Med tanke på hur svår en covid-19 infektion kan bli försöker jag minimera att bli smittad. Alltså går jag till affären på konstiga tider, typ 7.30 på morgonen eller 9 på kvällen. Och när jag gör det är jag livrädd.
Det är nu fem veckor sedan vi fick besked att ställa om våra liv för att minska smittspridningen av det nya coronaviruset. Och hur fort det gick att ställa om! Universitetet bestämde snabbt att alla som kunde skulle arbeta hemifrån. Alla konferenser och större möten ställdes in på någon dag, långt innan regeringen bestämde att högst 50 personer fick träffas.
Jag trodde att det skulle göra att jag nu äntligen skulle få tid att skriva de arbeten jag annars inte hinner med. Men jag träffar nog lika många människor som förut, om inte fler. Arbetsdagarna fylls av möten på Skype eller zoom, trots att jag knappt lämnar min arbetsplats hemma.
Arbetsdagarna fylls av möten på Skype eller zoom, trots att jag knappt lämnar min arbetsplats hemma
På bilden ovan ser ni hur min arbetsplats ser ut, med min ipad, där zoom- och skypemöten sker, och min dator. Interna möten och handledningar av studenter sker nu hemifrån, till och med föreläsningar på läkarutbildningen sker härifrån, till ett 60-tal studenter som alla sitter hemma framför sina datorer.
Mycket av det här kommer nog att fortsätta när pandemin är över. Många möten där man förut åkte till Stockholm eller andra platser kommer nog att ske på nätet i fortsättningen. Samtidigt är det inte riktigt samma sak att bara träffa folk via nätet. Det funkar bäst med folk man redan känner. Och lite ensamt blir det trots allt, trots alla virtuella möten.
En annan sak är ju att nästan alla som är med i TV nu medverkar via länk. Med undantag för de som säger till oss att stanna hemma. Som forskare finns ju en uppgift att också medverka i media. Här ser ni min egen TV-studio med böcker upptravade för att få rätt vinkel. Man vill ju inte gärna att det skall se ut som man tittar upp från en brunn. Skulle vara kul att se hur det ser ut hos alla andra som framträder hemifrån via länk.
nästan alla som är med i TV nu medverkar via länk
Man måste ju också tänka på bakgrunden för att inte bli hånad. Om man väljer bokhylla gäller det att kolla att inga olämpliga böcker står i bokhyllan.
Vid TV-sändning hemma är det extra nervöst att få tekniken att fungera. I lördags var jag med i Expressen-TV. När de ringde upp funkade inte ljudet med min ipad. Jag fick hastigt byta till mobilen, där batteriet nästan var slut. Snabbt iväg för att leta upp en laddsladd, och trava upp fler böcker för att få rätt vinkel på telefonen. 30 sekunder innan sändning hade jag fått ordning på alltihop.
Länk till intervjun har ni här. För er som gillar detaljer. Lägg märke till att jag hann få in Albert Camus Pesten och Boccaccios Decamerone i bokhyllan.
För att undvika alltför mycket sidoeffekter av att vara hemma brukar jag försöka springa en runda på 6 km per dag. Tycker dock att det inte är lika lätt att få upp konditionen som annars. Antagligen är det så att trots träning så rör man sig mindre totalt sett jämfört med tidigare. Detta kan ju vara något att tänka på när man diskuterar risken för negativa hälsoeffekter av isoleringen.
Jag brukar inte vara särskilt rädd av mig. (…) Men det här är annorlunda
Jag är 66 år och med tanke på hur svår en covid-19 infektion kan bli försöker jag minimera att bli smittad. Alltså går jag till affären på konstiga tider, typ 7.30 på morgonen eller 9 på kvällen. Och när jag gör det är jag livrädd. Jag brukar inte vara särskilt rädd av mig. Jag har rest till konstiga platser och till och med besökt platser där det varit krig och andra gräsligheter. Men det här är annorlunda. Jag tvättar förstås händerna ofta. Trots mjukgörande krämer känns huden som fnasigt läder numera. Dessutom blir jag alltmer långhårig. Om det här fortsätter kommer jag att se ut som en hårdrockare till sommaren.
Jag antar att ni alla mer eller mindre känner igen allt detta.
Coronasteget
Coronasteget. De flesta undviker ju numera handslag och kramar. Kommer ni ihåg att för bara någon månad sedan var detta helt naturligt? En annan artighetsgest som jag märkt och tycker borde spridas, är att många tar ett litet demonstrativt steg åt sidan även om man har ett ok avstånd. Liksom för att visa att man bryr sig. Kanske kan man kalla det coronasteget?
