”Jag skämdes för att jag kände skam”

Allt fler kvinnor får adhd-diagnos efter 65. AnnKatrin Noreliusson fick sin diagnos i 60-årspresent. – Precis så kändes det, som en gåva. Äntligen fick jag en förklaring till varför jag är som jag är.

Det är en sprudlande glad AnnKatrin jag talar med i telefon från Hudiksvall. Hon arbetar som föreläsare och kognitiv NPF-coach och har dessutom Familjebalanspodden tillsammans med sin man Anders.
– Snart ska vi spela in avsnitt 100, rätt coolt ändå.
NPF står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och podden handlar om allt från adhd till tourettes, särbegåvning, dyslexi, tvångssyndrom och allmänmänskliga saker som hur man får ordning på vardagen.
Det är ingen slump att AnnKatrin specialiserat sig på just dessa ämnen.
– Mina barn fick adhd-diagnoser när de var sju och elva år gamla och har periodvis haft det riktigt jobbigt. Sonen har dessutom aspergers, tourettes och tvångssyndrom. Jag kände igen mig förvånansvärt mycket i deras adhd-svårigheter och ville också utredas. Men vår kurator sa att jag absolut inte hade adhd. Hon sa att mina problem berodde på att vi hade det så kämpigt i familjen.

Bad att få göra en utredning

Som många föräldrar som har barn med funktionshinder blev hon något av en expert i ämnet och engagerade sig mycket i både Riksförbundet Attention och Hjärnkoll, en regeringsstödd kampanj.
– Ju mer jag lärde mig desto tydligare tyckte jag mina egna symptom var. Jag gjorde ett nytt försök, gick till en läkare och bad om att få göra en utredning. Men han vägrade. ”Du kom i tid, du är gift, du har jobbat i samma yrke i många år – du har inte adhd”, sa läkaren bestämt.
I dag vet AnnKatrin att kuratorns och läkarens svar berodde på ren okunskap. Men då trodde hon på det de sa, att allt skulle bli bra bara barnen blev äldre.
– Jag gick och längtade till den dag när de skulle flytta hemifrån, när allt skulle lugna ner sig. Då jädrar kommer min tid, tänkte jag.
Men när barnen flugit ur boet blev det ingen som helst skillnad.
– Det var exakt likadant inom mig. Barnen var inte det enda problemet.

Kaos på skrivbord och i huvud

Hon beskriver sitt liv som en oändlig radda glömda gympapåsar, glömda matsäckar, kaos på skrivbord och i huvud. Plus alla kom-ihåg-lappar som hon än i dag inte förstår.
– Då får jag fråga på Facebook: ”Är det någon som vet vad jag ska göra på tisdag klockan 12? Och vem sjutton är Jenny?”
AnnKatrin skrattar gott åt sig själv. Det finns en rejäl dos självdistans och humor hos henne. Men hon bär också på en sorg över att det har tagit så lång tid att få hjälp.

Det tär på självkänslan att aldrig få till de enklaste vardagssaker.

– Jag har ju kämpat så, skrivit upp alla födelsedagar så noga i kalendern och tänker att nästa år ska jag minsann få iväg ett grattiskort, men misslyckats varenda gång. Det tär på självkänslan att aldrig få till de enklaste vardagssaker.
Samtidigt har det varit väldigt roligt att vara AnnKatrin.
– Jag har ju miljoner idéer hela tiden och jag älskar att ge mig i kast med nya saker. Lite som Pippi Långstrump säger: ”Det har jag aldrig provat förr, så det klarar jag säkert!” Jag älskar att släpa träd från skogen, att bygga och skapa. Jag är en hantverkare och handarbetare.
– Skogen och naturen har varit min bästa medicin. Ibland när det har varit som allra mörkast när barnen mått dåligt har jag gått till mina träd i skogen och kramat dem och klappat på dem och bara stått och glott på min favorittall för att den är så vacker. Jag är som ett med de där tallarna och barkbitarna, löv och stenar. Jag är jättejättesensitiv.

ADHD-diagnos

Det som förvånade henne mest med att få en adhd-diagnos är att hon först kände skam.
– Det var så märkligt, jag var nöjd och glad och hade en fantastisk psykolog. Ändå kom skamkänslan. Jag tror jag rädd för vad det skulle göra med min trovärdighet. I dag vet jag att det snarare var en fördel för mig i mitt yrke som NPF-coach att förstå hur andra känner. Men initialt skämdes jag för att jag kände skam.
– Det handlar nog också om en nedärvd familjeskam, funderar AnnKatrin. Vi har starka drag av både asperger, adhd och OCD i min släkt.
– Min mamma skällde på mig för att jag var en så dålig förälder. Det gjorde ont. Själv var hon en sådan där perfekt mamma som lagade den bästa maten, bakade de finaste bullarna och ropade på oss att vi måste tvätta händerna så fort vi kom innanför dörren. Jag tyckte hon var skitjobbig. Efteråt har jag förstått att hon hade jättemycket tvångssyndrom.

Äntligen har jag en förklaring till varför jag är som jag är.

Deras relation tog en helt ny vändning när mamman blev dement.
– Då släppte hon fasaden och blev jättetrevlig och öppnade upp sitt innersta: ”Du har gjort ett fantastiskt jobb med dina barn, AnnKatrin, och vet du, jag tror jag hade adhd själv”.
För AnnKatrin var det viktigt att få en diagnos, för att ”slippa dö i ovetskap”.
– Äntligen har jag en förklaring till varför jag är som jag är. Jag kan vara lite mer tillåtande mot mig själv, klappa mig själv på axeln för det som jag trots allt gjort bra och be om hjälp med det som jag har svårare med.
– Jag har till exempel tagit hjälp av en tjej i vårt affärsnätverk i Hudiksvall, som har ett ordning-och-struktur-företag. Hon har kommit hem till mig och sorterat ut en massa skräp och papper och fått ordning i lådor så det ser trevligt och inbjudande ut. Det är underbart, jag önskar att jag gjort det tidigare. Nu kan jag fokusera på att göra det jag är bra på.

Livet blir så mycket lättare när man förstår hur man fungerar.

Göra en utredning

Vad skulle du säga till någon som undrar om det är lönt att göra en utredning efter 60?
– Tveka aldrig om du har funderat! Oavsett om du är 60 eller 75. Bara gör det! Ladda ner en egenremiss på nätet. Du behöver bara skriva lite kort om varför du tror att du har adhd. Det är enklare än man kan tro. Livet blir så mycket lättare när man förstår hur man fungerar.

Text Hillevi Wahl

 

 

Kommentera