Förr eller senare drabbas de flesta människor av existentiell ensamhet. Särskilt vanligt är det bland sköra äldre personer.
Det säger Marina Sjöberg, doktorand i Vårdvetenskap vid Malmö universitet. Hon har mångårig erfarenhet från arbete i vården och har många gånger mött äldre personer som uttryckt oro och ångest.
Dagarna före jul disputerade hon med en avhandling om äldre personers upplevelse av existentiell ensamhet.
– Kanske förlorar man sina vänner och sin livspartner, kanske börjar den egna kroppen ge vika, säger Marina Sjöberg som forskat specifikt på hur det här beskrivs av de äldre själva.
– En del sa att de var trötta på livet, att de önskade att dö. Vissa var ledsna och grät. Det var förstås en utmaning att möta dessa patienter. Men jag förstod att det var viktigt att som vårdpersonal både lyssna och vara delaktig i mötet med den äldre och dess anhöriga.
Bygga kunskap
Ett huvudmål med forskningen är att bygga upp en gedigen kunskapsbas om existentiell ensamhet i vården och omsorgen om äldre.
När Marina Sjöberg har studerat 92 journaler har hon funnit att tyngdpunkten i vårdpersonalens noteringar kretsade kring medicinska insatser.
– Det betyder förstås inte att vårdpersonalen aldrig handskas med existentiella frågor. I vissa fall kan det snarare handla om att personalen väljer att inte notera dessa samtal, då de kanske upplevs som alltför privata.
Rädd att somna
När det ändå förekom beskrevs existentiell ensamhet oftast i samband med problem som oro, förtvivlan och smärta.
Ett exempel ur en journal: ”Patienten är mycket orolig, är rädd för att somna på grund av rädsla att inte vakna upp igen”.
– Noteringen är kortfattad, men ger ändå en tydlig bild av ensamheten och ångesten som växer allt eftersom kvällsmörkret tätnar utanför fönstret.
Två sidor
Men det lyste också igenom i positiva sammanhang, när patienten kände lugn och ro, gemenskap och tillfredsställelse, säger Marina Sjöberg.
– Det fanns båda delar, och man kan se sambanden mellan patientens känslor och personalens interventioner. Det växlade mellan ensamhet och gemenskap, oro och lugn, förtvivlan och hopp. Om man, som vårdpersonal, är medveten om detta kan man också bemöta den äldre med värdighet och respekt.
Ska utbilda
Efter disputationen ska hon återvända till tjänsten som lärare på Högskolan Kristianstad och hålla kurser inom både geriatrisk omvårdnad och palliativ vård. Hon ser fram emot att förmedla de nyvunna kunskaperna om existentiell ensamhet till de blivande sjuksköterskorna.
– Det ska bli roligt. Det är egentligen detta man kämpat för, att kunskaperna också ska komma till nytta.
Kunskapsbygge pågår
Marina Sjöbergs avhandling ”Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer” ingår i den så kallade LONE-studien – ett samarbete mellan Högskolan Kristianstad, Malmö universitet, Lunds universitet och Palliativt utvecklingscentrum.
Det är den tredje avhandlingen om existentiell ensamhet inom samarbetet. Helena Larssons avhandling utgick från de närståendes perspektiv, Malin Sundströms från vårdpersonalens perspektiv medan Marina Sjöbergs utgår från de äldres egna perspektiv.
