”Pappa älskade att ha fest!”

Susanna Hellsing hade en minst sagt speciell uppväxt. Det blir lätt så om ens föräldrar heter Lennart Hellsing och Yvonne Lombard. Den femte juni i år skulle Lennart ha fyllt 100 år.

Det var som en blandning av prästgård och förskola, säger Susanna Hellsing om sin uppväxt med två kända föräldrar.
Susannas mamma Yvonne Lombard, en av våra mest namnkunniga skådespelare, fyller också hon jämnt i år, fast 90. Själv har Susanna fyllt 65 och är äldst i en syskonskara på fem.

Fritt att skapa

Det hellsingska hemmet var kreativt och färgstarkt. Det var fritt fram för barnen att sjunga, spela, dansa eller vad de nu ville göra.
Så har också alla syskonen kreativa yrken idag. Susanna var redaktör på Rabén & Sjögren fram tills att hon nyligen gick i pension, systern Johanna är musiker, andra systern Karolina scentekniker, brodern Petter konstnär och minstingen Jöns copywriter.

Rätt unikt

– Men vi har egentligen varit sent utvecklade allihop, säger Susanna. Vi växte upp i skuggan av våra kända föräldrar och det tog tid att skapa sig en egen identitet. Alla man mötte ville bara prata om pappa och mamma. Däremot känner jag mer och mer hur den kulturella valutan vi fick med oss har ökat i värde. Det vi tog för självklart då har jag insett är rätt unikt.

Man fick inte störa

Lennart hade sitt arbetsrum i källaren hemma i det stora sekelskifteshuset i Saltsjö-Duvnäs. Man fick inte störa när han satt där, det visste barnen.
– Pappa kom upp då och då och drack te eller så sa han: ”Nu gör vi fest!” och bjöd in en massa människor, ställde sig vid grytorna, satte på musik och dansade. Pappa älskade att dansa. ”Så här dansar man i Grekland!”, kunde han säga och demonstrera en dans för oss.

 Det vi inte fick med oss var det vardagliga. Den nära kontakten.

Tobaksdoft

När festerna var över försvann han ner i källaren igen. Till sina rim och ramsor som blivit en så viktig del av svensk barnlitteratur.
Susanna minns att hon ibland, när Lennart inte var i sitt arbetsrum, kunde gå ner dit, skriva lite på skrivmaskinen och insupa tobaksdoften ett tag. Även hon älskade orden.

Lyssnade på snurrskivor

Men det var inte pappa Lennart som lärde Susanna att läsa, trots alla böcker. Det var farmor. Hon stod för tryggheten och närvaron på ett annat sätt än föräldrarna gjorde.
– Jag älskade att vara hos farmor. Vi lärde oss också massor genom snurr-skivorna. Pappa hade ett eget skivbolag som hette Snurrskivan där han gav ut barnmusik på vinyl. Jag och Johanna lyssnade jämt på dem, vi hade en barnkammare där vi spelade teater på ett bord medan vi lyssnade på skivorna.

Som en drottning

Ibland fick de gå till den riktiga teatern också. Där mamma jobbade.
– Hon skred omkring på scen i fina klänningar och var som en drottning. Vi ville också bli så där fina som hon, i lång klänning.
Dans, fest, teater, lek med ord och roliga infall. Sådant fanns det gott om under Susannas uppväxt.
– Vi barn fick alltid ta plats. Johanna och jag brukade underhålla när det var gäster hemma. Hon och jag delade rum eftersom vi var närmast i ålder.

Vi hade ofta gäster och middagen serverades alltid klockan 17

Tydlig struktur

Med två så pass upptagna föräldrar lämnades barnen mycket åt sig själva. Men trots att hemmet kunde verka bohemiskt fanns det ändå en tydlig struktur och en trygghet.
– Det vi inte fick med oss var det vardagliga. Den nära kontakten. Att få sitta i knät och ha mycket tid. Vi barn knöt an till hembiträdena som var hos oss. Och så fanns förstås farmor och hennes man, som inte var vår riktiga farfar men som brydde sig jättemycket om oss.

Fanns alltid vuxna

Men hon minns det egentligen inte som att hon saknade mer närvarande föräldrar under uppväxten.
– Det fanns alltid vuxna där eftersom vi hade hembiträde. Vi hade ofta gäster och middagen serverades alltid klockan 17. Det var heligt, då skulle man vara hemma.

Önskade mer vanlighet

Men visst kunde det ändå hända att Susanna önskade att hennes föräldrar var lite mer vanliga och som alla andra.
– Varför kan inte min mamma ha krulligt hår och lite längre kjol, minns jag att jag tänkte ibland. Jag ville väl ibland att de inte skulle vara så bohemiska. Men om jag behövde ha det lite mer som vanligt fanns ju alltid farmor där. Hemma hos henne var det mer traditionellt. Man skulle vara hel och ren, artig och alltid tacka för maten.

Bästa av två världar

Jag fick det bästa av två världar, konstaterar Susanna. Som Astrid Lindgren säger, barn behöver trygghet och frihet. Jag fick båda.
Hon är oändligt tacksam över att ha fått ha kvar sina föräldrar så länge i livet.
– De mjuknade och blev mer lyssnande när de blev äldre. När pappa blev över 75 förändrades han. Tänk ändå att han kunde bli så gammal som 96. Han som rökte så mycket! Två paket om dagen…

Tänk ändå att han kunde bli så gammal som 96. Han som rökte så mycket!

Stod för sammanhållningen

Familjen var enormt viktig för Lennart, vilket han visade mer och mer. När barnen blivit vuxna och fått egna familjer var det han som stod för familjesammanhållningen.
– Det fanns ett stort runt bord hemma hos mamma och pappa där vi samlades några gånger varje år, alltid till annandag jul och annandag påsk. Det var helt och hållet pappas förtjänst. Familjen och släkten var viktigast för honom och han tryckte på att vi skulle veta varifrån vi kom. Han gjorde i ordning varsitt fotoalbum till alla oss fem barn, med bilder på släktingar från förr.

Barnkammarrim

Lennarts mormorsmor hade anor från Jamaica och kallades Black Lady. Hon föddes i Skottland, men hennes dotter gifte sig med en svensk och bosatte sig i Stockholm. När Lennarts föräldrar sedan skildes när han var sex år flyttade han med sin bror och mamma hem till mormor och morfar.

Svensk kulturskatt

Mormor läste ”nursery rhymes” för Lennart, engelska barnkammarrim som gjorde stort intryck på honom. Det var här leken med orden fick sin start. Men ingen anade väl då att den lilla pojken, som dessutom hade dyslexi, så småningom skulle komma att skapa över hundra böcker och tolka lika många verser från engelska till svenska. Här dansar herr Gurka, Kusin Vitamin, Krakel Spektakel – lek med ord som kom att bli en svensk kulturskatt och förmedla ordens glädje till så många barn.

Det förnämsta priset

2014, året innan Lennart dog, belönades han med Svenska Akademiens stora pris, som är Akademiens förnämsta pris instiftat 1786 av Gustav III. Det var långt ifrån det första priset Lennart fick men kanske det mest ärofulla.
– Vi satt runt det stora runda bordet hemma hos mamma och pappa och lät medaljen gå runt. Alla fick hålla i den och känna hur tung den var. Pappa var stolt, både för barnlitteraturens skull men också för sin egen.

Jag tror att det stundtals var tungt för honom att känna att han måste dra in pengar till sin stora familj.

Författare i själen

Susanna har varit redaktör på Rabén & Sjögren i över trettio år men valde medvetet att inte bli förläggare.
– Det tror jag har med pappa att göra. Av tradition finns det en motsättning mellan förläggare och författare och jag har känt mig mer som författare i själen.

Blev sårad

Hon visar en brevväxling mellan pappa Lennart och Astrid Lindgren från tiden då Astrid var chef för Rabén & Sjögrens barnboksutgivning.
– Det var år 1964 och pappa ville ha ett långtidskontrakt med förlaget för att få bättre ekonomisk trygghet. Men förlaget ville inte ge honom det och han blev sårad. Jag tror att det stundtals var tungt för honom att känna att han måste dra in pengar till sin stora familj. Han och Astrid lyckades ändå behålla sin vänskap livet ut och lite senare samma år fick pappa konstnärslön från staten. Men det var egentligen mamma som tjänade de stora pengarna, dels som skådespelare inom teater och film och framför allt när hon gjorde reklam för Marabou under många år.

Väldigt generösa

Lennart hade som tradition att varje år efter bokmässan i Bologna åka till Venedig som han älskade högt. När han och Yvonne firade guldbröllop 2003 bjöd de med hela gänget, alla barnen med deras familjer, att följa med till Venedig.
– Vi blev alla bjudna och alla fick fickpengar. De har alltid varit väldigt generösa, både pappa och mamma. Jag är tacksam över resorna vi gjort, middagarna vi hade, somrarna när vi var på Fårö. Då var de så närvarande, både mamma och pappa.

Håller oss samman

Idag har Susanna och hennes syskon tagit över ansvaret för Lennart Hellsings firma, Silverhornet.
– Vi har möten ett par gånger varje år. Det håller oss samman. Så man kan säga att pappa fortsätter att se till att familjen träffas!
I samband med 100-årsjubileet av Lennart Hellsings födelse vill Susanna passa på att slå ett extra slag för hans böcker och livsverk.

Pappas rim och ramsor är som en vaccinering av glädje.

Bada i ord

– Jag önskar att alla barn ska få känna magin i språket före fem års ålder. De ska bada i ord. Pappas rim och ramsor är som en vaccinering av glädje. Det var det han ville förmedla – en glädje över livet genom orden. Vi vaccinerar barnen mot mässling, röda hund och jag vet inte allt. Men var får de glädjen? Och tänk så fint att barn och vuxna kan dela den med varandra.

Omgivna av böcker

Susannas båda döttrar var alltid omgivna av böcker när de var små. Nu har de två små barn var som också de älskar böcker.
– När de kommer hit vill de alltid sätta på Krakel Spektakel-skivan det första de gör. Sedan går de till korgen i hallen där det ligger böcker och väljer en bok de vill läsa.
Det gör förstås en barnboksredaktör som Susanna varm i hjärtat. Om några år kanske barnbarnen också inser vilken mormorsfar de haft…

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Maria Rosenlöf

 

Kommentera