Göran Johansson, 70, i Vårgårda, är hobbyfotograf och har slagits av den starka kontrasten mellan dagens snabba konsumtionsflöde av bilder och hur det var förr, när fotografier var sällsynta och fick ta tid.
Släktforskningssättet att titta på ett fotografi, att granska både bakgrunden och detaljer, ger oss en chans att sjunka ner och titta på en bild på djupet.
Min mormor Stina var fosterbarn hos Görans farföräldrar i Siene socken. Hon dog bara 19 år gammal och lämnade många frågetecken efter sig. Tack vare Göran fick jag sova i ett torp som Stina varit i, gå hennes skolväg genom skogen och bjudas in i hemmen i Siene för att lyssna på berättelser från 1930-talet.
Göran har på senare tid blivit allt mer intresserad av det gamla.
Jag hittade en bild på min farfarsfar, som hade en trähand efter en olycka på ett bröllop.
– När du kom och ställde frågor fick jag en helt ny bild av min fars uppväxt. Det var mycket som klarnade. Speciellt roligt var det att se bilder på farsan på mejeriet i Lagmansholm. Han var mejerikusk och körde mjölk med häst och vagn.
– Du kan läsa ut mycket av detaljerna i bilderna, som en fabriksskorsten. Var fanns en sådan? Eller en ladugård, när och var såg husen ut så? Miljön och redskapen ger en hint om tidsperioden.
Ansikten, klädernas detaljer, prylar eller hantverk som bara existerat en viss tid kan ge fler tidsmarkörer och berätta något om bäraren.
– Jag hittade en bild på min farfarsfar, som hade en trähand efter en olycka på ett bröllop.
Görans 3 tips
- Använd kameran för att dokumentera det som fortfarande finns kvar av hus, miljöer, djur, växter och människor.
- Fråga om du får lov titta i andra människors fotoalbum. Det kan vara ett sätt att pussla ihop minnesbilder. Fråga om du får fotografera av.
- Leta igenom dina gamla bilder. Det kan finnas mer information där, än du tror. Låt varje bild ta tid.
Han skulle få iväg en tänd dynamitgubbe som någon tappat mellan fötterna på gästerna. Det lyckades inte riktigt, han förlorade handen. Det var tydligen en sed att spränga dynamit vid bröllop, i brist på andra fyrverkerier.
– Men han var snickare och lyckades göra en välfungerande hand av trä och så kunde han fortsätta med sitt yrke. Jag har sett fantastiska stolar han gjort med den handen, det är beundransvärt.
Göran säger att det gav honom ”en guldkant på tillvaron” att hjälpa till att leta efter bilder och berättelser om Stina. Med vår sammanlagda information fick vi båda en mer sammansatt bild.
– Det bästa var att en diffus person i ett fotoalbum blev en levande människa för mig.
Text Hillevi Wahl