Först blev hon känd som popsångerska hemma i Norge. Sen blev det teater och film och Grynet Molvig kom att bli en av våra mest namnkunniga skådespelare. I höst spelar hon hushållerska i en nyskriven pjäs om Beethoven.
Grynet Molvig kommer direkt från en pilatesträning när vi ses. Hon har svarta träningstights och rosa funktionströja på sig och det är faktiskt ganska svårt att tänka sig att hon är 76 år fyllda.
– Jag har nog alltid varit ganska kroppsmedveten. Jag vill kunna använda min kropp, både på scen och i livet, så jag är lite noga med att hålla mig i form.
En jätterolig roll
Just nu har hon fullt upp med att repetera en pjäs om Beethoven som heter Dövheten och ska spelas på Drottningholms slottsteater och Dramaten i höst. Grynet spelar hushållerskan som den mot slutet av sitt liv döve Beethoven tar ut en hel del av sin ilska och frustration på.
– Men eftersom han är döv kan hon säga vad hon vill till honom och det gör hon också, säger Grynet och ler. Han är faktiskt ganska grym mot henne. Det är en jätterolig roll. Niklas Rådström har skrivit ett fantastiskt bra manus. Det är både roligt och sorgligt, och så fyllt av musik.
Ångest för textinlärning
Trots att hon övat in så många roller i sitt liv är det alltid lite ångestladdat under fasen när replikerna ska bankas in i huvudet.
– Ja, har jag ångest för något så är det för textinlärning. Man ska inte bara ha texten i huvudet utan också i kroppen. Orden ska få kött och blod. Men min gubbe är bra på att läsa mot mig. Ibland går jag i Lill-Jansskogen och övar.
Repetitionerna pågick fram till midsommar, sedan blev det ledigt några sommarveckor innan de tog vid igen i början av augusti.
Räcker mer än väl
Under ledigheten var Grynet i Marstrand ett par veckor, med sin ”gubbe”. Douglas von Sydow och hon är särbos och Grynet är nöjd med att ha det så.
– Två äktenskap och två skilsmässor räcker för mig. Nu vill jag ha värme, gemenskap och lite äventyr. Inte något annat. Det räcker mer än väl.
Sin första man träffade Grynet i hemlandet Norge. Alfred Janson hette han och var kompositör. Under deras femton år långa äktenskap fick de sonen Theodor som bor i Oslo idag och arbetar som regissör.
Stolt över sonen
– Så vi har yrket gemensamt han och jag, och alltid något att beklaga oss över när vi pratar! Vi är väldigt lika faktiskt, i kroppsspråket och mimiken. Men utseendemässigt är han nog mest lik sin pappa. Han är en bra människa. Jag är stolt över honom.
Alfred gick bort nyligen och Grynet tyckte att det var tungt. Dels att förlora Alfred som förblivit hennes bästa vän genom livet, dels att se sin son så full av sorg.
Två äktenskap och två skilsmässor räcker för mig.
Varför hon och Alfred skilde sig en gång i tiden kan hon egentligen inte riktigt svara på.
– Alfred frågade mig också det för inte så länge sedan. Varför skilde vi oss egentligen? sa han. Ja, inte vet jag, fråga inte mig, svarade jag. Men vi blev väldigt sammansvetsade eftersom vi också jobbade och turnerade ihop. Vi blev kanske för nära på något vis.
Turbulent
Efter skilsmässan från Alfred blev det lite turbulent. Hon syntes ofta ute i Stockholms uteliv och hade en omskriven romans med brottaren Frank Andersson.
– Jag hade varit duktig så länge och började göra dumma saker. Men jag jobbade för fullt på Stadsteatern parallellt med det glada livet, så egentligen vet jag inte om jag festade så mycket. Inte vet jag hur det gick ihop men det gjorde det på något vis. Men det slutade med att jag hoppade fallskärm för att få bort en massa rädsla ur kroppen och kunna gå vidare. Att mogna tar sin tid, att lugna ner sig tar sin.
Fötterna på jorden
Någonstans har hon kanske ändå alltid haft fötterna på jorden tack vare sin uppväxt på den norska landsbygden. Föräldrarna drev ett småskaligt jordbruk i södra Norge. Runt om gården fanns fullt av släktingar eftersom Grynets mamma hade fjorton syskon och hennes pappa nio.
– Det fanns alltid en massa människor hos oss. I ett hus på vår gård bodde också farfar och tre av hans ogifta döttrar, de var djupt religiösa. En av dessa fastrar hade Downs syndrom och henne brukade vi slåss om att få sova med eftersom det var så varmt och skönt att dela säng med henne.
Drömmen om att bli konsertpianist
Grynet döptes egentligen till Anna Kristin men fick snart smeknamnet Grynet efter ett dilamm på gården.
– Det andra dilammet då hette Polenta så jag är ändå glad att det blev Grynet jag fick heta, säger hon och skrattar.
Grynets mamma trallade och sjöng jämt och Grynet hängde på. Hon började spela piano tidigt, och när hennes mamma märkte att hon gillade det såg hon till att hon fick börja ta lektioner redan i femårsåldern. Hon fortsatte med det en bit upp i tonåren och länge var drömmen att bli konsertpianist.
Fick inte spela jazz
– Min pianolärarinna hade ett blått och ett brunt öga, hon var färgsprakande och gav musiken bilder. Om jag spelade Grieg berättade hon om vad som hände i musiken. Det blev till bilder, allt blev levande.
Hemma på gården fanns ett piano i farfars och de ogifta fastrarnas hus. Dit fick Grynet gå och spela.
– Pianot stod i deras finrum. Det var kallt därinne och jag nådde inte ner med fötterna till pedalerna. Farfar gillade inte om jag spelade något som var lite mer jazzigt, då knackade han med käppen i väggen från rummet intill. Klassiskt fick jag spela, inget annat. När jag var lite äldre brukade jag spela lite ragtime och boogiewoogie men då bankades det rejält i väggen…
Grynet Molvig
Ålder: 76 år.
Familj: Sonen Theodor, särbon Douglas von Sydow. Syster och bror, en stor familj i Norge.
Lyssnar på: Mest jazz och klassiskt.
Läser just nu: En fantastisk bok, en släktkrönika som heter Testamente av Nina Wähä. Jag läser jättemycket, har jag inte en bok på nattduksbordet får jag abstinens.
Drömmer om: Att jag ska få till den här rollen jag övar på nu (som Beethovens hushållerska i pjäsen Dövheten) på bästa sätt. Jag hoppas att jag kan få med mig lite lust och lek in på scenen.
Aktuell med: Dövheten av Niklas Rådström. Spelas på Drottningholms slottsteater från den 5 september och på Dramatens Lilla Scen från den 23 november. Sjätte säsongen av serien Gåsmamman som sänds i TV4. Är också med på ett hörn i en dokumentärfilm om Hasse & Tage som kommer i höst.
Längtade bort
På gården fick Grynet och hennes syster och bror tidigt lära sig att jobba och hjälpa till. Även om livet på landet var härligt på många sätt med många djur och stor frihet för barnen att vara ute längtade Grynet ganska tidigt bort.
– Jag ville inte fastna där. Jag såg ju hur mina föräldrar slet ganska hårt. Men jag är ändå välsignad med en väldigt bra barndom och uppväxt, med bra värderingar. Det har gjort att jag tackat nej till Stjärnorna på Slottet med argumentet att jag hade en för lycklig barndom. Det finns inget jag kan sitta och gråta över.
Blev ”Pop-Grynet”
Redan som tolvåring fick Grynet sjunga visor i ett norskt barnradioprogram som hette Barntimmen. I 15-årsåldern började hon sjunga pop och blev mer och mer ett känt ansikte i Norge.
Snart var hon ”pop-Grynet” med hela norska folket och fortfarande är hon nog mest känd som popsångerska i hemlandet även om man vet att hon också har en lång skådespelarkarriär bakom sig.
– I början blev så att det ena avlöstes av det andra. Jag turnerade i folkparkerna i Sverige om somrarna, vilket ledde till att jag fick vara med i Hylands hörna och i svensk radio. Vi var ett gäng artister som åkte runt och uppträdde i de olika skandinaviska länderna, bland andra Lill-Babs, Siw Malmkvist, Gitte Haenning och Wenche Myre.
Jag är nyfiken av mig och gillar att förnya mig, prova nytt.
Både styrt och följt med
1966 slog Grynet igenom som skådespelerska genom huvudrollen i Åke Falcks film Prinsessan, om en cancersjuk kvinna.
– Efter det blev det nästan bara svenskt för min del och nästan bara teater och film. Jag ville vidare, bort från pop-etiketten. Men det var svårt i Norge.
Grynet tycker att hon både styrt men också bara följt med i det som blivit hennes karriär. Många gånger har saker bara avlöst varandra och ibland har det bara varit att följa med.
– Jag är nyfiken av mig och gillar att förnya mig, prova nytt. Ofta har jag ställt mig frågan: ”Klarar jag av det här?”
Gästspel på Broadway
I början av skådespelarkarriären var det mycket komedier, som En flicka på gaffeln, där hon spelade mot Lars Ekborg.
– Och sedan, efter att det blivit ganska många komedier, ville jag något annat. Då fick jag chansen att börja på Stockholms stadsteater och lära mig spela teater ”på riktigt”. Det var i samma veva som jag fick min son så det passade mig bra att inte flacka runt så mycket. Alfred flyttade till Stockholm med mig men pendlade till Oslo där han jobbade.
Det blev femton år på Stadsteatern, men parallellt gjorde Grynet också mycket film. Bland annat med Hasse & Tage och Povel Ramel.
– På 70-talet var vi på gästspel på Broadway. Det känns häftigt att kunna säga att man spelat där. Och nu på Drottningholms slottsteater också.
Två röster om Grynet Molvig
Lena Söderblom, skådespelerska och vän, 83 år.
– Grynet är varm, rolig och fräck. En gedigen vän! Vi lärde känna varandra när vi delade loge på Stockholms stadsteater. Sedan dess har vi känt varandra och haft mycket roligt ihop. Och i år är det verkligen hennes år med allt som händer, Sommarprat och teater och tv-serie och allt vad det är. Roligt!
Johan Rabaeus, 71, skådespelare, spelar Beethoven i Dövheten:
– Någon sa att Norge fick oljan, men vi fick Grynet Molvig. Det är sant, tack vare henne vill man återinföra unionsflaggan! Grynet är en multibegåvad artist. Hon har ju jobbat med alla våra klassiker, som Hasse & Tage, Gösta Ekman, Povel Ramel. Hon är en stor personlighet och det är en fröjd att jobba med henne.
Stark integritet
1983 gifte sig Grynet med greve Carl Adam Lewenhaupt, mer känd som Noppe. Hon sa upp sig från Stadsteatern och flyttade ihop med honom och levde slottsliv på hans herrgård utanför Västerås. Här ordnades det ofta jakt och fester och kungen kom ofta dit eftersom han och Noppe var goda vänner.
– Jag arbetade hela tiden då också även om jag inte var kvar på teatern. Jag gjorde film med Bibi Andersson i Argentina, jag spelade teater i Norge, jag var med i tv-produktioner under de åren. Men tidningarna skrev mer om hur ofta jag träffade kungen. De kallade mig ”den röda grevinnan” på grund av min bakgrund som politiskt medveten skådespelare.
– Men jag bryr mig inte särskilt mycket om vad som skrivs i skvallerpressen. Ibland om det är något som berör en kan man bli ledsen förstås. Jag har stark integritet och har lärt mig hur jag ska gå runt det där för att journalister ändå ska bli nöjda samtidigt som jag får behålla mitt privata för mig själv.
Återkommer till rampljuset
Ibland har Grynet tänkt att det kanske finns något annat kul att göra, utanför rampljuset. Under åren med Noppe hade hon hästar som hon avlade på.
– Men jag återkommer alltid till rampljuset på något vis. Jag har liksom inte hittat något annat.
Det är väl där hon hör hemma helt enkelt.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Louise Billgert
