Vi njuter enormt av Luxors historie- och kulturutbud. Konungarnas dal, Medinat Habu-templet, Hatsepsuts-templet, Luxor-templet, Karnak-templet och mycket mycket mer. Utbudet i Luxor är nästan obegränsat.
Det är i Luxor vi får höra om en tysk som avlidit av corona-viruset efter färd på en turistbåt på Nilen. Det är då, precis då, med ett Luxor tomt på turister som vi på allvar börjar förstå vad som händer i världen. Och samtidigt inse att vi är mitt i det hela. Vi är inte längre på en resa i avlägsna Afrika. Vi har sprungit rakt in i corona – hetsens epicentrum. Helt plötsligt ser vi maskförsedda människor överallt. Likt utomjordingar svärmar de runt oss. Tiden har hunnit ikapp.
Vi bestämmer oss för att åka mot Alexandria för att skeppa bilen och ta oss till Europa. Vi kör norrut. Väljer felaktigt vägen längs Röda Havet. Värsta stormen på 30 år i Egypten har stängt många vägar. Vi hamnar en natt ”in the middle of nowhere”. Men dagen efter når vi Kairo. Den klassiska Afrika-resan Kapstaden – Kairo är i hamn. Fantastiskt med alla äventyr i Afrika. Att ha korsat Afrika, denna vackra kontinent. Hela vägen från söder till norr. I egen bil. Tänker att jag verkligen är privilegierad. Att jag haft gudarna med mig och att vindarna varit gynnsamma. Fel väder med regn eller hetta och Afrika hade snabbt visat ett annat ansikte.
I Kairo blir det förstås besök av de stora pyramiderna och sfinxen. Mäktigt utan jämförelse. De står där fortfarande, majestätiska och stolta efter fyratusenfemhundra år (4500!!). Tidlös ingenjörskap, konst och geometri i en andlös blandning. Allt detta står självklart i fokus trots att det egentligen ”bara” handlar om gravar.
Vi njuter några timmar innan stafetten börjar. I sex timmar googlar vi flygavgångar bara för att se hur flygningarna försvinner och priserna på kort tid dubblas, tredubblas eller ännu mer. Samtidigt och parallellt rullar alarmerande information in som i tsunamivågor. Stängda gränser, restriktioner, störtdykande börser, pandemi. Apokalyps – Harmagedon?
Vi hittar inga flygbiljetter men får med Linas, Kajs och Roberts hjälp bokat biljetter till Stockholm via London. Nu blir det ont om tid, mycket ont. Jag chattar med shippingbolaget i Alexandria. De lovar ordnar skeppning av min bil till Sverige. Och ja, vi kan komma i morgon bitti för all pappersexercis, myndighetsbesök och leverans av bil. Känns som vi har en dag i ”Tom Cruise – mission impossible – fart” framför oss. Efter en kort natt rattar vi ut från Kairo innan solen gått upp. Kairo är ett inferno till stad. Långa stunder åker vi genom områden som ser ut som efterkrigs-platser. Inser att jag är fantastiskt lyckligt lottad som bor i vackra, rena och fina Sverige.
Kan nu sätta upp även Kairo i samma ”stora storstäder jag lyckats köra igenom – tabell” som Istanbul, Teheran, Delhi och Bombay. Herre jösses vilken trafik. Bombay och Delhi vinner värstingligan, men Kairo tar sig in på en ”fin” tredjeplats. Vi når klockan åtta, 20 mil senare Alexandria. Hinner med att dricka kaffe innan jakten på olika myndigheter börjar. Passmyndighet, notarius publicus och trafikpolis klaras av på fem timmar. Vid något tillfälle ser vi Medelhavet. Frågar mig varför vi stressar hem. Vi kan stanna i Egypten några veckor. Ta det lugnt, njuta. Dyka i Röda Havet. Men svaren kommer snabbt:
1. Vi har bara en månads visum i Egypten. Det går snart ut. Kan väl i och för sig förlängas.
2. Läste att man stängt Luxor. Att antalet coronafall mörkats i Egypten.
3. Om det nu går riktigt illa, även i Egypten, som i Europa. Hur blir situationen med hamstring, sjukvård och allt annat för en utlänning som inte kan språket. En utlänning som står utanför lokala nyhetsbruset.
Min resa tog slut i och med att jag nådde målet Kapstaden – Kairo. Det hade varit annorlunda om jag bara hade kommit halvvägs. Många som jag träffat under min resa sitter redan fast i olika länder. Vi har en unik lucka att komma ut imorgon innan Egypten stänger sina flygplatser på obestämd tid i övermorgon. Vi chansar och ber en tyst bön till gudarna som hittills hållit en vakande hand över min resa.
Klockan halv tre är vi klara med allt i Alexandria och tar bussen tillbaka till Kairo. Ytterligare fyra timmar senare är vi på ett hotell vid flygplatsen. Klockan fem på morgonen, fyra timmar innan avgång, är vi på flygplatsen. Två timmar senare är vi genom alla kontroller. Allt går bra och efter en lång resa landar vi i Sverige. Afrikaresan är definitivt slut.
Tack alla fantastiska människor jag mött på färden. Tack alla fina medpassagerare. Tack kära bloggläsare. Resan är slut. För denna gången tänker jag. Tanken kommer som en blixt från klar himmel.
I några korta sekunder tänker jag på en nästa etapp av ”World Tour”. Resan kan ju inte sluta redan, eller? En resenär är alltid en resenär. Dessutom bör väl en riktig “World Tour” avslutas med att man landar i Malmö stolt körandes över Öresundsbron. Kanske är det en mening med Afrika-etappens snöpliga avslut. En dold uppmaning att resa vidare, att göra en komplett “World Tour” med en värdig hemgång över Öresundsbron som avslut?
Men nu blir det lugn och ro. Ge mig tid att smälta alla intryck. Träffa nära och kära. Skriva, dricka vin, äta goda ostar, köpa tulpaner, gymma, njuta av orörd natur, äta skaldjur. Är så nöjd med att vara hemma efter 6210 mil genom 34 länder.
Venezuela
Shirley, min fru, och jag jobbar med stöd till fattiga och utsatta i Venezuela. Landet ligger oss varmt om hjärtat. Den socialistiska diktaturen har skapat ett enormt hjälpbehov. Inget fungerar längre. Förra året samlade vi in 40.000 kronor som vi med pincett fördelade till behövande.
Vi nås varje dag av den ena skräckhistorien värre än den andra. Det känns helt overkligt att folk svälter ihjäl, i Venezuela. Att majoriteten i landet är undernärda och att gemene man inte har tillräckligt med mat för dagen.
Vi har två mycket goda vänner som var och en jobbar i olika privata projekt med att hjälpa utsatta människor i Venezuela. De gör ett fantastiskt arbete.
Vi har stort förtroende för våra vänner och de som jobbar i dessa projekt. Pengarna vi skickar kommer fram och hamnar där de ska. En ”piss i Mississippi” kan man tycka, men ett försök att göra något lite för några som absolut inget har.
Det hade varit fantastiskt om även Du ville vara med och stötta detta tunga, men oerhört behövda arbete.
Stora såväl som små insättningar värdesätts oerhört.
Vårt Venezuela-konto på Handelsbanken är 522 739 121 (6761 clearingnummer), bankgiro 5263-9994. Skriv som betalningsreferens ”SOS Venezuela + gärna ert namn”.
Stort tack på förhand. Shirley och Sven
