte särskilt mycket om honom. Vi rörde oss runt i kvarteret där han bodde, var inne i centrum och pratade med folk, visade bilder på mannen. Senare på kvällen hittades han barfota på järnvägsstationen av någon som jobbade där, berättar Anders.

Inte alltför sällan blir det just så, att trots deras sökinsatser hittas personen lite slumpvis av någon annan.
– Men då har vår insats ändå ofta haft stor betydelse. Vi har spritt information och fått allmänheten att vara lite extra vaksam. Det gör också stor skillnad, inte minst för de anhöriga. Att de vet att någon letar, någon försöker göra något, säger Anders.
Är det ute i terrängen en person försvunnit utgår man från den plats personen sågs senast och sedan försöker man tänka sig hur han eller hon kan tänkas ha gått.
– Som här till exempel, säger Anders och pekar upp mot skogspartiet utanför parkeringen vi står på. Här tänker man ju att personen i så fall troligen börjat gå på skogsvägen som leder upp där, så då börjar man gå på den. Men har blicken hela tiden både bakåt, framåt och mot sidorna.

I vanliga fall när de får arrangera skallgångar, skickas det ut sms till 12 000 frivilliga som finns i registret i Stockholm. Ofta är det väldigt många som kommer i början, sedan om det pågår i några dagar brukar antalet volontärer minska lite vartefter tiden går.
– Det är också lite olika vilka fall som engagerar människor. En del som får mer uppmärksamhet kan få en väldigt stor uppslutning. Som när vi nyligen letade efter Deniz Arda, militären som försvann när han var ute och löptränade. Det var ett fall som uppmärksammats av media och det var mängder av människor som ville hjälpa till, säger Anders.
Men det är aldrig svårt att få folk att ställa upp, menar de.
Och den som är med och söker får vara med om det som Anders och Lars ofta får uppleva – den tillfredsställande känslan av att i alla fall ha gjort sitt bästa. Att ha gjort en insats för någon annan.

 

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Kommentera