Tomas von Brömssen – En nyfiken allkonstnär

Älskad skådespelare. Men också firad musiker som spelat på Ullevi inför 70 000 entusiastiska konsertbesökare. Möt Tomas von Brömssen, som fortfarande har nyfikenheten som bränsle.

Det är något med de där ögonen. Pigga, kluriga. Men också snälla, glittrande och nyfikna.
Och trots att det varit ett extremt intensivt år – eller kanske tack vare – glittrar de fortfarande.
I dagarna har den nya filmen om Sune haft premiär, Sune Best man, och snart syns han i LasseMaja Tågrånarens hemlighet. Han spelar även med i Colin Nutleys Bröllop, begravning och dop och i Felix Herngrens kommande film Dag för dag.

I år dök det upp så mycket roligt så att jag fick pussla.

I drygt 50 år

– Det har varit ett oerhört intensivt år. Så här brukar det inte vara. Jag brukar ta det lite lugnare. Men i år dök det upp så mycket roligt så att jag fick pussla, säger Tomas, och ser ganska nöjd ut.
Han är 76 år, och har stått på scenen eller framför kameran mer eller mindre oavbrutet sedan han tog examen från Statens scenskola i Malmö 1969.

Små uttryck

Men, den som förväntat sig att möta en Teaterman, med pompös och djup skådespelarröst, har trott fel. Det är inte heller sån han är på scen, Tomas von Brömssen. Istället spelar han på det mänskliga, igenkännbara. Med små uttryck som ändå tveklöst når fram till publiken.
– Jag har aldrig definierat mig som skådespelare. Det var mina kompisar som fick mig att söka in, säger Tomas, och berättar att han kom in på andra försöket, efter att först ha sökt in till scenskolan i hemstaden Göteborg.

Blygt och stillsamt barn

Kanske var just scenskolan hans revolt, funderar han. Som liten var han ett blygt och stillsamt barn. Uppvuxen i en familj med pappa Birger som var konstnär och mamma Elvi som var hemmafru men drömde om att bli lärare.
– Det gick inget bra för mig i skolan. Jag var duktig i välskrivning och teckning. Det var det enda, säger Tomas, som ändå beskriver sin uppväxt som både trygg och harmonisk.

Halvfattigt

Han växte upp i en lägenhet i stadsdelen Lunden i Göteborg som en av fyra bröder. Att han hade ett adligt efternamn var inte något han direkt tänkte på. Inte heller att familjen hankade sig fram ekonomiskt. De han umgicks med var andra barn från, som han beskriver det, ”vanliga halvfattiga familjer”.
– Det var först när jag började på Högre allmänna läroverket för gossar som jag insåg att vi hade det dåligt ställt, säger Tomas.

Tog rollen som narr

Eftersom han, åtminstone till namnet, var en av dem på denna skola för främst bättre bemedlade, försökte han dölja varifrån han kom. Hemligheten avslöjades dock raskt, när läraren, inför alla andra elever, kallade upp Tomas och några klasskamrater till katedern framför resten av klassen. Eftersom de kom från låginkomsttagarfamiljer skulle de få nedsatt terminsavgift.
– Jag kan bara beskriva det som en golgatavandring. Det blev uppenbart att vi var fattiga. Jag skyddade mig genom att bli ett slags hovnarr som uppträdde på de fina festerna, minns Tomas.

Jag funderade mycket på hur man skulle träffa tjejer.

Spelade olika figurer

Han hade en förtrogen i klassen, den nära vännen Sten Björkander. Sten och Tomas blev snabbt ett radarpar.
– Vi kom över en gammal rullbandspelare och Sten intervjuade mig när jag var olika figurer. Det här spelade vi upp för olika kompisar och folk tyckte att det var kul, säger Tomas.

Tanken fick fäste

I samma veva började Tomas hålla roliga tal på olika skoltillställningar. Tomas beskriver det som om det började verka ett gift inom honom och tanken på att bli skådespelare fick fäste.
Det var också nu han började intressera sig för musik. Och här kanske man ska tacka alla jämnåriga tjejer, för om det inte varit för dem, hade Tomas von Brömssen aldrig kommit på tanken att lära sig spela klarinett.

Både teatern och musiken finns kvar

– Jag funderade mycket på hur man skulle träffa tjejer. Jag kom på att det ju var på skoldanserna de fanns och att jag därför skulle börja spela tradjazz.
Egentligen ville han bli trumpetare som Louis Armstrong, men när Tomas ramlade på jazzmusikern och klarinettisten George Lewis kändes det självklart: klarinett skulle bli hans instrument.
Så, såväl musiken som lusten att skådespela kom in ungefär samtidigt i Tomas liv. Och båda finns kvar. I minst lika hög utsträckning.

Albert och Herbert

Det stora genombrottet kom 1976, sju år efter det att han gått ut scenskolan. Då hade han redan hunnit göra några tv-roller och teateruppsättningar.
Men, genombrottet blev inte riktigt vad han tänkt sig. För det var som Herbert i Albert och Herbert som Tomas von Brömssen blev den folkkära artist han än idag är.

Buskis inte hans grej

– Jag blev den nya Herbert, för från början var det en annan kille som spelade Herbert och hoppade av. Jag upptäcktes när jag spelade pjäsen Rycket på en högstadieskola, säger Tomas, som från början inte alls tyckte att det var en särskilt lockande idé. Buskis var liksom inte hans grej.

jag tror att han nästan upplevde mig som sin son

Men han hoppade på produktionen och under tio år spelade han Herbert, sonen till skrothandlaren Albert, som gjordes av Sten-Åke Cederhök.
– Det var fantastiskt roligt att jobba med Sten-Åke. Han bekräftade mig och jag tror att han nästan upplevde mig som sin son, säger Tomas.

Bara att bita ihop

För Tomas kändes det märkligt att så starkt förknippas med rollkaraktären Herbert och han minns att han under den största Albert- och Herberteran var lite orolig för att fastna i ett fack.
– I samma veva var jag på Folkteatern och spelade Peer Gynt. Vid ett tillfälle hörde jag hur två damer på första bänk teaterviskade ”Hebbe lelle”. Det var bara att bita ihop och hoppas att jag gjorde någon slags kulturgärning ändå!

Hoppas jag var närvarande

Vid det här laget hade Tomas och hustrun Eva, ungdomskärleken, blivit föräldrar till dottern Johanna.
Hur var du som pappa?
– Det är svårt att avgöra det själv. I efterhand har jag insett att min pappa, som var äldre när han fick mig, var väldigt närvarande. Jag hoppas att jag också varit det för min Johanna, säger Tomas fundersamt.

Värre för närstående

Att vara offentlig har egentligen aldrig besvärat honom. Han tycker att han har behandlats väl av medierna, men har samtidigt värnat om sitt privatliv.
– För mig personligen har det inte varit särskilt jobbigt. Jag kan ibland sätta på någon form av autopilot. Däremot kan det vara besvärligt för de som är i min omgivning, säger Tomas.

 Jag har ett 20-årigt barnbarn och vi är väldigt nära varandra.

Sunefilmen

När vi ses har den nya filmen om Sune precis haft premiär. Tomas har en av huvudrollerna som en engagerad och varm morfar.
– Tycker du verkligen att han är en så bra morfar? Jag vet inte om jag kan hålla med dig där, funderar Tomas.

Hur är du själv som morfar?
– Jag har ett 20-årigt barnbarn och vi är väldigt nära varandra. Jag ringer till exempel alltid henne när det är dags att gå på tecknad bio. Det intresset har hon och jag gemensamt.

Stort intresse

När han får höra att jag nyligen träffat en av Kalle Ankas mest ikoniska illustratörer, Don Rosa, visar det sig att han kan sina tecknade filmer. Det är alltså inte bara ett ytligt intresse.
– Är det sant! Har du träffat honom? Hur var han?
En diskussion kring Disneys två mest välkända illustratörer påbörjas och det blir tydligt att Tomas är väl insatt.

Tecknar själv

Tomas ögon glittrar. Han har ärvt sin pappas passion för att teckna och har ända sedan barndomen ritat för att koppla av.
Nyligen blev han medlem i Konstnärsförbundet och för två år sedan började han gå kurser i koppargrafik.
– Jag anmälde mig när jag såg att Kollektivverkstaden utlyste kurser i att rista i koppar. Jag hade kollat in Zorn och Rembrandt, som ibland använde sig av den tekniken, och var nyfiken.

Fått förmånen att spela med proffs

Hittills har det hunnit bli ett självporträtt och ett porträtt av Tomas mamma. Men än så länge känner han sig inte riktigt nöjd.
– Det är jätteroligt, men jättesvårt. I början fick jag öva genom att rista i plastskivor. Nu ristar jag i kopparplåt.
Han drivs av nyfikenhet och lust. Och lusten skiner igenom när han berättar om sitt musikintresse.
– Jag är en halvamatör som fått förmånen att spela med proffs, konstaterar han.

Uppträtt med Hellström

Faktum är att han tillsammans med Håkan Hellström uppträtt, på bland annat sång och klarinett, för 70 000 Hellströmsfans på Ullevi. Något som ytterst få kan stoltsera med.
– Det var väldigt, väldigt roligt. Att stå där på scenen inför så många människor kändes helt overkligt, säger Tomas.

Lär sig kontrabas

För närvarande håller han på att lära sig att spela kontrabas inför en kommande pjäs. Men att jobba professionellt med musik har han inga planer på.
– Nej, om jag skulle sträva efter att bli proffsmusiker tror jag att jag skulle tappa lusten. Jag är nöjd när jag får spela som jag gör idag.

Jag rostar och mal mitt eget kaffe.

Glad när folk vill ha mig

Han värnar om de som finns omkring honom, och när hans privatliv kommer upp glittrar ögonen inte lika mycket.
Han var 57 år när hans första hustru Eva gick bort. Hustruns väninna och före detta svägerska Dorte blev ett stöd under sorgearbetet och idag är de gifta.
På frågan om hur det var att möta kärleken igen som 60-åring kommer det korthuggna svaret snabbt.
– Det var underbart.

Jag gör ju roliga saker

Mer vill han inte säga. Men, han avslöjar att hans hustru Dorte, som nyligen blivit pensionär, gärna vill att även han snart ska gå i pension.
– Det är inget jag har tänkt göra. Jag gör ju så roliga saker. Dessutom blir jag så glad när folk vill ha mig.
Han ägnar sig dock åt vissa pensionärssysslor, säger han.
– Jag rostar och mal mitt eget kaffe. Det är väl en perfekt pensionärssyssla?

Text Anna-Maria Stawreberg
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Kommentera