Från början hette han Lennart och läste juridik. Men ödet ville annat. Nu är han Knut Knutson i Antikrundan med hela svenska folket.
När juridikstuderanden Lennart Knutson, lanthandlarson från Sandsbro i Gårdsby socken i Kronobergs län, en morgon på 70-talet var på väg från sin bostad på Östra Vallgatan i Lund till Juridicum, valde han av någon anledning en annan väg än den vanliga.
Valet förändrade hans liv och ledde till att han blev känd under ett annat förnamn än Lennart. Han blev inte jurist utan så småningom antikexpert, auktionist och en av stjärnorna i Antikrundan på SVT. Han blev Knut Knutson.
Extraknäck
Ty omvägen förde honom förbi personalingången till föreningen Kulturen och där fanns en skylt som förkunnade att man sökte museilärare som efter viss utbildning skulle kunna guida skolklasser.
– Som student hade man ju alltid problem med ekonomin. Man försökte alltid hitta extraknäck. Ett populärt knäck var att sitta vak på lasarettet, men det var inte alltid så trevligt, man visste inte om den man vakade över skulle leva på morgonen.
Blev antagen
Så Lennart Knutson gick in och anmälde sig på Kulturen, gick kursen och blev antagen som museilärare.
– Och när jag skulle få ut min första lön noterade de att jag heter Knut Lennart Knutson. Chefen för museet hette Bengt Bengtsson och chefen för avdelningen för allmoge och folkkonst hette Nils Nilsson. Så jag fick bli Knut Knutson, och sedan var det inte så lätt att ändra på det.
Alla som känner mig vet att jag är mig själv i rutan. Det teatraliska kommer från mor.
Det dög
Unge Lennart kände ett visst om än outtalat tryck från sina föräldrar att ”bli något”. Hans far hade velat läsa vidare i sin ungdom men måste i stället ta över lanthandeln efter sin far.
– Jag var väl inte den vassaste kniven i lådan, hade inte jättebra betyg i gymnasiet. Så vad skulle jag kunna utbilda mig till, bli något? Jo, juridik. Så jag började läsa juridik i Lund och det tyckte far var jättebra. Det dög.
Goda vänner
Till en början fortsatte Knut Knutson ordentligt med sina juridikstudier samtidigt som han guidade skolbarn på Kulturen. Det gick bra, säger han, och han upptäckte att han var mer road av gamla ting än han kanske hade trott.
En bidragande orsak till intresset var också att han träffade Jan Bäckman, som läste ekonomi, och Jörgen Martinsson, som läste juridik. De var alla intresserade av antikviteter och de blev som ler och långhalm. Så småningom knöts ju alla tre som experter till Antikrundan. Bäckman avled i cancer för sju år sedan.
Nya arbetsuppgifter
”Den där unge Dubbel-Knut”, som han beskriver sig själv, skötte sitt extraknäck på Kulturen intensivt och energiskt. Han fick ständigt nya arbetsuppgifter, till exempel med en utställning för synskadade, Känn på keramik.
–Juridiken blev ju lidande av detta och far undrade varför det tog så lång tid mellan tentorna. Jag hade kommit fram till finansrätt och hade inte så mycket kvar, men jag var tvungen att berätta för honom att jag hade börjat läsa etnologi. Svenska museiföreningen hade sagt att jag inte fick fortsätta med jobbet som guide utan att ha studerat museiämnen. Far var inte nådig, han tyckte att det jag höll på med inte var något yrke. Möjligen en hobby.
I tidningen
Men så hände det sig att Knut Knutson fick rycka in och hålla i en pressvisning för Känn på keramik i Helsingborg. Helsingborgs Dagblad rapporterade förstås om utställningen.
– Jag skickade ett exemplar av tidningen till far. Det dröjde inte länge innan han ringde och sa att han sett att jag var uppritad i tidningen och att det ju var bra och att man kanske ändå skulle kunna klara sig på det där yrket.
Katalogiserade
Far behövde inte oroa sig. Knut Knutson har klarat sig mycket bra på det där yrket. I slutet av 1970-talet fick han i uppdrag att katalogisera gardinstänger från 1700-talet och slagbord som förvarades i det gamla bageriet på Gripsholms slott.
Ersatte intendenten
Hösten 1981 värvades han från Kulturen i Lund, där han hade börjat katalogisera möbelavdelningen, till auktionshuset Bukowskis i Stockholm som behövde en ersättare till intendenten Charlotte Widenfelt som skulle öppna Bukowskis filial i Göteborg – och som så småningom blev Knut Knutsons hustru.
Vad såg de hos dig?
Knut Knutson svarar snabbt.
– Jag kan tänka mig att det var energi, nyfikenhet och entusiasm. Jag behöver nästan aldrig äta och jag blir sällan trött. Så är det fortfarande. Jag har en fantastisk energi och den har jag efter min mor. Hon hade verkligen energi. Om jag var ute på kvällen ska du inte tro att hon hade gått och lagt sig när jag kom hem – då var det smörgåsar på bordet, jag kunde ha tre, fyra kompisar med mig hem, det var inga problem. Hon var fullständigt fantastisk. Ja, det var ju far också. Men far var pedant, mor var lite slarvig så där. Jag är väl ett mellanting.
Jag har en fantastisk energi och den har jag efter min mor.
Modernt konsthantverk
Knut Knutson blev expert på modernt konsthantverk, konstglas, möbler och allmoge. Han hade börjat samla modern design redan i mitten av 1970-talet då han besökte loppisaffärer tillsammans med sin vän Jörgen Martinsson, ”och där kunde man köpa Simon Gate, Edward Hald, Vicke Lindstrand (glaskonstnärer, mm), Uppsala Ekeby (keramik), Spisa Ribb (servis av Stig Lindberg) och sådant för absolut ingenting”.
Bukowskis
Med denna erfarenhet i ryggen fick han förtroendet att starta en avdelning för modern design på Bukowskis. Han avancerade till marknadschef men lämnade Bukowskis i början av 90-talet i samband med företagets ekonomiska problem vid den tiden.
Efter jobb på Medborgarskolan, utställningar på Läckö slott, Historiska museet och i Skåne köpte han 1996 tillsammans med en kollega Uppsala auktionskammare, som hade gått i konkurs. Nu äger han 75 procent av firman, resten ägs av en av hans expertkollegor i Antikrundan, Magnus Bexhed.
Oerhört populär
Och det går bra. Inte utan stolthet berättar Knut Knutson att Uppsala auktionskammare nu är den näst största auktionsfirman i landet, efter Bukowskis. En anledning är att de satsade tidigt på rysk konst och Fabergé-föremål och nu är branschledande i det segmentet. En annan är nog att Knut Knutson är en av de mest kända experterna i Antikrundan. Han har varit med sedan starten 1989 och är med sin lätt teatraliska alltid entusiastiska och ofta pliriga framtoning oerhört populär bland dem som söker sig till programmet.
Är sig själv
– Alla som känner mig vet att jag är mig själv i rutan. Det teatraliska kommer från mor, säger han.
Årets Antikrundan spelades in vid månadsskiftet augusti-september på sex platser från Östersund i norr till Höör i söder. Vi fångade upp experterna, producenterna och kameramännen en varm lördag vid järnvägsmuseet i Nora.
Knut Knutson
Ålder: 68
Familj: Hustru Charlotte Widenfelt, intendent vid Uppsala auktionskammare. Sönerna Niklas, student i Santa Barbara, Kalifornien och Alan, personlig tränare samt katten Janson.
Bor: Uppsala och Skårtaryd.
Lyssnar på: P1
Läser: En fiktiv berättelse om biskop Esaias Tegnér, en bok om Florence Stephens på Huseby, mycket facklitteratur, just nu om koppar och kopparslagare, Skårtarydboken, Konst, kor och kärlek på Wanås slott av Marika och CG Wachtmeister.
Drömmer om: Jag lever min dröm: firman, gården, skogen.
Aktuell: Med en internationell kvalitetsauktion 10-11 december. Antikrundan börjar sändas i januari 2020.
Van vid kameran
Knut Knutson går längs de långa köerna och uppmanar de köande att öppna sina väskor och visa vad de har. Han spelar ut hela sin nyfikenhet och entusiasm, tittar på ett fat här, en ljusstake där, ett leksakslok i trä, en docka i sin originalförpackning – kvinnan som visar den får en komplimang men den man som hävdar att hans tavla är målad av Alvar Aalto tillrättavisas. ”Det är inte möjligt, det ser du väl att detta inte är Aaltos stil. Men den är intressant. Värdet? Det säger jag inte, inte nu. Å vilket väder vi har!”.
Kringresande
Någon timma senare återvänder han, nu med kavajen på och kameramännen i släptåg. Inspelning. Han får beröm av en av fotograferna för att han ofta vänder sig direkt till kameran med blicken och en kommentar. Det höjer tempot, så gör inte de mindre erfarna experterna.
Antikrundan är lite som ett resande teatersällskap. Deltagarna reser tillsammans i hyrbilar och bussar mellan de olika inspelningsplatserna och på vägen besöker de gärna slott, museer och herresäten. Denna gång bland annat Jamtli i Östersund och Verner von Heidenstams Övralid vid Vätterns strand.
Från Småland till Skåne
Knut Knutson växte alltså upp i Sandsbro norr om Växjö, där hans far Allan Knutson hade lanthandel.
– Det var på landet, vi hade landsvägen på ena sidan och sjön på den andra.
Nu sitter vi under vårdträdet på den gård i Skårtaryd med anor från 1800-talets mitt som han köpte för snart trettio år sedan, halvannan mil nordöst om föräldrahemmet.
Intresse för byggnadsvård
Det lyser om hans ögon när han berättar om hur han kom hit.
– När jag besökte mina föräldrar en dag på 1980-talet träffade jag tant Anna, mamma till en av mina barndomsvänner. Hon hade ett bekymmer, sade hon, och det var att de hade fått en gård i Skårtaryd genom arv och nu visste de inte vad de skulle göra med den…
Vid denna tid hade Knut Knutson börjat intressera sig för byggnadsvård och letade efter ett hus att göra i ordning. Han for upp till Skårtaryd och blev förälskad i detta hus, Olofsgården. Framför allt för att så mycket fanns kvar av det ursprungliga huset, och mycket av det som inte fanns kvar låg ute i ladugården.
Två röster om Knut Knutson
Joakim Bengtsson, expert på keramik, porslin och allmängods i Antik-rundan:
– Jag älskar Knut. Det roliga med honom är att han är lika entusiastisk, tosig och exalterad privat som han är i Antikrundan. Han spritter av energi, ibland så mycket att vi andra i programmet skulle vilja stänga av honom. I Antikrundan brukar de säga till oss experter att vi ska släppa loss lite, men det behöver man inte säga till Knut. Han saknar avstängningsknapp.
Anne Lundberg, programledare för Antik-rundan:
– Knut är något så ovanligt som en ständigt vetgirig och nyfiken person. En varm och omtänksam vän och kollega som är lika nyfiken på människor som på föremål. Han älskar att vara i strålkastarljuset och dela med sig av sin kunskap. En sann folkbildare!
Tapetlagren kunde dateras
Samlaren talar. Stolt berättar han att han har rapporter kvar av alla tapeter som funnits i alla husets rum ända sedan 1857. Han vet vilka rum man tapetserade om ofta och vilka man tapetserade om sällan. I salen på nedre botten har han funnit tio skift av tapeter och den som sitter där nu är nytillverkad i exakt samma mönster som den tapet som satt där 1857. I det rum som tapetserats mest sällan finns bara tre rapporter – från 1857, 1912 och 1957.
Tapeterna fick han inte fram genom att skrapa fram dem ur väggarna utan genom att lägga rapporterna i fukten på gräsmattan så att de släppte från varandra. De olika tapetlagren kunde dateras med hjälp av de tidningssidor han fick fram på köpet.
Är han en samlare?
– Jag försöker samla på saker som kommer från trakten, väldigt mycket småländska möbler. Och jag är lite Tegnérfreak, samlar på porträtt av Esaias Tegnér, biskopen och diktaren.
Han nämner, med en ny glimt i ögat, att han köpte Esaias Tegnérs ”dödsbädd” på en auktion och att han nu ärvt en stol som ”Jösse på Sandsholm”, en granne till Knut Knutsons föräldrar, sades ha bytt till sig av biskopen mot en kanna brännvin…
Scheeles begravningssked
Av de föremål Knut Knutson sålde 1980 för att kunna köpa Olofsgården saknar han nu egentligen bara ett, kemisten Carl Wilhelm Scheeles begravningssked, en sked som en av kistbärarna fick i samband med Scheeles begravning.
Sedan talar han en stund om sin skog, att han inte gillar att avverka men att han just fått ett nödmeddelande om granbarkborrar som gör att man ändå måste avverka.
Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Joi Grinde
