”Man blir ju lycklig”

Klockan är nio på söndagskvällen när de första tonerna hörs i Etage. Dansgolvet fylls direkt. Prickiga klänningar, glittrande toppar, skjortor och blanka skor virvlar runt till tonerna av Stranger in the shore och Rock around the clock. Favoriter som sällan spelas någon annanstans, framför allt inte i samband med dans.
– När vi drog igång fanns det säkert trettio, fyrtio restauranger i Stockholm som hade dans fyra gånger i veckan. Nu finns det ingen, säger Leif Kronlund som är kapellmästare för kvällens storband.
Det har gått ett tag sedan de ”drog igång”. Leif Kronlunds orkester har spelat på Skansen och landets dansbanor sedan 1952 och kapellmästaren själv har hunnit bli 88.
Istället finns Cinderellas danskryssningar. Varje vecka, söndag till måndag, spelar band som Leif Kronlunds eller Ingmar Nordströms storband.
Trycket från scenen är otroligt. Volymen är hög och det är svårt att stå still. Musiken känns i kroppen.

Storband låter maffigare än mindre orkestrar

För bara några timmar sedan befann vi oss i färjeterminalen. Busslaster med seniorer checkade in med rullväskor, grå frisyrer och en och annan krycka. Glada miner, om än lätt andfådda när de klättrat upp för trapporna ombord till rätt hyttplan. Antalet hissar ombord är begränsat.
En av resenärerna är Christian Antonsson, 73. De har åkt på storbandskryssningen ”ett oändligt antal gånger.”
– Det är det enda storbandsstället i hela Sverige där man kan dansa regelbundet, säger han.
Christian är själv gammal storbandsmusiker och tycker storband låter maffigare än mindre orkestrar. Det är låtar man känner igen och, förstås, dansen.
– Det har blivit många stammisar genom åren, säger Anita Berggren, 73 vokalist i Leif Kronlunds sedan 1985. Förut åkte vi ut i landet och spelade men nu reser de till oss här på båten istället.

Alla har åkt på danskryssningen förut

Många ombord dansade till Leif Kronlunds på sina lokala dansbanor när det begav sig. Och alla har åkt på danskryssningen förut. Det betyder att de har viss rutin. Som att boka buffén klockan 18. Den tiden är hårdvaluta. När nästa sittning börjar 20.30 vill de flesta vara i Etage för att hinna få bra platser.
– Det är redan tio personer som har försökt byta tid, avslöjar restaurangpersonalen.
I buffén märks inte kvällens dansyra. Klädseln är vardaglig och det knorras lite över väntetiden när alla tar varmrätt samtidigt. Ett tips är att satsa på förrätts- och dessertbuffén och skippa varmrätterna. Då kan du äta dig mätt av det godaste, och slipper den längsta kön.

Hela resan är väldigt social från början till slut.

Dansar loss

Halv nio i Etage är det desto mer glamour. Här finns många par, men också kompisgäng. Som det från Årjäng i Värmland som åkt så många gånger att de tappat räkningen. Storbandet och underhållningen lockar, liksom att se folk och umgås.
– Hela resan är väldigt social från början till slut. Och prisvänlig för oss pensionärer, säger Elbjörg Molöken.
Ing-Britt Johansson från Kungsberg utanför Gävle och Inger Lindelöw från Falun, båda klädda i lysande blått, har åkt med båtarna sedan åttiotalet.
– Ibland får man dansa och ibland får man inte dansa, säger Inger.
Hon har inte riktigt vant sig vid att bjuda upp som dam.
– Förr om åren fick vi dansa så mycket att vi fick duscha, nu får vi duscha för att hålla oss varma, skojar de. Men en stund senare är både Inger och Ing-Britt uppe på dansgolvet.
Några som dansar loss ordentligt är Ingrid Wåhlberg och Jens Hansson. Det riktigt lyser om dem när de snurrar och svänger, och det råder ingen tvekan om att de gillar det här. Jens har dessutom nyss hört en hjärnforskare i tv prata om dans.
– Dans är bra mot demens, säger han.
Det glesnar på dansgolvet när Leif Kronlunds orkester tar paus och dansbandet Hedins tar över. Men då går det å andra sidan att ta ut svängarna. Som Åke och Monica Gustavsson från Grums.
– Vi älskar att dansa, säger Monica. Och nu när vi är pensionärer så har vi massor med tid.

Det är den mest underbara musik som finns. Det påminner om vår ungdom.

Här för att njuta av musiken

Vid halvelva rör sig skarorna mot aktern och dansklubben Etage igen. Leif Kronlunds drar igång en instrumentalversion av New York, New York för att visa att de är tillbaka på scenen.
– Vi har spelat med Lill Lindfors och Jan Malmsjö, men det är alltid roligt att introducera en ny artist, säger kapellmästaren och presenterar kvällens gästsångare, Andreas Weise.
Det är kärlek i luften. Vid ett bord rör en man och en kvinna sina sammanflätade händer i takt med musiken. På dansgolvet kysser ett par varandra. Under Mr Bojangles påminns vi om att vi faktiskt är på en båt när det börjar gunga lite.
Det är inte bara på dansgolvet det är fullt. Många i publiken är här för att njuta av musiken trots att de av olika anledningar inte kan dansa just idag.
Ritva Ringsell från Södertälje och Sten Eriksson från Örebro är 80 respektive 76, men känner sig som 18 och 19:
– Vi kommer hit när det är storbandsjazz. Det är den mest underbara musik som finns. Det påminner om vår ungdom. Och det är ett billigt nöje jämfört med att gå på restaurang i Stockholm, säger Ritva.

Signerar skivor

Efter en rejäl frukost kan den som vill besöka taxfree-butiken där Leif Kronlund outtröttligt signerar skivor – Berit, Keep swinging, Leif – med guldpenna. Berit önskar låten Silvery Moon till eftermiddagens spelning.
– Om du tycker om den ska jag ta upp den, säger Leif.
Flera personer berättar att de dansade till Leif Kronlunds på Skansen på femtiotalet. ”Då träffade jag min fru”, säger en herre. Andra nöjer sig med att hojta uppmuntrande ord till kapellmästaren där han sitter.
”Alltså man blir ju lycklig”, ropar en kvinna. ”Visst, det är ju meningen”, svarar Leif.
Efter ett par intensiva timmar i taxfree-butiken är han tillbaka på scenen. Nu ska det dansas nästan ända in till kaj och på golvet lyser Ingrid Wåhlberg och Jens Hansson igen. Igår dansade de så länge bandet spelade. Sedan fortsatte de på diskot till klockan tre på natten.

Kommentera