Ingmar Skoog är upprörd efter att ha läst IVO:s rapport om medicinsk behandling av covid-19 på äldreboenden. Många patienter och deras anhöriga var inte tillfrågade innan palliativ vård sattes in. En delförklaring kan vara den välmenande ålderismen.
För snart två veckor sedan presenterade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) en utredning av hur regionerna skött vården av covid-19 patienter på äldreboenden. När jag hörde rapporten blev jag alldeles kall. Jag hade visserligen väntat mig att det skulle finnas en hel del fall där man satt in behandling utan att se patienterna, men jag hade inte väntat mig att det skulle vara så illa. Var femte patient med covid-19 hade inte fått en läkarbedömning överhuvudtaget. Av dem hade 40 procent inte heller bedömts av sjuksköterska. Drygt två tredjedelar hade fått läkarbedömning på distans, bara sju procent hade fått läkarbedömning på plats. I ungefär vart sjätte fall hade läkarbedömning gjorts utan att involvera patienten eller anhöriga. Detta visar, som många redan kommenterat, att man behöver se över det medicinska ansvaret för äldreboenden.
Symtomlindrande behandling utan diskussion med patient eller anhörig
En annan skrämmande sak i rapporten var att många boende bara hade fått symtomlindrande palliativ behandling utan att man diskuterat med patienten eller deras anhöriga. Symtomlindrande palliativ behandling var i dessa fall ofta morfin, som påverkar andningen, och olika psykofarmaka. Dessa behandlingar riskerar att minska möjligheten att överleva en covid-19 infektion.
Trots en hög dödlighet så överlever de flesta smittade på äldreboenden
Att överhuvudtaget överväga att ge endast lindrande palliativ behandling som kan minska chansen att överleva är mycket tveksamt vid en övergående infektionssjukdom som covid-19, där sjukdomstiden kan vara cirka två veckor i normalfallet. Trots en hög dödlighet så överlever en majoritet av smittade på äldreboenden, och den andelen verkar öka. Dock kan sjukdomstiden vara mycket plågsam, med andnöd och ångest. Jag tror trots det att de flesta skulle ta den övergående plågan om de får några extra år med barn och barnbarn, och andra anhöriga, eller för att man vill leva längre av andra skäl. I vilket fall som helst får inte sådana beslut tas utan att man pratat med patienten och de anhöriga. Och covid-19 får inte vara huvudorsaken till den palliativa behandlingen.
Ett skäl kan vara den välmenande ålderismen
Ett skäl till att man bara ger lindrande behandling kan vara den välmenande ålderismen, vilket är att man vill spara äldre från det man tycker är onödigt lidande. Jag har själv personlig erfarenhet av detta. När min pappa fick sin andra hjärtinfarkt vid 93 års ålder ville ambulanspersonalen inte åka in med honom eftersom de tyckte att det var synd att en så gammal person skulle behöva komma till akutmottagningen mitt i natten. Det tog en bra stund för mig att övertala dem innan de körde in honom till sjukhuset. Tre år senare gav han ut en lärobok på ett av våra större bokförlag. Den välmenande ålderismen kan vara livsfarlig för oss som blivit äldre eftersom den kan innebära att man inte får behandling om den anses för plågsam. Det kan vara så att yngre sjukvårdspersonal tycker att redan det att vara gammal är en tillräcklig plåga. Alla som arbetar inom äldrevården och sjukvården måste inse att det är patienten eller omsorgstagaren själv som bestämmer över vad som är ett värdigt liv, ingen annan. Även om det förstås i de flesta fall sköts helt perfekt, glöms det alltför ofta bort inom vården, vilket IVO:s rapport visar med tydlig plågsamhet.
Det är inte acceptabelt att anhöriga skall behöva bråka
I många fall har anhöriga varit tvungna att bråka och tjata för att deras föräldrar skall få behandling vid covid-19, till exempel dropp vid uttorkning. Och hur känner de anhöriga som inte vågat eller haft ork att bråka, eller bara litat på att behandlingen är den rätta? Det är helt enkelt inte acceptabelt att anhöriga skall behöva bråka för att man skall ge riktig behandling.
Fotnot 1
När jag här skriver om palliativ vård menar jag här den traditionella definitionen med en situation där man givit upp att patienten skall överleva en sjukdom, ofta en cancersjukdom, och därför bara ger lindrande behandling mot till exempel smärtor. Detta sker efter ett brytsamtal, där man i samråd med patienten och anhöriga tar ett beslut om behandlingen. Jag är medveten att begreppet nu har vidgats till att handla om lindrande behandling överhuvudtaget, ofta i samband med kroniska sjukdomar. Detta har ofta lett till en förvirrad debatt under pandemin.
Fotnot 2
IVO:s utredning gällde 98 boenden och 847 patienter. Boendena hade valts ut eftersom IVO hade fått indikationer på att det kunde finnas problem där. Fynden behöver alltså inte vara representativa för alla äldreboenden i Sverige, men resultaten är illa nog ändå.
