Mona Axelsson har blivit en känd »folklivsforskare« när det gäller gamla berättelser på Tjörn.
Skriv vem som är på bilderna i ditt gamla fotoalbum och skriv ned varenda liten ögonblicksberättelse du kommer ihåg från förr. Men var noga med att skilja på det som är skvaller och det som är fakta.
Det är Monas bästa tips till alla släktforskare. I slutet av 70-talet började hon arbeta på pastorsexpeditionen i Rönnäng. Snabbt spred sig ryktet om att hon var en bra lyssnare. Hon cyklade runt till de gamla på Tjörn och drack otaliga koppar kaffe medan hon fick höra om fascinerande livsöden. Speciellt kvinnornas vardag har hon intresserat sig för.
– Det är så roligt när du kommer för det är ingen annan som vill höra om det gamla som jag har att berätta, sa en dam ute på Bleket.
De gamla har hela tiden velat berätta, men ingen har riktigt haft tid att lyssna.
– ”Ring Mona, Nilssons tös, och bjud hit’na på en kopp kaffe, för hon är intresserad av sånt här”, har någon sagt, och på den vägen är det.
Mona har skrivit ned allt för hand, ibland på små lappar om berättelsen har kommit vid ett snabbt möte på byn.
Monas tips till dig som släktforskar
- Skriv ner vem som finns på alla bilder. Namn, årtal och gärna plats. Annars faller det i glömska. Rätt vad det är kan man knyta ihop en bild med ett namn från arkiven och därmed få ihop en hel berättelse.
- Skriv ner allt du kommer ihåg från din barndom och din uppväxt. Små berättelser bildar till slut ett vackert lapptäcke av minnen, som man kan ge vidare till sina barn och barnbarn. De mest självklara vardagsdetaljer kan vara viktiga för helheten.
- Skriv också ner de berättelser de gamla har berättat för dig, men skilj noga på det som är skvaller och det som faktiskt har hänt.
Det var på grund av coronan jag upptäckte Facebook.
Jag kom i kontakt med Mona Axelsson i en Facebookgrupp som hette Gamla bilder och minnen från Tjörn. Mona kunde genast berätta för mig att min morfars farfar Hilmer var den siste som var båtsman på Holtet. Sedan dess har vi talats vid i timmar.
– Det var på grund av coronan jag upptäckte Facebook, säger hon. Och nu har jag lurat med Sigge också, han är 95.
Sigge heter Torgersson i efternamn och är gammal matematiker och lärare. De två blev vänner när Sigge kom till pastorsexpeditionen i Rönnäng och ville ha uppgifter om några som utvandrat till Amerika. Mona hjälpte honom, och varje gång de sedan träffades frågade hon: ”Har du hittat något intressant i dag, Sigge?”
Mona kom till sin moster på Tjörn när hon var två år, sedan hennes mamma dött.
– Allt var nytt för mig. Kanske var det därför jag lyssnade lite extra när min moster berättade för mig om människor vi mötte. Hon kunde säga: ”Där går Kalle och han är son till den-och-den”. Och så kom det en kanske liten historia om Kalle. Hon presenterade ön för mig på det sättet, och jag lyssnade.
Jag vill bara räta ut alla frågetecken. Varför blev det som det blev?
Monas och Sigges nyfikenhet och tålamod förenade dem. Tillsammans lade de pussel av det de hittade i mantalslängder, bouppteckningar, kyrkböcker, domböcker, skattelängder, kartor, privata brev och familjealbum.
Arbetet har lett till flera utställningar och böcker om Tjörn. Få vet så mycket om öborna som Mona, men det händer fortfarande att hon får frågor som hon inte kan svara på. Då blir det ett litet detektivarbete att lägga ihop de pusselbitar hon har och hitta de bitar som fattas.
– Det som är bra när man är så här gammal är att man inte har kvar någon bitterhet längre. Jag vill bara räta ut alla frågetecken. Varför blev det som det blev? Det finns alltid en anledning till att människor gör som de gör.
Hon skrattar gott åt sig själv och sin envishet. Hon låter så ung att det är svårt att förstå att hon fyllt 81. Orden och berättandet kommer lätt till henne. Kanske för att det alltid fanns böcker i hennes hem, funderar hon.
– Vi fick läsa allt utom Vilhelm Moberg. Det tyckte de var lite för vågat för oss barn…
Mona säger att hon fick en fin uppväxt med sin moster Astrid och hennes familj på ön.
Ändå kan hon mycket väl förstå andra människors inre längtan efter att få veta mer om sina rötter.
– Jag fick inte reda på vem som var min biologiska far förrän jag var 70 år.
På äldre dagar har hon tagit kontakt med sina halvsyskon, för att få veta hurdan han var. Hon har blivit närmast överväldigad över likheter som tycks sitta i generna.
– Min syster och jag är lika pratglada, och har talat mycket på telefon.
Nu i coronatider har det blivit lite av en morgonritual för Mona att göra en frukostbricka med smörgås, kaffe, frukt och blåbärssoppa och sätta sig framför datorn. Hon börjar alltid med att gå in i Tjörngruppen på Facebook.
– Det är roligt att se vad det är för bilder som någon har lagt upp. De flesta fotografier väcker minnen i mig. Det kan vara ”sådär gjorde vi också”, eller tvärtom: ”sådär gjorde vi inte alls!” och så skriver jag ner en liten berättelse.
Hur kommer det sig att du tar dig tid att hjälpa en vimsig stockholmare som mig att leta efter gamla släktingar?
– Tja, varför ska jag sitta på allt det jag vet utan att dela med mig? Vad gör min kunskap då för nytta?
I skrivande stund klurar Mona på att skriva en ny bok, om Rönnängs historia, för någon sådan finns inte.
– Vi får se om jag hinner och orkar, säger hon.
Jag håller tummarna för att Mona Axelsson går iland även med det projektet. Under tiden får jag bläddra i hennes och Sigges vackra böcker som jag skickat efter från Åstols antikvariat.
Text Hillevi Wahl
Foto Stefan Edetoft
