Hon har skapat en av våra mest älskade barnboksfigurer, Alfons Åberg. Det finns knappast någon svensk idag som inte vet vem han är. Däremot vet nog inte alla vem Gunilla Bergström är.
Gunilla Bergström har varit uppe sen sex i morse. Det är den tid hon alltid vaknar.
-Det är min bästa tid, jag har alltid varit morgonpigg. Det konstiga är att jag är kvällspigg också, säger hon och skrattar.
Däremot tycker hon att eftermiddagstimmarna från tre och framåt inte är mycket att hurra för.
– Nej, då är livet fullständigt dötråkigt. Inget händer då, färgerna i naturen är trista, allt är tråkigt. Sen kommer fantasin tillbaka framåt kvällen igen.
Det jag älskar mest
Hennes barnböcker har alltid växt fram ur lust och glädje.
– Jag har haft så roligt med bokarbetet! Jag kunde sprätta upp till och med en kvart före sex, bara för att få börja jobba. Det är det jag älskar mest av allt, att teckna och skriva, klippa och klistra.
26 berättelser
Och det som en gång i tiden mest var en hobby vid sidan av jobbet som journalist, har gett resultat och blivit till ett helt livsverk. Alfons Åberg har kommit att bli en av våra mest älskade barnboksfigurer. Gunilla har skrivit 26 berättelser om den lille klurige killen, därtill kommer pekböcker och samlingsvolymer. Böckerna är översatta till ett trettiotal språk och är sedan ett par decennier tillbaka bland de allra mest lånade böckerna på biblioteken runt om i landet. Det är bara Astrid Lindgren som lånats ut mer.
Ibland dyker det bara upp något i huvudet som kan bli en bok.
Planerar inte
På förskolor läser man flitigt Alfons, han lyfts fram som en förebild med sin snällhet och antivåldsattityd. Men Gunilla säger sig aldrig ha haft något pedagogiskt syfte med böckerna.
– Det enda jag vill är att berätta. Om känslor och situationer som händer oss alla, att känna sig utanför, vara rädd, inte kunna somna. Något annat har jag aldrig tänkt. Jag planerar inte heller, ibland dyker det bara upp något i huvudet som kan bli en bok. Somligt är bara glada bagateller, annat kan jag gå och tänka på i decennier.
Visade tidigt talang
Ritat har hon gjort så länge hon kan minnas. Både hon och hennes två yngre systrar Ann-Margret och Lena ritade jämt när de var små. Hennes mamma har berättat att Gunilla ofta satt och berättade samtidigt som hon ritade. Som om allt var utstakat redan då.
Hennes pappa, som också var en konstnärssjäl även om han var utbildad ingenjör, såg tidigt att Gunilla hade talang och anmälde henne som fjortonåring till en konstkurs på Valands konstskola. Men Gunilla var inte där särskilt ofta, roligast var att bara rita fritt.
Gunilla Bergström
Ålder: 77
Familj: Sonen Pål, 49, och dottern Boel, 46. En sondotter på elva år.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Gör: Barnboksförfattare, ”mamma” till Alfons Åberg.
Gillar: Musik, det är nummer ett! Att sy och sticka. Filosofi och idéhistoria. Havet – helst i Gambia.
Gillar inte: Jag avskyr film-våld, som är så populärt! Våld är så ynkligt, att behöva ta till våld är ovärdigt människan.
Lyssnar på: Beethoven, Schubert, Mozart, Mahler. Har abonnemang på Konserthuset sen många år tillbaka, jag och Björn Gustafsons fru går dit tillsammans.
Läser just nu: Läser om Torgny Lindgrens Pölsan. Vissa författare tål att bli omlästa. Torgny är en av dem, Tjechov en annan.
Aktuell med: Biografin Bakom Alfons – Gunilla Bergström in på livet (Norstedts), skriven av Klas Gustafson.
Bonusinfo: Systern Lena Treschow Torell är professor emeritus i fysik. Hon var den första kvinnliga VD:n för Ingenjörsvetenskapsakademien och den första kvinnliga styrelseledamoten för Ericsson. Hon har belönats med Konungens medalj för sitt arbete. Hon är gift med näringslivsgiganten Michael Treschow. Den andra systern Ann Margret Bergström är konstnär inom måleri och skulptur.
Det inre livet
Det som intresserar henne har alltid varit det som inte syns, men ändå finns. Det inre livet. Hon var en iakttagare redan som liten. Allt lade hon märke till; detaljer, stämningar, det som hände mellan raderna. När hennes mamma en midsommarafton avslöjade att hon och pappan skulle skilja sig, kom det inte som någon överraskning för dottern.
Vuxna är också rädda
– Det hade jag förstått för länge sen. Men det som också gick upp för mig den där dagen var att vuxna inte var så vuxna, de var också rädda! Mamma sa att hon ville prata med mig, att hon hade något viktigt att säga. Sen gick vi över ängarna och genom kohagarna, den ena hagen efter den andra, men hon sa ju aldrig något. Till slut när vi nästan var hemma igen lyckades hon få ur sig det. Tänk att det var så svårt för henne att säga det, jag som hade trott att vuxna var så trygga. Men de var rädda, precis som vi barn.
Foto LISA THANNER
Tillgång till två världar
Båda föräldrarna träffade nya partners, så från elvaårsåldern fick Gunilla och hennes systrar två familjer. En lite ordentlig lärarfamilj hos mamma där de var sju syskon totalt, och en mer bohemisk konstnärsfamilj hos pappa.
– Det upplevde jag bara som positivt, det här att få tillgång till två världar. Jag fick en jättefin fosterfar, han var underbar, klok och lugn och pockade aldrig på att vinna över oss nya barn på sin sida. Sedan gifte pappa sig med en dansk konstnärinna, Kristine, henne såg jag upp till mycket. Och med henne kunde man prata om allt.
Olik sin mor
Var det något hon behövde ventilera gick hon hellre till Kristine än till sin egen mamma, som hon aldrig kände sig riktigt accepterad av.
– Mamma och jag hade inte samma kynne. Hon tyckte nog att jag var som pappa, en opålitlig konstnärstyp. Det störde hennes borgerlighet tror jag. De hade inte så mycket tid heller, hon och min fosterfar, med hela den stora familjen och varsitt jobb. Ändå hade de manglade lakan, jag minns korgarna de kom bärande på, där alla lakan låg!
Oförutsägbart
Egentligen tycker Gunilla att hon aldrig varit barn. Hon fick bli vuxen från början, dels i och med att hon var äldst. Men också på grund av känslan att iaktta och genomskåda de vuxna. Vilket betydde att man alltså bara hade sig själv att lita på…
Livet har varit allt annat än förutsägbart för Gunilla. När hon trott att hon varit med om allt har det kommit lite till. Och sen lite till. Det enda hon vet att man kan vara helt säker på är att livet alltid har något mer att komma med.
Två röster om Gunilla
Martin Reintz, vän och grafisk formgivare:
”Gunilla och jag har känt varandra i femton år. Jag hade kontor ovanför hennes ateljé på Sveavägen och en dag hittade jag ett SL-kort i porten, som låg i ett fint handsytt etui. Det visade sig vara Gunillas, och det var så vi lärde känna varandra. Ofta när man gick förbi hennes ateljé hörde man fantastisk klassisk musik därinifrån, det var Gunilla själv som satt och spelade på ett piano hon hade där. Det jag också gillar med henne är att hon är så nyfiken, alltid pigg på att lära sig nytt. Hon är liksom aldrig färdig. Jag har inte kvar mitt kontor där längre, men vi har fortsatt vara vänner och ses kontinuerligt.”
Sofia Hahr, redaktör Rabén & Sjögren:
”Jag har varit Gunillas redaktör i tio år nu, och jag skulle nog vilja säga att hon är ett geni, rent språkligt är hon en mästare! Hon är oerhört skarp, stryker och byter ut ord tills det är helt perfekt. I vårt första samarbete skulle vi sätta ihop en bok om siffror med Alfons. Vi satt i tre timmar och Gunilla strök och bytte ut ord tills hon var helt nöjd. Hon har en tonsäkerhet och en lekfullhet som är unik. Hon är också väldigt tydlig med vad hon tycker, har mycket filosofiska funderingar och är jätteintressant att prata med.”
Låg så stilla
Gunilla och hennes första man Loa Andersson, som precis som Gunilla var journalist, fick sonen Pål 1969. Två år senare debuterade Gunilla med sin första bok, Mias pappa flyttar. Och året därpå kommer den första Alfons-boken, Godnatt Alfons Åberg. Samma år föds deras andra barn, dottern Boel. Som till en början är så stillsam, så olik Pål.
– Boel bara låg där i sin spjälsäng, och det var som att hon varken blev glad eller ledsen när man kom. Man fick ingen ögonkontakt med henne.
Många olika åsikter
Gunilla tyckte det var konstigt, men på barnavårdscentralen sa de att alla barn är olika. Alla utvecklas i sin takt. Men vid ett halvår hade Boel fortfarande ingen styrsel på nacken och när hon närmade sig året stod det mer och mer tydligt att något inte stämde.
– Plötsligt var det experter i en strid ström som hade åsikter om vad vi skulle göra. En ville att man skulle träna hennes fötter, en annan att man skulle koncentrera sig på ögonkontakten. Det blev ganska absurt allting.
Ständig vakt
När Boel kom upp i treårsåldern var det stillsamma som bortfluget. Nu var hon tvärtom enormt energisk och föräldrarna fick turas om att hålla ögonen på henne. Det gällde att hålla allt hon möjligen kunde göra illa sig på borta, man kunde inte släppa henne med blicken ens för att gå och ringa ett samtal.
– Vi väntade så på att få en diagnos, ett namn på Boels avvikelse. Men ingen kunde riktigt slå fast vad det var. Det skulle dröja ända till tonåren, när Boel fick epilepsi och fick göra skiktröntgen av hjärnan, som vi fick veta att hon hade en ”lindrig hjärnskada och utvecklingsstörning”.
En avig och en rät
Gunilla har kallat sina barn ”en avig och en rät”. En som gör allt rätt och en som vänder upp och ned på hela tillvaron.
– Vi försökte från början säga att okej, nu är det så här, vi har ett barn som inte är som alla andra. Men hon ska inte bli centrum för precis allt i vår familj, alla har lika stor rätt att ta plats. Alla får en fjärdedel var. Men så blev det förstås inte. Boels fjärdedel växte och växte. Livet blev mer och mer begränsat.
Där och då kände jag att det inte fungerade längre.
Fick stå tillbaka
Pål fick stå tillbaka. Men en dag hade Gunilla lovat honom dyrt och heligt att de skulle ta sig till biblioteket där det visades film. Pål var i sjuårsåldern då, Boel fyra. På vägen dit kastar sig Boel plötsligt ur vagnen och hamnar i en lerpöl. De får vända hemåt igen. Besvikelsen är tung, och när Pål sen sitter på köksgolvet säger han: ”Jag önskar att Boel var död.”
Vila i veckorna
– Där och då kände jag att det inte fungerade längre. Hade jag känt att det fanns minsta tecken på att alla våra ansträngningar gjorde någon skillnad för Boel hade det varit annorlunda. Men så var det inte.
Boel fick så småningom flytta till ett antroposofiskt hem för utvecklingsstörda barn i Järna. Varannan helg och varje skollov var hon hemma.
– Men vi fick vila i veckorna, vilken skillnad det var.
Gillar maten
Idag har Boel blivit ”en medelålders dam som är lite tung i gumpen”, säger Gunilla. Hon kommer fortfarande hem, men inte lika ofta nu.
– Och jag vet inte hur road hon är av hembesöken, men hon gillar maten i alla fall! Sen kan hon gå till hallen och ta sina stövlar, då vill hon åka tillbaka igen.
Slutade i skilsmässa
Ett inte helt ovanligt scenario bland par som får handikappade barn är att det slutar i skilsmässa. Det gjorde det för Gunilla och Loa också. Gunilla flyttade ut, Pål ville bo kvar hos pappa för att slippa byta skola.
Blev ingen fackbok
Gunilla fick ett stipendium för att skriva en fackbok om att vara förälder till ett handikappat barn. Hon åkte till Sigtunastiftelsen, men det blev ingen fackbok. Istället kom böckerna om Bill och Bolla till, ”han så klok och hon en stolla”.
– Det var förstås en sorgebearbetning att skriva de böckerna. Men också glädje, det går alltid hand i hand.
Mötte sin andra man
Ytterligare några år senare ville Gunilla resa till Afrika och studera det muntliga berättandet. Resan blev inte av, men en föreläsningsserie om västafrikansk kultur blev det i alla fall. Där mötte hon Mame från Gambia, som kom att bli hennes andra man.
Gunilla var 45 och hade inte tänkt sig någon ny kärlek, men så kom han bara. De flyttade ihop, pratade svenska och lite slarvig engelska med varandra. Efter några år började de bygga ett hus i Mames barndomsby i Gambia. Ett hus som Gunilla själv hade ritat.
Bittert
Men bara något år efter att huset stod klart drabbades Mame av cancer.
– Han stod vid det öppna fönstret i ateljén på Sveavägen och tittade ut mot Observatorieparken mitt över gatan. Där höll en del missbrukare till vid den här tiden. Han såg dem och sa: ”De får leva, men inte jag”. Det var bittert.
Det året knäckte mig, det hade blivit för mycket.
Existentiella funderingar
Det blev tvärstopp för Gunilla ett tag.
– Det var så tomt efter honom, och så var det en dag när jag var tvungen att fatta ett beslut. Jag gick där och tänkte, vad ska jag säga? Vad skulle Mame ha gjort? Jo, han skulle förstås sagt så! En människa kan spela roll även efter döden, förstod jag då.
Den insikten gav henne idén till Hur långt når Alfons?. En bok full av existentiella funderingar kring vad en människa egentligen är.
Gick in i väggen
Livet och böckerna rullade på, fortare och fortare. 2012 var ett jubileumsår. Alfons fyllde 40 år. Det hände massor då, i januari kom den första doktorsavhandlingen om Alfons Åberg, Synligt/osynligt av Annika Gunnarsson. Gunilla fick ta emot medalj från regeringen, hon invigde Alfons Åbergs kulturhus i Göteborg. En ny Alfons-bok kom samma år.
– Det året knäckte mig, det hade blivit för mycket. I december var det inbrott i ateljén, de vräkte ut alla pärmar och mappar på golvet. Efter det gick jag in i väggen och bara sov. Det tog ett par år att repa sig helt.
Bara roligt.
Sedan sju år tillbaka har Gunilla lämnat ifrån sig ansvaret för företaget Bokmakaren till sonen Pål, ett syskonbarn och en svåger.
– Det är en lättnad! Nu kan jag bara koncentrera mig på det som är roligt.
