Lalibela är känd för sina fina kyrkor vackert utmejslade ur den vulkaniska berggrunden. Framstående arkitektoniska och konstnärliga skapelser från 1200 – talet. Kanske tidigare kanske senare, men de flesta källor pekar mot 1200 – talet plus/minus hundra år. Legenden säger att det var kungen av Aksum som lät bygga Lalibela. Planen var att bygga något som liknade Jerusalem.
Det finaste för mig var egentligen inte kyrkorna utan den medryckande sakrala stämningen. På det stora kyrkområdet med sina elva kyrkor fanns det tusentals besökare. Långt innan jag nådde området fångades jag av det melodiska mässandet. Religiös körmusik som hördes över hela bygden. En magisk stämning, mycket medryckande. Alla de troende var klädda i vitt vilket förstärkte hela upplevelsen och gav en känsla av renhet och enkelhet.
Hängde på låset redan när de öppnade. Var ensam turist med allt det fina. Några av resans absolut finaste dagar. Som en dag i Jerusalem med en touch av Benares, kanske. Blev så rörd att jag fällde några tårar. Man kan bli religiös för mindre tänkte jag.
Kyrkorna, musiken, stämningen utstrålade tidlöshet. Ceremonierna med mässandet och sångerna har förmodligen genomförts på samma vis i århundraden. Det blev som en resa som med en tidsmaskin. Väl ute på gatan igen väcktes jag snabbt ur min dröm i den intensiva trafiken och landade snabbt i år 2020 igen.
Belönades även med resans bästa utsikt från Old Abyssinia Lodge. En sällsynt rofylld plats.
Här några bilder till från fantastiska dagar i Lalibela
