När andra världskriget äntligen var slut begav sig Mats Wigardts mamma ut på cykeltur. Tillsammans med en kamrat cyklade hon från Enköping till Gävle via Dalarna. Mats följde i hennes hjulspår.
Cyklingen har rötter som kan spåras till såväl det gamla Egypten som till Leonardo da Vincis efterlämnade anteckningar. Långt senare började även min mamma att cykla.
Utseenderåd till kvinnor
Huruvida hon då följde rådet från dåtida cykelklubbar att kvinnliga cyklister skulle skydda sin hy och att under cyklingen låta bli att rynka pannan och knipa med munnen, vilket riskerade att leda till ”djupa, outplånliga rynkor”, vet jag inte.
Inte heller vet jag om hon någonsin blev hemskjutsad från någon dansbana på ramen till min pappas cykel.
Friluftsliv på modet
Däremot vet jag att hon gärna cyklade. Vilket även många andra gjorde under åren före och efter andra världskriget. Friluftsliv var på modet, naturen skulle upptäckas, långväga utfärder med tält och packning på dammiga grusvägar blev vanliga, och cyklisterna var alltid glada och friska.
Enbart 1940, innan kriget i Europa tvingade fram en ransonering av cykeldäck, såldes det i Sverige 440 000 cyklar.
Hittade fotoalbum
Kanske var en av dessa cyklar min mammas. Den var i så fall tung och stabil, med grova ballongdäck, pakethållare och helt utan växlar eller anatomisk sadel. Och, har hon berättat, den kom dagligen till användning, till och från skolan och på kortare eller längre utfärder med kamrater.
När jag under en flyttstädning av hennes lägenhet på Lidingö hittar ett grått och slitet fotoalbum med suddiga bilder från sommaren 1946 blir jag nyfiken.
Jag blir förvånad över att de faktiskt färdats drygt 50 mil på sina tunga cyklar!
Veckolång utflykt
Där, mellan ett besök i Helsingfors och ett lottaläger, finns bilder från en veckolång cykelutflykt. Efter krigsslutet hade allt blivit så mycket lättare, inte minst att göra resor i Sverige. Dessutom hade de flesta ransoneringar upphört.
I albumet finns också en vandrarhemsdagbok inklistrad, där noggranna anteckningar berättar om daglig färdsträcka, väderlek och orter som passeras. Och med kommentarer om dagens etapper. Jag blir förvånad över att de faktiskt färdats drygt 50 mil på sina tunga cyklar!
Bara 16 år
Min mamma var 16 år, på sitt 17e. Sommaren innan hade hon konfirmerats. Inom kort skulle hon börja på lärarinneseminariet i Norrköping. Åtta år senare föddes jag. Tillsammans med bästa väninnan bestämdes att de skulle göra en cykeltur och bo på vandrarhem, ”eftersom man där kunde bo så billigt”.
Förtjust i Gagnef – och prästens son
Att det blev Dalarna som skulle bli målet för deras resa, förklarar hon när vi slagit oss ner för att bläddra i albumet, berodde på att konfirmationslägret året innan hade hållits i Gagnef och att hon då hade blivit förtjust i landskapet.
Tilläggas ska väl att konfirmationsprästens son senare blev min pappa…
Skjuts till Enköping
Eftersom jag själv gärna cyklar, både långt och ofta, ville jag veta mer om de båda väninnornas cykeltur. Om deras upplevelser, glädjeämnen och vedermödor.
Och jag ville, om möjligt, själv cykla delar av deras tur.
Min mamma berättar att det första de gjorde var att ta fram en karta. Det visade sig vara ganska långt från hemstaden Norrköping till Gagnef i Dalarna. Hennes föräldrar, min mormor och morfar, erbjöd sig då att köra de båda cyklisterna till släktingar på Målhammar, en större gård utanför Enköping.
Inga bara axlar
– Jag minns hur vi ställde upp på gårdsplanen innan vi gav oss iväg, genom en lång allé, berättar min mamma.
Med sig hade de en karta, cykelväskor för packningen och cornflakes att äta. Det var sommar och de ville helst ha solsnibbar på sig, något bägges mödrar satte stopp för. ”Inga bara axlar” löd den bestämda ordern.
Första stopp i Sala
– De påstod att det var svalare med blus, men det var nog mest dygden de menade, konstaterar mamma idag, 73 år senare. Däremot hade vi själva beslutat att inte dricka läsk eller äta godis.
I dagboken läser jag att vädret den första dagen var vackert med lite motvind, att de började cykla tio över tre på eftermiddagen och att man under dagen passerade orter som Tortuna, Sevalla, Ransta för att avsluta efter 45 kilometer på vandrarhemmet i Sala.
Ömma i baken
Jag läser också att de många småvägarna var vackra, att de båda väninnorna vid framkomsten var ömma i baken och att vandrarhemmet var trevligt, praktiskt och hygieniskt. På kvällen blev det bad och cornflakes.
Cyklarna hade varken växlar eller stoppade sadlar, hjälmar fanns det ingen tanke på, att möta andra cyklister var ovanligt.
Aldrig mera socker
Redan tidigare samma år, under ett besök i Finland, hade min mamma upplevt den stora skillnaden mellan hemstaden Norrköping och det sönderskjutna Helsingfors där allt, ett år efter krigsslutet, ännu saknades eller var ransonerat.
Hon beslutade sig då för att i solidaritet med Finland aldrig mer ta socker i kaffet eller teet, ett beslut som hon höll under såväl cykelturen som vidare genom livet.
Dansade vals och åt glass
Och så fortsatte det. Dag två avslutades i Säter, därefter kom de till Leksand, Skattungbyn och Vikarbyn innan de vände österut, till Torsåker, Älvkarleby och Furuvik, där de badade och åkte spöktåg, dansade vals och åt glass.
Lift med lastbil
Jag läser nyfiket de kortfattade noteringarna i dagboken. Det känns sällsamt levande. De långa dagsetapperna, ideliga bad, fnissiga vilopauser, olika muntra ynglingar som gör dem sällskap, lunch på mjölkbarer, om vandrarhem och vackert (molnigt, regnigt, blåsigt) väder.
Från Gustafs i Dalarna fick de lift med en lastbil till Borlänge, i Leksand bjöds de på middag av en manlig bekant som plötsligt dök upp, från Mora tar de båten över Siljan till Vikarbyn, där vandrarhemmet har både vattenklosett och rinnande vatten!
Motvind och ruttet ägg
Men min mamma skriver även om urtråkiga och besvärliga vägsträckor, med motvind, långa backar och obebodd skog. Och om hur de äter ruttet ägg på Turisthotellet i Älvkarleby och sedan blir osams i motvinden på väg till järnvägsstationen i Marma.
Slutligen med tåg till Stockholm där min mormors mor tar emot med middag, varmt bad och sköna sängar.
Känner igen mammas röst
Det är roligt att läsa. Det är kortfattat men rättframt och levande, utan invecklade förklaringar. Jag kan känna igen min mammas formuleringar, trots att hon bara är 16 år när det skrivs. Som slutklämmen ”Hemma allt sig likt. Skönt!”.
Märkbart upplivad
Många minnen återvänder när vi vänder blad i albumet och tittar på de svartvita bilderna. Min mamma blir märkbart upplivad när hon tänker tillbaka på sommardagarna 1946.
-Vi var ju två söta flickor som ofta fick sällskap på vägen, säger hon. Det var ju inte så vanligt att flickor var ute på egna äventyr. Vi snitslade oss fram mellan bjudmiddagarna. Och skojigt hade vi.
Mycket sig likt
När jag en sommardag långt senare själv cyklar den första etappen av den tur som min mamma och hennes väninna gjorde, från Målhammar till Ransta norr om Enköping, tänker jag att mycket måste vara sig ganska likt.
Det är många smala grusvägar, fält med vete och havre färdigt att skördas, små torp och stora gårdar. Bilarna har däremot blivit fler och större, höet ligger numera inplastat i vita bollar på fälten, jag ser flera banvallar där inga tåg längre går. Och korna har blivit färre, hästarna fler.
Största skillnaden hos oss själva
Förutom att cyklarna fått fler växlar och mjukare sadlar är kanske den största skillnaden att märka hos min mamma och mig själv. Ett helt liv har passerat. Vi har växlat roller. Det är spännande. Men riktigt vad det ska innebära vet ingen av oss. Då är det bra med ett gammalt fotoalbum att förlora sig i.
Av: Mats Wigardt
Fotnot: Min mamma heter Anne-Marie Wigardt, men vid tidpunkten för sin cykelfärd hette hon Anne-Marie von Sydow.
