Novell: När Bosses lanthandel skulle läggas ner

Vad gör man när vardagslivet i en by på landsbygden hotas med nedläggning av all service? Några beslutsamma seniorer vet råd: Vi fixar en kärlekstunnel! Folkkära författaren Catharina Ingelman-Sundberg har specialskrivit årets sommarnovell.

Byn skulle dö! Vad i hela friden hade Bosse Lanthandlare sagt? Jo, att skolan skulle läggas ned och vårdcentralen flytta. Då måste han stänga sin butik. Och från och med nu måste alla i byn handla någon annanstans. Men närmaste ort låg ju sex mil bort, bensinen var dyr och bussarna gick bara tre gånger om dagen. Det gick ju inte.

Den nyblivna pensionären Elsa Svensson satte ner kassarna på golvet med en duns och öppnade kylskåpet. Tankfull stuvade hon in mjölk, kött, ägg och grönsaker som hon köpt i hans butik. Färska råvaror som han inhandlat från gårdarna i trakten. Skulle hon inte kunna handla sådana här varor på orten mer? Nej, det gick inte an. Hon måste göra något!
Hon gjorde i ordning en kopp te, slog sig ned vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Hennes blick föll på två grabbar som spelade fotboll och några flickor som hoppade hopprep på gården utanför. De lekte. Varför inte sätta igång något trevligt för vuxna med roliga event som lockade folk till bygden? Då kanske Bosse kunde få snurr på affärerna. På kvällen var det symöte hos grannen. Elsa tömde tekoppen och reste sig. Hon skulle ta upp saken där.

Gänget i syjuntan hade druckit sitt kaffe, ätit hembakade bullar och slagit sig ned i vardagsrummet. Nu satt de fem kvinnorna och den pensionerade sjömannen Gustav – som också gillade att sticka – framför kaffebordet med var sitt handarbete i famnen och diskuterade. Elsa harklade sig länge och väl och sade sedan:
– Vi måste rädda lanthandeln och ordna så vi får hit folk till bygden igen. Varför inte ordna roliga event som inte finns någon annanstans, i alla fall inte här i Norrland.

Jag tycker vi ska anordna kärringkånk

– Bra idé. Vi gör något som tidningarna skriver om. Varför inte locka hit influensers så drar de med sig folk, föreslog Gunilla Blomberg, en av bygdens profiler. Hon hade yvigt burrigt hår, uppnäsa, rödmålade naglar och pratade högljutt. När hon sade något lyssnade alla.
– Influensers? Du menar sådana där bloggare eller vad det heter nuförtiden? undrade Elsa.
– Ja, sådana där på nätet som tycker.
– Ok. Elsa antecknade och tog en mums-mums från kaffefatet.
– Men vi måste hitta på något som folk kan göra och betala inträde för. Hon reste sig och gick efter spritpennor och blädderblock och förklarade ordet fritt.

– Jag tycker vi ska anordna kärringkånk, tyckte Camilla Sundman som var den yngsta i gänget och bördig från Finland.
– Nä, kobingo! föreslog Bettan Book som kom från en lantbrukarfamilj i Skåne. Då låter man kossor gå ut på en gräsmatta med numrerade rutor. Så slår man vad om var kossan ska släppa sin blaffa.
– Men till det där behöver vi både kärringar och kossor och det snyter man inte ur näsan direkt, muttrade Gustav.
–Dessutom lär det inte rädda lanthandeln.
– Åjo, i Finland kånkar man på kärringar, det drar jättemycket folk, insisterade Camilla. Karlarna springer runt på en hinderbana med sina fruar på ryggen.
– Då finns det roligare saker man kan göra med fruntimmer, tyckte Gustav som hade tre äktenskap bakom sig och aldrig kunde låta bli att titta efter vackra kvinnor. Elsa såg sig om, det hade blivit fart på gänget och alla föreslog något. Det var lovande.
– Men vi behöver politiker som stöttar oss, kommunalordföranden Andersson till exempel, sa hon. Det är han och styrelsen som fördelar pengarna.
– Äh, den där gubben är omöjlig att prata med, bröt Camilla in. Vi ordnar något själva. Har ni tänkt på prästgården från 1800-talet? Den har ju stått tom i tre år och är ett riktigt ruckel. Där kan vi ordna spökvandringar!
– Toppen, det kör vi! Elsa antecknade.
– Och skrämmer bort turisterna? Vi ska ju ha hit folk för fan, inte skrämma iväg dem! surade Gustav.
– Då vet jag. Vi sätter sprätt på de gamla gruvgångarna och förvandlar dem till kärleksgångar. Det finns ju kärlekstunnlar på Tivoli. Vi skapar vår egen variant, föreslog Elsa som numera var skild och drömde om ett nytt förhållande.
– Nu börjar det arta sig, tyckte Gustav och slickade sig om munnen.

Då finns det roligare saker man kan göra med fruntimmer

Sygänget pratade runt ett tag och för varje skål steg stämningen. De hittade på fler och fler event och när gästerna sedermera gick hem vid midnatt var blädderblocket fullklottrat. Och efter två glas champagne hade en dags festligheter förvandlats till två och Gustav som druckit mest av alla (och dessutom en starköl) tyckte att de kunde ha promenader i kärleksgångarna under en hel vecka – något som dock röstades ned. Inte ens när han föreslagit en Sleep in i ett av gruvschakten fick han de andra med sig. Men ett stort gemensamt beslut tog man. De skulle heta Byoptimisterna och de skulle satsa allt.

Dagen efter gick Elsa ut med pressmeddelanden och pratade i lokalradion och framträdde med sådan entusiasm att snart var de flesta i den lilla byn engagerade på något sätt. Och Bosse Lanthandlare såg nya möjligheter. Han klippte gräs och gjorde i ordning parkeringsplatser, hyrde ut husvagnar och tält och bunkrade upp med mycket ägg, korv och öl.
Under tiden såg bygdeprofilen Gunilla till att ordna hantverkare som rustade upp prästgården så att både trapporna och golvet höll så man inte föll rätt igenom.
I källaren målade hon väggarna svarta och ville dekorera dem spindelväv.
– Men hur ska jag få dit spindelväven? undrade hon.
– Fånga en spindel och hota den med kniv, föreslog Gustav men då fräste Gunilla till och menade att hennes arbete inte togs på allvar. Till slut inredde hon i alla fall ett Deckarrum kryddat med blod och ond bråd död. Något hon trodde skulle locka massor av turister.
Gustav i sin tur hade fått fullmakt att ta sig an de 100 år gamla gruvgångarna och göra kärlekstunnlar av dem. Full av entusiasm såg han till att röja och städa, varefter Bosse Lanthandlares son Kalle, som var elektriker, ordnade belysningen. Snart badade gruvgångarna i romantiska ljusflöden i rött och grönt medan ljuv musik strömmade ur diskreta högtalare.

I gruvrummen hade Kalle dessutom fixat fantastiska ljuskaskader, men då ryckte Gustav ut och sade att det just där skulle vara mörkt och romantiskt. Och då hans senaste fru varit en hejare på parfymer och Gustav minsann lärt sig tog han till några egna tricks. Utan att säga något till de andra lät han gömma små behållare med manliga och kvinnliga feromoner. Med en enkel knapptryckning kunde dessa lustfrämjande hormoner aktiveras och då minsann skulle det bli livat i gruvschakten. Bosse Lanthandlare såg genast nya affärsmöjligheter och vid tunnelmynningen satte han upp automater fyllda med Amors droppar och parfymen Horny little devil. Lite längre bort ordnade han dessutom försäljning av röda rosor och färdiga blomsterbuketter.

På morgonen lördagen 12 maj var det så äntligen dags för det Stora Eventet. Elsa sov oroligt den natten och våndades över vad hon hade ställt till med. Men efter morgonkaffet andades hon djupt flera gånger, klädde sig i en fin blommig klänning och matchande kofta och gick ut.
På vägen till allmänningen tittade hon in hos Bosse Lanthandlare och såg att han hade bunkrat upp med frukt, ost, korv, bröd och färdiga smörgåsar. På golvet fanns dessutom två nya frysboxar fulla med glass och på i stort sett varje ledig yta stod backar med öl. Han var rosig om kinderna och såg uppspelt ut.
– Du, det har redan kommit en massa folk. Det kanske går vägen det här!
Elsa hämtade upp Gunilla och Gustav och tillsammans gick de till allmänningen. När de kom fram såg de hur parkeringsplatsen redan börjat fyllas med traktorer och bilar och snart spreds en doft av brända mandlar och grillkorv över marknadsstånden.
Här fanns också fläderblomssaft och hemslungad honung. Närmare parkeringen såldes smycken, snickerier och smide. Borta vid bakluckeloppisen bunkrade folk vinylskivor och gamla tv-spel och några fyllde stora korgar med vaser och prydnadssaker. Vid en skåpbil från 1950-talet stod traktens före detta raggare och pratade gamla minnen och köpte verktyg och bildelar. Det här var en vanlig marknad ute på landet. Men nu skulle Elsa och gänget bjuda på det där lilla extra.
Bosse anlände med ölbackarna just som det blivit dags för kärringkånk ute på ängen. Världsmästerskapet i kärringkånk ägde förvisso rum i Sonkajärvi i Finland, men Camilla från Helsingfors hade utlyst SM i kärringkånk i deras egen by och det var inga dåliga grejer.
Kommunalrådet Andersson hade först inte velat tillåta ett sådant spektakel, men när hans son ville vara med och tävla gav han med sig. Sonen var i god form och hans hustru liten och späd. Så varför inte? Om de vann skulle sonen vinna sin hustrus vikt i öl.
Ute på allmänningen hade Camilla tillsammans med syjuntan låtit snitsla en hinderbana med sandgrav och en djup vattengrav. Den var 250 meter lång och hade även två uppförsbackar. Elsa, som var en stor feminist, hade också varit tveksam inför detta event eftersom karlarna slängde upp sin kvinna på skuldrorna som en säck potatis, bar dem på ryggen eller lät dem hänga upp och ner med ansiktet mot ändalykten.
– Men det här är stort i Sonkajärvi, tjatade Camilla.
– Det är Sonkajärvi det, suckade Elsa, men när hon märkte att många ville komma till byn just för detta gav hon med sig.

två kärringkånkare tappade sina kvinnor i backen innan tävlingen ens börjat

SivanDivan, som hade en operaröst med få motsvarigheter i världen, hade utsetts till speaker, och det var populärt. Men när hon skrek ”Klara, färdiga gåååå!” ryggade åskådarna bakåt i förskräckelse och två kärringkånkare tappade sina kvinnor i backen innan tävlingen ens börjat. Starten fick gå om, men sedan sprang de tio tävlingsparen iväg.
Den kraftigaste karln och den spädaste kvinnan tog täten och då det var kommunalordförande Anderssons son ställde han sig utmed banan och hejade för fullt. De tävlande vacklade runt på banan med sin kvinnolast så gott de kunde, men två par från grannbyn krockade i sandgropen, en ganska späd karl tappade sin fru i vattengraven och tre par orkade inte ända fram.
Till slut vann kommunalordförandens son. Men som frun bara vägde 52 kilo blev det inte mycket öl där.
– Tack och lov, rätt vinnare, sa Bosse Lanthandlare förnöjd eftersom ölen börjat sina.
I prästgården väntade spökvandring på kvällen, men då den ordinarie guiden blivit sjuk fick SivanDivan ta hand om den begivenheten också. Hon guidade runt med dramatisk stämma medan dov undergångsmusik spelade i högtalarna. Dessvärre hade ingen förvarnat SivanDivan om det blodiga deckarrummet (som i smyg även inretts som skräckkammare) så när hon kom in där med en grupp på tolv personer skrek hon till så högt att två svimmade.
Då var det betydligt muntrare i kärlekstunnlarna där Gustav höll till. Romantisk musik strömmade ur högtalarna och gångarna fylldes med de mest underbara färger. De skiftade i alla nyanser och blev intensivare och rödare ju djupare in i gångarna man kom.
Istället för fukten och järnmalmsdoften spreds här också en märklig lukt som gjorde folk uppspelta. Det doftade vansinnigt gott och fick liksom fart på hormonsystemet. Gifta par som grälat tidigare under dagen blev som nyförälskade och singlar drogs till varandra på det mest oanständiga sätt.
Kommunalordförande Andersson som varit dyster ända sedan han förlorat sin hustru två år tidigare hade också sökt sig ner i tunnlarna. När han gick där med sin nya sekreterare fick han plötsligt uppleva något nytt.
Och då han med armen om sin nyanställda kom ut från tunneln köpte han både Amors droppar och Horny little Devil och därtill en av Bosse Lanthandlares blomsterbuketter.

Byoptimisternas event pågick under hela helgen och snart hade ryktet spridit sig så på söndagen var det ännu mer folk än dagen innan. Folk roade sig, Elsa och Syjuntan gladde sig och Bosse Lanthandlare sålde slut på precis allt. Dessutom syntes kommunalordföranden misstänkt ofta i närheten av kärlekstunnlarna.
Tidningarna skrev många artiklar om helgens lyckade fest och kommunalordföranden fick en stor eloge för sina kreativa försök att rädda bygden. Även om han fick äran för denna nya typ av event log Elsa. För då visste hon att han skulle satsa pengar i bygden nästa år. Och då skulle både vårdcentralen och skolan få vara kvar.
Och även Bosses Lanthandel överleva.

Text: Catharina Ingelman-Sundberg
Illustration Linnéa Blixt

Kommentera