Resa Svalbard – i isbjörnarnas rike

För den som vill ha äventyr och uppleva något annorlunda är Svalbard definitivt ett alternativ. Arktisk natur med mäktiga berg och stora glaciärer. Och så isbjörnar förstås. Här finns fler isbjörnar än människor.

Magin börjar redan när man närmar sig Svalbard och dess största ö Spetsbergen från luften. Bergen som sticker upp där mitt ute i det svarta och kalla havet är svartvita. De ser ut lite som stora dinosauriefötter som landat mitt i havet.
Flygvärdinnorna säger vänligt men bestämt att man inte ska stanna och ta bilder när man går av planet utan bege sig direkt in i terminalen. Men det är svårt att låta bli. Bergen i kombination
med den kyliga och höga luften gör att det främmande och exotiska börjar redan här. Det får bli en snabb bild med mobilen ändå, i smyg, innan vi går vidare in i terminalen. Väl inne på flygplatsen är det första man möts av en uppstoppad isbjörn. Det råder ingen tvekan om var vi är.
I isbjörnarnas rike.
Alla på Svalbard pratar om dem. Is björnarna.
Det har alltid varit en björn någonstans, alldeles nyss. Men faktum är att håller man sig i närheten av Longyearbyen kommer man med största sannolikhet inte att se någon isbjörn under sin vistelse här. Helst vill man inte det heller, för om en björn någon gång irrar sig in hit är den antagligen utsvulten och på desperat jakt efter mat.
Det bor fler isbjörnar än människor på Svalbard. Världens största bestånd av isbjörnar finns här, man tror att de är runt 3 000. Människorna är runt 2 500 och de allra flesta bor i Longy earbyen,
ett litet samhälle som har en huvudgata med affärer, bibliotek, sjukhus och en kyrka. Och överallt
utanför boningshusen, som är byggda på pelare på grund av den hårda tjälen i marken, står det snöskotrar. Fast nu i juni står de på grus och väntar på snön.
Rör och vattenledningar ligger ovan mark på grund av permafrosten. Mitt bland husen går ett par polarrenar runt och nosar. De bryr sig inte ett dugg om renar, bara lite kortare ben.

Lämnar man stan måste man antingen vara beväpnad eller ha med sig någon som är det.

Inne i Longyearbyen kan man gå omkring på egen hand och utan gevär.
Men lämnar man stan måste man antingen vara beväpnad eller ha med sig någon som är det. Även om det antagligen är alla turisters hemliga dröm att få syn på en isbjörn vill man inte göra det ensam och oförberedd.
Tragiska olyckor har hänt även om det är sällsynt. Sedan 1971 har sex personer dödats av isbjörn.
Men björnarna håller mest till där det finns is, långt ute på glaciärerna och is flaken
på östra sidan av Svalbard. Kommer de för nära stan skräms de bort med hjälp av helikoptrar eller varningsskott.
Det händer att man söver ner en björn som förirrat sig för nära människorna och fraktar den tillbaka till de avlägsna isflaken. Norskt Polarinstitut har satt sändare på en del isbjörnar och på så vis kunnat se att vissa rör sig över stora om råden medan andra är mer eller mindre bosatta på ett och samma ställe.

Longyearbyen har fått sitt lite märkliga namn av en amerikansk businessman vid namn John Munroe Longyear som kom hit 1906. Han beslöt sig för att starta en kolgruva här och flyttade hit med fru och fem barn.
Efter tio år sålde han kolgruvan till Norske kolkompaniet. Kolgruvor har varit en stor inkomstkälla på Svalbard. Som mest fanns det sju stycken i drift.
Idag finns det bara en som försörjer Longyearbyen på el.
De flesta som kommer till Svalbard gör det för att tjäna pengar. Man betalar bara tolv procent i inkomstskatt här och får dessutom ett polartillägg på lönen. Men det gäller att kunna försörja sig själv för det finns inget socialt system som fångar upp den som inte klarar sig. Polartillägget behövs efter som allting här är ganska dyrt. En liter mjölk kostar runt 35 norska kronor.

De flesta som kommer hit gör det för att jobba och tjäna pengar.

Medelåldern på dem som bor här är 35 år och nationaliteterna många. Efter norrmän är thailändare den största gruppen. Genomsnittstiden man stannar är tre år. Helst ska man inte dö här och inte födas heller. Det täcks inte upp av systemet helt enkelt, det finn varken BB eller äldreboende. Alla som bor på Svalbard måste ha ett jobb och kunna försörja sig. Alla är också skrivna i en hemkommun på fastlandet. Dit får man åka om man ska föda barn eller om man behöver vård under någon längre tid.
– De flesta som kommer hit gör det för att jobba och tjäna pengar. Man söker lite äventyr samtidigt. Men sen händer det att man drabbas av ”Svalbardsbacillen” och blir kvar, berättar Anna-Lena, som är från Norge men varit fast bosatt på Svalbard i 25 år och inte kan tänka sig att bo någon annan stans. Hon är just nu i full färd med att förmå sin tonårsson att vilja stanna kvar på ön och har köpt både snöskoter och moped till honom som muta.

Hundra meter in i berget finns tre underjordiska valv där fröer från jordens alla hörn förvaras. En del kallar den ”Domedagsbanken

Nu i juni är det milt på Svalbard. Ett par eller några plusgrader varje dag.
Men en varm jacka och mössa behövs, vinden är för det mesta kylig.
– Det kan bli runt 18 grader här en varm sommardag, berättar Anna-Lena.
Kalla vinterdagar går det ner mot minus 30. Men det har börjat komma varma perioder med plusgrader äve npå vintern vilket är lite oroande.
Det kalla klimatet och permafrosten var en anledning till att man 2008 anlade en stor fröbank här, en sorts genbank för fröer och grödor. Strax
utanför Longyearbyen syns en stor port som leder rakt in i berget. Dit in kommer ingen utomstående, inte ens Jimmy Carter fick komma in när han var här på besök en gång sägs det.
Det är tänkt som en reserv ifall naturkatastrofer, krig och andra hemskheter skulle utplåna växtligheten någonstans på jorden.
För några år sedan gjordes faktiskt ett uttag härifrån. Ett hundratal lådor med frön och grödor skickades tillbaka till Syrien där bombningarna tagit kål på det mesta.

Min andra dag här går jag med på vandring i Adventsdalen, som ligger vid den närmaste fjorden intill Longyearbyen.
Två guider är med, båda är från Norge och båda bär gevär. Det känns tryggt och märkligt på samma gång. När vi gått en bit sätter sig en av dem plötsligt på huk, lägger ner geväret bredvid sig och visar stolt på några tuvor rosafärgade blommor på marken.
Det är saxifraga, eller purpurbräcka på svenska. Vi står alla böjda över tuvan med purpurblommorna, riktigt hän förda.
Vackra små blommor som envist ser till att växa just här, i allt det karga och kalla.
På vandringen tillbaka genom dalen möter vi ett hundspann. Ivriga och starka dragarhundar som ångar fram med en hjulförsedd släde bakom sig.
Bakom dem står ett annat hundspann och gör sig redo för avfärd. Hundarna ylar otåligt men så fort de får börja springa tystnar de.
Följande dag blir det en båttur på Isfjorden till det ryska gruvsamhället Barentsburg drygt fem mil från Longyearbyen.
Det går bara att ta sig hit med båt, det finns inga vägar på Svalbard.
Man tar sig fram med snöskotervintertid, annars båt. Det gungar rejält på havet men när vi åker in i en fjord för att titta på en glaciär blir det lite lugnare. Besättningen, som för övrigt är thailändare, tänder en grill ute på däck där de bland annat grillar valkött.
Det är mörkt och smakar inte fisk, mer som kalv kanske.
Esmarksglaciären vi nu har fram för oss är 60 m hög. Som en vägg av hårt packad is och snö, här och var lite ljusblå till färgen. Antagligen väldigt gammal. Om det rasar ett sjok från glaciären kallas det för att den kalvar men det händer inte när vi är här. På avstånd ser vi några sälar som ligger och har det bra på isen nedanför glaciären.

Efter ett tag åker vi vidare mot Barentsburg, vårt slutmål. En lång trätrappa leder upp till det lilla samhället uppe på berget. Ett fascinerande ställe som känns nästan lite som en spökstad med stora, öde byggnader och en staty av Lenin. En gång i tiden
var husen fyllda av människor, men idag bor knappt 400 personer här.
Gruvan är fortfarande i drift, den ägs av ett ryskt statligt gruvbolag. Det är en regntung dag när vi är här och man ser knappt till en människa, utom i den lilla souvenirshopen där man kan köpa ryska souvenirer. Världens nordligaste bryggeri finns också här och på byns pub kan man smaka den lokala ölen för en billig penning. Gott, tyckte de som kan det här med öl! Man kan inte låta bli att undra lite hur det känns att bo här, i ett samhälle med stora hus men så få människor. Och inga vägar som leder härifrån.
Nästa dag gör vi en utflykt till ”gruva 3”, som inte längre är i drift. Man får en inblick i hur det kunde vara att jobba i gruvan, att krypa i de låga gångarna och för hand ligga och hacka loss kol. Ett tufft liv!
Fortfarande ser man den gamla linbanan i trä som går över öarna på Svalbard. Idag står den still. Den kol som fortfarande exporteras fraktas med lastbilar vidare till båten.

Dagarna är långa och ljusa under sommaren. Men i oktober börjar ”mörkertiden” som de kallar den här. Då försvinner solen bakom bergen för att inte masa sig upp över horisonten igen förrän den 14 februari. Den 8 mars når dess strålar återigen hela vägen in i Longyearbyen. En trätrappa som är ett minne av ett sjukhus som bombades av tyskarna under andra världskriget står kvar i ensamt majestät.
Här brukar de som bor här mötas för att välkomna solen när den är tillbaka.
En glad dag, även om de flesta som bor här gillar mörkertiden också. Allt har sin charm. Under mörkertiden har man chans att se norrsken. Svalbard är den enda platsen på jorden där man kan uppleva norrsken även dagtid.
Det är bara en av många saker som gör Svalbard helt unikt.

TEXT & FOTO: ULRIKA PALMCRANTZ

Kommentera