Forumsalongen var mycket välfylld när medlemsmötet började. Det inleddes av vår ordförande som beskrev oss alla seniorer som stora resurser i samhället där vi kan bidra med mycket. Samtidigt tackade han alla som bidragit till att föreningens 50-årsjubileum blev lyckat att mycket välbesökt innan han överlämnade ordet till Lasse Gustavsson. Vår föredragshållare var 24 år och alldeles ny på jobbet som brandman i Göteborg när det som inte får hända hände.
I maj 1981 hamnade han och en kollega hamnade mitt i ett eldhav, där han mirakulöst överlevde en hetta påm800 grader med 40-procentiga brännskador. När han vaknade på sjukhuset kom han ihåg olyckan, och trodde den hänt dagen innan, men det hade gått två månader som han varit nedsövd. Han var törstig men ingen av de fyra sköterskorna hörde först vad han sa, då han varit intuberad (hål i halsen för respiratorslangen), men en kom fram och förstod vad han ville och det var att han var törstig. Fick skedvis med vatten och det första han sa när han kunde säga något var ”hallå brudar”, och de hörde att han hade livskraft. Under den långa tiden han varit nedsövd hade han förlorat halva sin vikt till 40 kg. Eldmolnet som han om kamraten fick springa igenom gasmolnet som exploderade, som brandbilen åkt igenom var stort som Globen.
Här gällde den paradoxala förändringsfilosofin att förändra något man inte vill ha, att acceptera först för att sedan kunna gå vidare. Han frågade mycket och personalen var ärlig och sa som det var på hans frågor men inte mer. Efter ytterligare en månad på sjukhus i Stockholm erbjöds han att få åka till Göteborg och Sahlgrenska sjukhuset brännskadeavdelning och där kom han att möta en av sina arbetskamrater som betytt mycket för honom med sin medkänsla. Men det som berörde oss alla i salongen var när han berättade att piloterna som flög planet ner till Göteborg berättade att en mängd brandbilar var uppställda på Säve flygplats när de kom fram för att ta emot honom och innan de landade slog de på blåljusen för att hälsa honom välkommen hem. Då var det många av oss som blev rörda och tårögda.
Sen följde träning, träning och åter träning, och hans mål att kunna komma upp till Sarek och vandra i fjällen inom ett år lyckades han med. Han hade gjort detta tidigare som scout. Han ville känna friheten och klara sig själv med de handikapp olyckan medfört.
Efter olyckan återvände han till brandkåren och arbetade som chaufför i sju år och därefter har hans erfarenheter och kunskaper tagits tillvara på bl a diskoteksbranden i Göteborg, Utöya med flera olyckor. Nu är han föreläsare och åker runt i landet och utbildar om hur man kan vända en katastrof till en ny mening med livet.
Leif Hoffstedt överlämnade en ljuskrona och vår föreläsare fick långa applåder för sin medverkan. Även under kaffestunden efteråt fick många tillfällen att ställa frågor till honom som han fick utveckla.
Avslutades med att Börje Österberg framförde ett stort tack till Veine Eliasson för det stora arbete som han och styrelsen hade gjort för att 50-årsjubilet blev så lyckat. Han riktade även ett tack till Leif Hoffstedt och Barbro Broman för arbetet de gjort för att jubileumsskriften blev bra.
En laddad eftermiddag med starka känslor hade vi med oss när mötet var till ända. Nästa möte är FN-dagen den 24 oktober.
Barbro Broman
