Marianne Cedervall är en förebild för alla seniorer med skrivardrömmar. Hon debuterade som författare vid 60. Här är Mariannes julnovell, specialskriven för Seniorens läsare!
Gerd satt vid köksbordet med tidning och en kopp kaffe. Tre adventsljus fladdrade lätt när hon vände blad. En vecka kvar till en jul som skulle bli annorlunda. Världen hade krympt, det mesta av vad Gerd och väninnorna brukat göra var inte möjligt. Hon var trött på att träffas på Zoom, prata på Messenger och vinka till barnbarnen på FaceTime. Ingetdera kunde uppväga det mänskliga mötet. Förr var Gerd och maken i Spanien vid den här tiden, hyrde till och med husbil sista sommaren han levde, men i år var respengarna orörda. Sjuttiplussare fick roa sig med stavgång och försjunka i god litteratur. Visst gillade hon båda delarna, men saknade ändå att bjuda hem en vän, dricka vin och diskutera läsupplevelser eller senaste soppteatern. Datorn var ändå en tröst, hon hade hittat en kul sida från skoltiden. Där fanns klassfoton som väckte minnen av sextiotal, Beatles, rak lugg och skoldanser. Bilderna gav inspiration att skriva episoder ur livet, något av barnbarnen kanske ville läsa.
Hon ögnade tidningens annonser, restauranger lovade ”säkra” julbord och museer, konserter och kyrkor kunde besökas på nätet. Hennes blick fastnade på en helsida. Åk vart du vill, bo själv, besök spännande platser! En husbil på bilden lockade. Hon försjönk i minnen, så roligt de haft när de drog iväg på semester och stannade där det var vackert. Det måste finnas mindre bilar lagom för en kvinna på sjuttiofyra, som haft körkort i femtio och som tröttnat på att sitta ensam hela advent och invänta en julmiddag på Zoom med barnen. Ungarna var rara och omtänksamma men Gerd ville ha något annat också. I tidningens marginal skrev hon: FRIHET ÄVENTYR VÄNSKAP. Tänk om hon skulle våga?
Det blev stavgång till bilfirman. Rosig och varm kom Gerd in i butiken och fick genast ögonen på ett mindre fordon. Hon steg in i den begagnade, välskötta husbilen och granskade inredningen. Här skulle hon trivas! Idén var galen, men hon bestämde sig kvickt, lade stavarna i bilen och satte sig bakom ratten. Campingsinglar fanns och hon skulle bli en av dem.
”Vart bär det av?” sa säljaren när affären var uppgjord.
”Kan man aldrig veta med husbil”, sa Gerd. ”Det är väl det som är så spännande?”
Visst fanns tanken att trotsa rekommendationer och köra till värmen, men hon släppte den och studerade istället Sverigekartan. En sväng norrut med stjärnor och norrsken var exotiskt nog. På Facebook hade Gerd fått lite mer kontakt med Jan, en av killarna i klassen. I skolan hade de gillat varandra men mer blev det aldrig. Jan verkade vara en bildad man som numera bodde långt uppåt landet. Han kunde kanske tänka sig en friluftsträff? Det vore skoj att ses IRL, som det hette nuförtiden, inte bara utbyta tankar på Fejan. Gerd var inte ute efter att hitta en karl, bara en vän att prata skolminnen och diskutera litteratur med.
Hon stuvade in mat, kläder och en hög romaner och gav sig av. Till barnen skickade hon sms och ljög lite skamset ihop att hon skulle ge sig iväg på rundresa i närmiljön några dagar. De behövde inte oroa sig.
Inlandsvägen norrut blev hennes vägval. På kvällarna stannade hon på vinteröppna campingplatser, kröp ned i sängen med en bra bok och somnade ovaggad. Efter tre dygn på snöiga vägar närmade hon sig målet. Dagen före julafton körde hon in på en parkeringsficka och letade fram Jans adress som var i en mindre by någon mil bort. Rena skogen verkade det som. Kunde man leva så? Han var ändå stockholmare från början. Hon skrev ett mess till honom. Ute på road trip. Är du hemma? Omgående fick hon svar. Nästan hemma. Är du nära så kom förbi. Känslan var fånig, men något ilade till i magen och tilltog när hon med hjälp av GPS körde in på en vacker gård med ett par hus, inramade av snö.
Här bodde han alltså. Hon hade fått intryck av att Jan levde ensam, men prylarna utomhus sa något annat. Sparkar på rad, en plastpulka vid trappan, två bilar och en fyrhjuling på gårdsplanen. Gerd steg ur bilen och en frisk, bitande kyla slog emot henne. Hur skulle det bli att mötas efter alla år? Ytterdörren gled upp och en vackert vithårig kvinna i röd täckjacka kom ut.
”Hej!” ropade hon. ”Du måste vara Gerd. Jan ringde och sa att du var på väg.”
Kvinnan, som hette Pia, serverade kaffe, nybakat bröd och torkat renkött på förstubron. Ett par barnbarn sprang omkring och lekte, obekymrade om kölden. Pia var lätt att prata med och Gerd fick veta att hon varit bibliotekarie och nu pensionär. Jan hade kommit upp som ung lärare och blivit kvar. Han trivdes med naturen i norr.
”Han skriver också, men det vet du såklart.”
När de stått ute en god stund och Jan ännu inte syntes till fann Gerd det för gott att bryta upp.
”Ska du fira jul i den”, sa Pia och pekade på bilen.
”Tänkte det”, sa Gerd.
”Vad säger dina barn?”
Gerd skakade på huvudet.
”Jag har inte sagt exakt var jag är”, sa hon. ”Hemskt, va? Vi ska ses imorgon på sån där datormiddag.”
Pia skrattade.
”Jag blir faktiskt avundsjuk”, sa hon. ”Tänk att du kört hela vägen upp!”
”Jag längtade efter äventyr”, sa Gerd. ”Och frihet.”
Och en vän, tänkte hon tillägga, men hejdade sig.
Pia beskrev hur hon skulle ta sig till campingen vid älvstranden där hon säkert skulle få njuta av stjärnor och norrsken.
”Jag säger åt Jan att hälsa på”, sa hon.
”Det behövs inte. Jag vill inte störa.”
”Han blir besviken om han missar dig.”
Inne i husbilen tände Gerd miniljusstaken på instrumentbrädan. På bordet brann värmeljus, glöggen var het och det doftade faktiskt jul. Hon öppnade datorn, skrev en kortis om resan och skarvade lite. Att mötet med Jan varit fint och precis som förväntat. Ingen skulle ändå få veta sanningen. Hon nickade till och vaknade med ett ryck när hon hörde en knackning på dörren. I all hast rättade hon till håret, sköt tillbaka glasögonen som åkt på sned och öppnade. Mannen utanför satt grensle över en snöskoter.
”Hej!” sa han. ”minns du mig?”
Leendet var likadant som hon kom ihåg det från skolan och ögonen hade kvar sin glada blick. För övrigt hade livet skapat fåror i ansiktet och skinnet var väderbitet.
”Jan!” sa hon. ”Vänta, jag kommer ut.”
Hon drog på sig jacka, luva och skor och mötte honom i snön. Det knarrade under sulorna när hon trampade runt med det rekommenderade avståndet av två meter ifrån sin gamla klasskompis. Han hade tänt fyr i grillplatsen och matade på ved, medan han gnolade en låt hon kände igen. Hon mindes texten och föll in i sången. … vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst …
”Jag har i alla fall glögg”, sa Gerd och hämtade termos och muggar.
Jan pekade med muggen mot himlen.
”Titta vilket norrsken!”
Ridåer av ljus vandrade över himlen och det var andlöst vackert. I tystnad betraktade de skådespelet. Jan tycktes inte ha det minsta bråttom hem.
”Det här är frihet, Gerd”, sa han.
Hon kunde bara hålla med.
”Men”, sa hon, om än motvilligt, ”du måste väl hem till din familj? Imorgon är det jul.”
Lågorna flammade upp och hettan nådde hennes kinder.
”Du har rätt”, sa han. Ungarna är för härliga. Min fru är förresten död sedan länge.”
”Åh”, sa Gerd. På så sätt.”
Inte för att hon begrep alls, men det kändes svårt att fråga. Jan rörde om i eldstaden.
”Nu grillar vi korv”, sa han. ”Det ska nog gå även om vi får hålla oss på avstånd från varandra.”
När brasan falnade lade Jan på ett par vedträn till innan han drog iväg med skotern. Motorljudet dog sakta ut och Gerd stod kvar i julnatten och betraktade stjärnorna. Visst hade det varit kul att möta Jan. Ändå.
Nyårsaftonen detta märkliga år var inne. Gerd hade använt veckan till att köra hemåt och hon hade njutit varje stund. Singelcamping var helt klart hennes grej. Under Zoom-middagen med barnen hade hon bekänt sin lögn och berättat vad hon gjort. Hon hade väntat sig förebråelser, men möttes istället av glada skratt och hejarop. Lite imponerade var de allt.
Skymningen sänkte sig, men så mörkt som längst upp i norr var det inte. Och förresten hade det vänt redan den 21 december, ljuset var åter på väg. Annat hade också vänt. Siffror dalade, prognoser ljusnade och människor vågade försiktigt se framåt.
Gerds nyårssupé var dukad på inglasade balkongen. Infravärme, levande ljus, guldiga glas och en sval Cava väntade. Hon fyllde glaset och lyfte det ut mot parkeringen där husbilen stod.
”Skål, bilkompis!” sa hon. ”Det där gör vi om!”
Innan supén skulle hon hinna skriva ytterligare en liten historia och hon slog sig ned vid köksbordet. Hon satte fingrarna på tangentbordet, skrev en överskrift och nickade nöjt. När hon hunnit halvvägs i texten signalerade porttelefonen och motvilligt reste hon sig för att svara. En kort stund senare mötte hon ett glatt leende och en hand sträcktes fram med en korg fylld av renstek, bröd och vin.
”Gott slut!” sa gästen och skrattade.
”Eller ska vi säga ›god början‹?”, svarade Gerd som snabbt funnit sig. ”Hur sjutton tog du dig ända hit?”
”I en husbil som du. Frihet, sa du visst. Singelcampare, visst kallas det så?”
Gerd lade upp löjrom och rödlök på rostat bröd medan hennes oväntade gäst gick runt och såg sig om i bostaden. Några timmar kvar till ett nytt år, som bara måste bli bättre än det gångna. Och även om de ännu fick hålla distans, hade Gerd äntligen sällskap av en vän som hon saknat flera månader. En vän att diskutera litteratur och teater med.
”Skriver du också?” sa vännen och pekade på datorn.
”Jag höll just på när du kom”, bekände Gerd. ”En episod ur livet bara.”
”Det låter kul. Vad handlar den om?”
Gerd tvekade en stund.
”Senior på rymmen”, sa hon sedan. ”Om frihet, äventyr och … ja, en vän.”
”Underbart, då är vi två som rymt!”
”Ja”, sa Gerd, ”vad säger förresten de dina om att du åkt iväg över nyår?”
”Jag rår mig själv”, sa gästen. ”Svågern är en riktig ensamvarg som kurar i eget hus och ungarna är hemma hos föräldrarna.”
Sakta gick det upp för Gerd hur allt hängde ihop. De nya vännerna uppe i norr var inte ett par som hon trott. De var svåger och svägerska.
”Vad sägs om att dra söderut i vår?” sa nyårsgästen och fyllde på glasen.
Gerd skrattade.
”Skål!” svarade hon. ”Ja, ta mig sjutton, Pia! I vår drar vi! Varsin bil, eller hur?”
Julnovell av Marianne Cedervall
Illustration: Linnea Blixt