När någon bara försvinner…

Missing People syns ofta i media. Det är de som rycker ut med sina gröna och gula västar när någon oförklarligt försvinner. Många av volontärerna är seniorer. Tyvärr många de letar efter också.

Från början var det lite av en slump att Missing People kom till. Hösten 2010 och vintern 2011 skedde två försvinnanden i Göteborg. Flera personer samlades för att leta när det stod klart att samhället inte hade tillräckligt med resurser. Efter det startades den ideella föreningen Sökarna Västra Götaland. Men det visade sig snart att det fanns behov av sökinsatser även i andra delar av landet och snart var den rikstäckande organisationen Missing People född.
– Vi hade dittills levt i en tid där allt skulle skötas av myndigheter. Behövdes det extra resurser kunde man sätta in militären, så länge värnplikten fanns. Nu är det en annan tid och samhällets resurser räcker helt enkelt inte till, säger Hasse Lagervall, sekreterare i Missing People.

Att det finns ett stort intresse från allmänhetens sida att hjälpa till när det behövs har blivit tydligt gång på gång. Människor åker ibland långa sträckor för att kunna vara med under en sökinsats. Många vill hjälpa till.
– Jag tror att det finns inbyggt i oss, den här viljan att få hjälpa till. Men det krävs att någon organiserar det, säger Hasse Lagervall.
Idag finns runt 300 utbildade personer som ingår i organisationens kärnverksamhet, de så kallade grönvästarna. Utöver det finns mellan 60 000 – 70 000 anmälda till sökarregistret, människor man kan kalla på när det ska göras skallgångar. Något som dock inte varit möjligt nu under pandemin.

– Det är väldigt bra att det finns så många som vill vara med och hjälpa till. Vi kunde gärna vara dubbelt så många. Och pensionärer är mycket bra att ha med eftersom de ofta kan dagtid när inte alla är tillgängliga, säger Hasse.
Den normala gången när någon anmäls försvunnen är att man från Missing Peoples sida kontrollerar att en polisanmälan först upprättats. Man gör inga sökningar eller andra insatser innan man fått grönt ljus från polisen.
– Det är polisen som sedan tilldelar oss ett område att söka i, så länge deras insats pågår. Från samhällets sida brukar en sökinsats efter en vuxen person pågå i två till tre dygn. Men vi fortsätter att leta långt efter det, berättar Hasse.
Förra året gjorde Missing People 454 sökinsatser, vilket var en ökning med 60 procent jämfört med året innan.
När det gäller personer över 66 år som försvinner är de flesta av dessa män. Hela 86 procent. Mer än hälften av dessa hittar man ute i terrängen. Dödligheten är högre i den här gruppen; 28 procent anträffas döda och 34 procent med nedsatt allmäntillstånd.
– Ofta kan det vara så att man inte insett riktigt att en person börjat lida av demens, säger Hasse. De flesta är också ganska bra på att dölja sjukdomen för sina anhöriga till en början.

Anledningen att han själv och hans fru engagerade sig en gång i tiden var just att hans svärmor försvann.
– Hon hade gått ut mitt i natten och tagit bussen dit där hon hade arbetat en gång i tiden. Som tur var slog busschauffören larm, han kände att det var något som inte stämde där.
Men det är inte bara demenssjuka personer som försvinner. Tyvärr är det också en hel del som lider av psykisk ohälsa och är suicidala. Eller de som bara råkar drabbas av ett sjukdomsfall när de är ute någonstans.
– Man kanske är diabetiker och har glömt att ta sin medicin. Sånt händer också.
Sedan finns också de som bara råkar gå vilse helt enkelt. Väldigt ofta handlar det då om svampplockare.
– Det är klassiskt, säger Hasse. Man går med blicken nedåtriktad, man tror att man går åt samma håll man kom ifrån. Men i själva verket är man på väg åt helt motsatt håll.
Han säger att man helst alltid ska ha med sig en kompass när man går i skogen. Och en visselpipa, det är den billigaste livförsäkringen, menar han.
– Det är ju inte alla som tänker på det, men det underlättar verkligen om man har de här grejerna med sig. Det är lättare att veta vilket håll man ska gå åt om man har en kompass och man kan alltid göra sig hörd med visselpipan.
Att samhällets resurser inte räcker till och att vanliga människor ibland får organisera sig och rycka in tror Hasse har en positiv sida också.
– Jag tror inte att det är nyttigt för ett samhälle att alltid luta sig tillbaka och tänka att någon annan ska ta hand om saker och ting. Det är bra för oss människor att få ta ansvar ibland och känna att vi är en resurs att räkna med.
Hasse säger att de alltid räknar samman timmarna de lägger ner för att kunna föra statistik.
– Vi har räknat ut att om vi tar 175 kr i timmen hade våra insatser motsvarat 25 miljoner bara under förra året.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Deras insatser gör skillnad.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Kommentera