Vi upplever en påtaglig och uppenbar baksida av Johannesburg. Vi åker förbi en hemsk kåkstad och ser ett myller av träskjul som lutar sig mot varandra. Det är självklart inte tal om att stanna och titta närmare. Trots stolta namn som “first hotel”, “barber shop” och liknande som lyser ut mot vägen när vi kör förbi så stannar vi inte. Nej jag känner direkt att denna kåkstad inte är besökbar. Det ser riktigt illa ut. Minnen från Calcutta för 40 år sedan glimmar förbi. Den här kåkstaden ser inte bättre ut.
Inte långt från vårt airbnb finns ett sämre köpcentrum som vi besöker. Utanför själva köpcentrumet står en stor grupp kvinnor i åldern 18 – 40 år. De håller alla små handskrivna kartongbitar framför sig. Vi kan se att de erbjuder tvättning, städning, strykning och andra hemtjänster. Vi hör och förstår att arbetslösheten är enorm i Sydafrika. Men därifrån till att se dessa stora klungor av folk på gatan sökande jobb med plakat……….
I affärerna, förutom i de fina köpcentrumen, ser det ut som i 70-talets Sverige. Långa, långa rader med konservburkar som står staplade. Vi konstaterar också att antalet anställda i restauranger eller affärer ofta är fler än antalet kunder. Skönt att slippa konsultera dataskärmar eller förgäves vänta på affärens enda expedit. Men orsaken till alla anställda är förstås den stora arbetslösheten och därmed låga löner som gör det möjligt att ha många anställda.
Efter några nätter måste vi byta airbnb eftersom vårt är fullbokat. Våra nya airbnb-värdar Kevin och Yvette är fantastiska. Kevin älskar vildmarksliv och Afrikas stora djur. När han får höra om våra planer blir han eld och lågor och hjälper oss med våra förberedelser. Han tycks kunna allt. Vårt taktält slås upp och provas med Kevins hjälp. Jag byter mina två plastdiesel-dunkar mot Kevins metall-dunkar som lättare kan surras på taket. Kevin visar hur man lagar däck, hur vår nya kompressor fungerar och mycket annat. På kvällen blir vi inviterade på vår första middag hemma hos sydafrikaner. Stämningen är god, mycket god, vi har så mycket att tala om. Det är som om vi känt varandra hela livet. Timmarna springer iväg medan vi hänger över olika kartor. Mina tidigare planer justeras en hel del. Vi får många tips som säkert kommer vara värdefulla längre fram. Innan kvällen är över har jag i stort fått en dag för dag planering fram till Viktoriafallen.
Vi är nu fullt utrustade. Förmodligen och delvis förhoppningsvis behöver vi inte använda allt. Men om det går åt pipan med bilen eller dieseln är slut i nästa bensinmack så klarar vi kanske oss vidare. Egentligen vet jag inte hur komplicerat det kommer bli. Det beror säkert mycket på oss själva. Hur långt från de stora vägarna vi tar oss.
I morgon bitti åker vi österut till kusten strax under gränsen mot Mozambique. Ska bli skönt att så att säga starta på riktigt. Tramsiga jag kallar detta för start av ”World Tour, Etapp IV, African Part”.