Coronapandemin har bland annat beskrivits som en forskningsdokumentär i racerfart i realtid, en slags dokusåpa med forskare i huvudrollen. De vanliga dokusåpahjältarna och livscoacherna har fått maka på sig när forskare har fyllt nyhetssändningarna och soffprogrammen.
När detta skrivs har vi levt under coronapandemin i drygt 6 månader. Den har bland annat beskrivits som en forskningsdokumentär i racerfart i realtid, en slags dokusåpa med forskare i huvudrollen. Inte sedan början av 1900-talet har väl forskare blivit lika uppmärksammade.
De vanliga dokusåpakändisarna och livscoacherna har fått maka på sig när forskare har fyllt nyhetssändningarna och soffprogrammen. Vi har fått nya kändisar som Anders Tegnell, Johan Carlson, Jan Albert och Björn Olsen. Några har fått skurkrollen, som de 22 forskarna som sedan blev 26, som lustmördades på kultursidorna.
Andra har blivit hjältar, som Folkhälsomyndigheten, och t-shirts har tryckts upp för att ge FHM stöd. Människor har till och med tatuerat Anders Tegnells namn på sina armar.
En och annan åldersforskare, som Yngve Gustafson, har dykt upp i biroller, och försökt peka på hur illa äldre behandlats under pandemin, men huvudrollerna har besatts av virologer, mikrobiologer, vaccinforskare och smittskyddsepidemiologer.
Epidemiolog har blivit en titel som går hem lika mycket på Tinder som på de få middagar som skett under pandemin.
För många åskådare har säkert utvecklingen tett sig förvirrande. Man tänker sig ju gärna att medicinsk forskning är en exakt vetenskap, där sant är sant och falskt är falskt.
Att man har olika åsikter inom ett forskningsområde är egentligen bra eftersom diskussionen för utvecklingen framåt.
Nu dyker plötsligt forskare upp i offentligheten och har helt olika uppfattningar om vilka åtgärder som ska göras och hur man ska tolka de vetenskapliga resultaten. Ska man stänga ner helt? Ska man ha munskydd? Hur betydelsefullt är ålder? Skyddar rökning? Kommer 40 000 att avlida eller blir det bara 12 000? Det som kan te sig förvirrande är en ganska normal diskussion inom vetenskapen, där man ofta kan få motstridiga resultat och där tolkningarna av fynd kan dela upp forskningsområden i olika stridande fraktioner.
Inom Alzheimerforskningen var det länge en strid mellan baptister, som trodde att äggviteämnet betaamyloid var avgörande, och taoister, som ansåg att äggviteämnet tau var viktigast. Baptisterna dominerade länge, men nu väger det ganska jämnt, och många nya behandlingsstudier handlar om tau.
Skillnaden mot covid-19 är att det är en sjukdom som funnits mindre än ett år, att all forskning sker i racerfart, att man hela tiden lär sig nya saker och att diskussionen sker offentligt på första nyhetsplats.
Dessutom har människor utanför forskningen starka åsikter och debatten förs inte bara bland forskare utan också bland kulturskribenter, politiker och allmänhet.
Att man har olika åsikter inom ett forskningsområde är egentligen bra eftersom diskussionen för utvecklingen framåt. Forskningsområden där alla är eniga, och där avvikande åsikter trycks ned, är egentligen farliga, eftersom världen och människokroppen är komplicerade och man sällan har en exakt kunskap.
Att sia om framtiden är svårt, även för experter, när man har med komplicerade sammanhang att göra.
En sak som gått speciellt dåligt är olika prognoser om vad som ska hända. Statistiker har gått ut med beräkningar som slagit fel rejält när det gäller dödstal, antal sjukhusvårdade och hur pandemin ska utvecklas. Detta är inte särskilt konstigt. Att sia om framtiden är svårt, även för experter, när man har med komplicerade sammanhang att göra.
Sofistikerade statistiska analyser där många olika faktorer läggs in blir då speciellt osäkra eftersom varje felaktigt antagande multipliceras med alla andra felaktiga antaganden. Varje fel behöver inte vara särskilt stort men tillsammans gör de att slutresultatet blir extremt osäkert.
Om man bara går på den statistiska analysen och inte gör en sannolikhetsbedömning kan det bli som när Folkhälsomyndigheten kom fram till att Stockholm skulle ha 6 miljoner smittade redan i början av maj. Ett resultat som av många olika skäl var helt felaktigt.
Så vad ska ni som läsare tänka om detta? Ja, att den absoluta sanningen är en illusion. För att få den absoluta sanningen får man gå till religionen. Men forskning kan få oss att komma nära sanningen och framför allt kan den lära oss om alla osäkra faktorer som kan finnas runt ett påstående. Men att komma nästan fram till sanningen är inte så dåligt det heller. Och ofta kan man ändå komma fram till vad som är helt falskt.
