Bilden: En härlig tur på Mosel. Från vänster Faluborna Ruth Trued, Moona Britt Setterström, Gunnar Trued, Stefan Rundgren och Curt Winberg.
Så var vi från SPF Seniorerna Falun installerade på bussen mot Moseldalen och Pfalz, lämnade Tiskenparkeringen och kunde börja resan över Borlänge, Ludvika, Vara och Göteborg, där vi plockade upp fler resenärer, mot tyska Autobahn och till Cochem i Moseldalen. Vi hade inlett vår vin- och sparrisresa.
Vår egen reseplanerare Irene Börjesson fanns med i bussen, på sin sista resa som reseplanerare, men säkert inte sin sista resa. Och vid våra fötter stod ”godispåsar” skänkta av ICA Maxi. Chaufför på resan var Leif Andersson, från Fjärdingens resor i Vara, som tillsammans med sin fru Inger arrangerat resan. Och i Lidköping kom Inger på liksom vår vinexpert, historieberättare och tolk Sven-Olov Hasselplan.
Med jämnt fördelade raster, då fika trollades fram ur bussen, luncher utefter Autobahn, information om vin, roliga historier och kluriga frågesporter gick den långa resan bra, både bort och hem.
Väl framme i Cochem satt vi snart på en flodbåt på den slingrande Mosel och smakade på glas med Riesling, samtidigt som vi kunde se odlingarna längs de branta stränderna. Här växer vinstockarna på skifferjordar, stabila jordar vilket gör att branterna bara delvis behöver vara terrasserade. Men det är alltså brant, och här och var syntes smala kärror som kan spelas uppför branterna med vinarbetare i. Ett slitsamt liv, kan man tänka.
I Zell, målet för flodturen, väntade resans första vinprovning, hos Johannes Hallenbach, som tog över familjens vinodling 2011, och säger att det var det bästa han någonsin gjort.
Här fick vi smaka vin från kullarna bakom huset, lätt bubblande rosé, och Riesling, bland annat. Och för första gången langades det in kartonger med vin in i bussens många bagageutrymmen efter provningen.
Vinprovningarna fortsatte. Nästa dag satt vi tillsammans hos vinmakaren Hans-Otto Linden-Breit i den lilla staden Wintrich, och sippade på vin, lät det rulla runt i munnen, och kände på sötma och syra. Och också här lastades det in kartonger i bussen.
Om Moseldalen är vindlande, brant och lummig är Pfalz böljande, öppet och ljust. Och fyllt av vinodlingar. Här består berggrunden bland annat av kalksten, men druvan är också här övervägande Riesling.
I Pfalz bodde vi i Grosskarlbach och också här hann vi med vinprovningar – förstås! Här träffade vi en kvinnlig vinodlare, Carmen Krück, som lämnat en karriär inom mode, för att ta över familjeföretaget. Fler kartonger!
Och så den sjätte dagen och den sista vinprovningen, den här gången hos familjeföretaget Schenk-Sibert i Sausenheim. Här fick vi också äta rikligt av den goda vita sparrisen, som skördas just nu och är svällande och mör. Kartonger? Jodå!
Mer sparris fick vi dagen därpå hos sparrisodlaren Herbert Müller, där vi kunde följa skörden på fälten, se hur skickliga män stack in specialknivar i jordvallarna där sparrisen växte och kunde fånga upp sparrisen från toppen av vallarna. Den vita sparrisen måste ju skyddas från solen – som gör den grön – så sparrisen växer djupt i långa jordvallar som täcks mot solen.
Här fick vi också se sorteringen, tvättningen och skalningen av sparrisarna, som sköttes av kvinnor – och kunde också köpa med oss sparris hem.
Så sista dagen, innan den långa bussresan hem, en vandring bland vinfälten i Herxheim an Berg. En härlig tur mellan vinfälten och med möjlighet att stanna och köpa mat, eller ett eller flera glas vin, innan vi gick vidare. Det blev en härlig slinga på sådär sex kilometer, i ljuvligt väder. Vinvandringar ordnas vid flera tillfällen i sommar, med slut i oktober, och fortsätter sedan nästa vår.
Och snart nog stod vi återigen på Tiskenparkeringen och ur bussens djup langades den ena vinkartongen efter den andra. Så nu ska vi prova våra fynd hemmavid, låta dem rulla runt i munnen och smaka på sötma och syra.
Text och foto: Inger Söderlund
