Nu är biljetterna köpta till Sydafrika, äntligen. Jag och min fru som kommer med på första etappen reser den 20/9 med Turkish Airways. Var orolig för att priserna så här nära resan skulle ha gått upp. De var höga men av någon anledning var priserna just på fredagen riktigt bra. 3300 kronor för 13 timmars flygning är ett bra pris. Skäms förstås lite när jag tänker på fantastiska Greta Thunberg.
Den svarta färgen på kartan visar planerad och önskad rutt. Den röda färgen visar alternativa avslut. Numreringarna är platser för byte av medresenärer.
Detta med medresenärer innebär att jag inte har stora möjligheter att avvika från planerad resväg. Något som är synd och inte så flexibelt som jag önskar. Men alternativet är att resa själv och det hade inte varit kul. Innan Asienresan resonerade jag så här: Resa själv? Ja det fick det i värsta fall bli. Iväg skulle jag. Jag är väldigt envis med att genomföra mina projekt. Men jag är ingen ensam-farare. Jag berättade förstås för nära och kära vad som var på gång och kände genast en stor nyfikenhet. En nyfikenhet som snabbt gick över till stort intresse och till att ”jag vill också åka med”. Hela Asienresan förutom två veckor blev snabbt inbokad av familj och vänner. Det kändes härligt att kunna dela alla äventyr med människor man tycker om. I stort sett samma medresenärer dyker upp även under Afrikaresan. Ett gott betyg åt alla. Man skulle kunna säga att Afrikaresan är fullbokad : ) Till och med lite överbokad kring jul och nyår.
Ja preliminära resplanen är lagd. Det blir den östliga ”lätta Afrika-rutten”. Jag gillar äventyr men är inte så mycket äventyrare att Nigeria, Mali, Kongo och andra alltför äventyrliga (=farliga) länder på Afrikas västra sida lockar.
I början har jag inte klart för mig om vi kommer åka ner till Kapstaden. Kapstaden är egentligen ett måste men samtidigt blir det helt plötsligt 200 mil till. Sydafrika är ett väldigt stort land och vi har förmodligen tillräckligt många mil att köra ändå.
Resplanen kommer för övrigt, om allt går väl, i stort hålla fram till Kenya. Etiopien känns ibland svajigt med byfejder, regioner som vill bli självständiga och andra problem. Ibland är det helt lugnt och ibland kommer rapporter om både det ena och det andra. Men det ordnar sig nog. Det gäller, så gott det går, att stämma av situationen i respektive land när det är dags.
Sudan har senaste halvåret varit minst sagt rörigt. Men nu har fredsavtal mellan oppositionen och militären slutits. Tror att det kan bli riktigt bra i Sudan.
Egypten har till och från infört förbud för fyrhjulsdrivna bilar. Gäller att komma när förbudet inte gäller. Kan annars bli långt ”gräns-häng”. Läste om bilister som lämnat Sudan men som inte kom in i Egypten p.g.a. fyrhjulsdrifts-förbud. Problemet var att de då så att säga redan lämnat Sudan och förverkat sitt Sudan-visum. De fick lämna bilen vid gränsen. Åka buss till Cairo för att fixa nytt visum på den sudanesiska ambassaden. Därefter ta bussen tillbaka till gränsen för att hämta sina bilar och åka tillbaka in och genom Sudan.
Följer dagligen, sedan åtta månader, Facebookgruppen Overlanding Africa. Resenärer gör där inlägg och berättar om vad som händer längs med vägen. Frågor kan ställas och omfattande svar fås direkt. En ovärderlig källa till information. Jag har också laddat ner appen Mysafetravel där problem och oroligheter längs med färdvägen rapporteras. Känns bra.
Bilen har med hjälp av min kompis hunnit förses med taktält. I Afrika räknar jag med att det blir många övernattningar i taktältet på campingplatser i eller vid nationalparkerna.
