Vi har fyrtio mil framför oss för att nå Lake Nakuru. Vi ska dessutom passera en gräns. Det blir en lång dag med många märkliga situationer.
Det börjar med att en av gränsvakterna i Kenya menar på att han vill skanna allt vårt bagage. Samtidigt undrar han med bister min om vi tänka oss att sponsra hans lunch. Sponsringen kostar oss några dollar och som genom ett under behöver vi bara skanna tre av väskorna. En kraftig förenkling mot att tömma bilen och släpa allt bagage fram och tillbaka till skannern.
Vi har inte mer än passerat gränsen innan vi blir stoppade vid en poliskontroll. Här är det rakt på sak. “I want dollars” säger den kvinnnliga polisen. Hon tittar på oss och repeterar sitt “I want dollars” gång på gång. Vi står på oss och berättar att vi vare sig har dollar eller kenyanska shilling eftersom vi precis passerat gränsen. Det tar femton, tjugo minuter innan polisen låter oss åka vidare med våra dollar intakt.
En timme senare blir jag klockad för fortkörning. Jag har kört 68 km/timme istället för tillåtna 50 km/timme. En bister polischef berättar att fortkörning är en mycket allvarlig förseelse, den innebär att jag måste åka till domstol. Hela processen kan ta flera dagar berättar han.
När han säger detta inser jag vad som är på gång. Polischefen skickar iväg Filip och sina kollegor och begär motsvarande 500 kronor av mig. Vi förhandlar länge och enas till slut om böter på 200 kronor. Han stoppar nöjd pengarna i egen ficka, utan kvitto förstås.
På mindre än två timmar får vi lära oss mycket om korruption.
