Att bli vårdare till den man älskar är inget man önskar. Men ibland har man inget val. För Gunnar i Göteborg var det självklart att vårda sin livskamrat. Att få träffa andra män i samma situation har betytt mycket.
De sista fyra åren har Gunnar Olausson, 82, funnits för sin hustru Britt-Marie. Dygnet runt. Efter hennes död är han nu tacksam – trots allt – och mår ”bra inom citationstecken”, för att hon slapp flytta hemifrån.
Vinden yr mot glasväggen i uterummet som han byggt själv. På insidan har han dukat för kaffe och semla. Det ringer flitigt i mobilen. Bara månader efter att Britt-Marie gått bort finns mycket praktiskt att stå i, från bouppteckning och städning till leverans av ny säng.
De möttes redan som 13-åringar. Hon var ”fin och go” och livet ihop, fram till för ungefär fyra år sedan, fungerade jättebra.
– Vi kompletterade varandra. Båda hade egen vilja och så ska det vara.
De reste, golfade och hyrde på Öland varje år. Golfen fortsatte de med i början, efter 2016, när både Gunnar och barnen märkte att hon började glömma.
– Vi älskade båda att spela golf. Man måste ha humor, särskilt när man spelar golf. Vi kunde reta varandra och gjorde så gott vi kunde.
Han ler åt minnet, i nästa stund är allvaret tillbaka.
Klart att jag skulle ta hand om henne.
När de till slut kom till vårdcentralen, dit hustrun länge vägrade att gå, var minnet av födelsedatum och telefonnummer borta. Någon tydlig diagnos gick inte att få. Men Gunnar visste hur han ville ha det.
– Det är klart att jag skulle ta hand om henne. Har man bott ihop så länge kan man väl inte slänga henne på soptippen. Många gör det. Men nej, nej, nej. Den tanken föresvävade mig aldrig. Vi har ju alltid hjälpts åt.
Hon hjälpte honom när han var dålig i KOL, som han nu ”lever gott med”.
Att hjälpa henne nu var det naturliga.
Under de senaste åren har de i princip varit oskiljaktiga, mestadels hemma i huset. Hon trivdes bäst här, ville inte ut på promenad och han ville inte ut själv.
Ibland tog han bilen och körde dem runt i Göteborg, till områden där de varit förr. Men hon ville alltid hem, till trädgården, och till huset högt uppe på berget, utan insyn, med skogen nära och havet där nere i horisonten.
Det du inte kan påverka kan du skita i.
Hustrun blev gradvis allt tystare, men sov gott om nätterna och verkade känna igen honom.
– Det gick fort på slutet. Sista halvåret var svårare än innan.
Hon ville inte äta riktig mat, föredrog sin favorityoghurt.
Det hjälpte inte att Gunnar, som älskar att laga mat, försökte övertyga och dukade för två.
– Det är litet sorgesamt att se hur den du bor med försvinner, medger han stilla.
I egen beskrivning är han snäll, har humor och kan vara enveten med. Han är stark mentalt och lever efter en särskild mening.
– Det du inte kan påverka kan du skita i. Den meningen lever jag faktiskt efter.
Det var ju ledsamt när Britt-Marie blev sjuk, medger han. Men vare sig han, barnen eller läkarvetenskapen kunde påverka det.
– Det var bara att försöka göra det så bra som möjligt.
Gunnar Olausson
Ålder: 82 år
Gör och bakgrund: Pensionär sedan tio år. Sedan 1973 egen företagare inom våtrumsteknik.
Familj: Nybliven änkling, sedan Britt-Marie, hustru sedan 58 år, gick bort innan julen 2020. Son och dotter, fem barnbarn.
Bor: Radhus i Fiskebäck, västra Göteborg.
Bästa tips till andra: Var snäll och förlåtande! Den som blir sjuk kan inte hjälpa det.
Folk borde skratta mer. Humor är bra, särskilt när livet är svårare.
Det praktiska allt i allo-arbetet har egentligen inte varit något problem. Men för att orka en tillvaro medveten om att den andres sjukdom förvärras och där saker händer hela tiden, måste du vara stark och ha ett huvud, som Gunnar säger.
Det är tålamod som gäller. Att svälja och gå vidare.
– De som tror att de kan gå igenom detta utan att höja rösten, den gubben eller tanten finns inte, förklarar Gunnar.
Han har inte haft avlastning eller hjälp hemma, mer än av barnen. Hösten 2019 gick han till ett möte på Anhörigcentrum och fick frågan om att medverka i samtalsgruppen ”Gubbröra”.
Dit kom han innan corona stängde ner träffarna.
– Det var en väldigt bra grej. Jag lärde mig mycket av att lyssna på expertisen, andra män i samma situation.
Livet har bara gått, den ena dagen efter den andra. Tidigt upp, som han är van vid, högvarv hela dagen, framåt kvällen kunde Britt-Marie somna tidigt.
– Då fick jag min lilla stund på jorden och kopplade av framför tv:n eller datorn. Utan det hade jag bränt mig i båda ändarna.
När han ringde efter ambulansen sedan Britt-Marie ramlat för tredje gången och hamnade på Sahlgrenska universitetssjukhuset, visste han att det inte gick längre.
Nu ska jag få trädgården, som vi båda älskade att vara i, att blomma igen.
På sjukhuset vägrade hon alla slangar och tynade bort. Det hann inte bli verklighet av biståndsbedömarens tal om korttidsboende och framtida särskilt boende.
– Trösten jag kan känna nu är att hon slapp komma till äldreboendet, säger Gunnar.
Saknaden finns fortsatt. Samtidigt gäller att göra det bästa av läget.
Alla promenader han inte tagit senaste åren märks, men med rollator i bakluckan ska han våga sig ut.
– Nu ska jag få trädgården, som vi båda älskade att vara i, att blomma igen. Jag ska ta upp golfen och har anmält mig till matlagningskurs – thai och italienskt.
