När är det dags att gå från ett dåligt förhållande? Senioren har träffat två kvinnor som båda till slut bestämde sig för att lämna sina män. Vår expert Malena Ivarsson kommenterar.
Britta, 78: ”Jag har bestämt mig, jag ska skilja mig. Jag ringde min syster i Finland och sa att jag inte orkar mer, jag flyttar tillbaka dit. När jag sa det till min man sa han bara ”ok, gör det”. Han har varit ganska lugn på sistone, i alla fall bara skrikit inomhus. Förut skrek han utomhus också men det vågar han inte nu.
Skilt oss tidigare
Vi gifte oss första gången för över femtio år sen. Vi har skilt oss en gång tidigare men fortsatt att bo ihop. Sista perioden vi bodde isär var under fem år. Men sedan blev han allt sjukare och fick amputera benen och jag tänkte att jag skulle hjälpa honom. Jag tyckte väl synd om honom. När jag flyttar kommer han att behöva hjälp av hemtjänst. Det kanske finns de som tycker att jag är hjärtlös men de vet inte hur det har varit.
Blir ilsken
Jag har blivit så van vid att han behandlar mig illa att det har blivit normalt. Det är alltid hans ord som gäller, han respekterar inte mig. Om jag inte förstår direkt vad han menar blir han ilsken. Han kan skrika hemska saker. Det har hänt att han jagat mig ut ur huset. Han är så dominerande, ändå har jag klarat det här i femtio år. Men det har berott på att han varit borta mycket, han har rest och varit utomlands i långa perioder. Och jag har haft ett jobb jag älskade. Jag jobbade på hemtjänst och fick så mycket kärlek av ”mina äldre”.
Det är alltid hans ord som gäller, han respekterar inte mig.
Vill ha liv kvar
Min man var inte så här hemsk i början. Men det är som att alla de dåliga sidorna förstärkts ju äldre han blivit. Nu är han 82 och det går inte att leva med honom. Jag skulle beskriva honom som en psykopat faktiskt. Ibland kan han vara hur charmerande som helst, men så kommer de hemska sidorna fram. Nu har jag kommit fram till att jag faktiskt inte behöver förlora hela mitt liv.
Det behövde kulminera ordentligt för att jag skulle våga ta steget.
Skadar lika illa
Många som har det så här håller säkert tyst, det är så skamligt. All kvinnomisshandel som sker i skymundan. Den psykiska misshandeln ger inga blåmärken, men den skadar lika illa.
Men jag har inte varit rädd för min man. Även om han sagt att han skulle slå av mig benen visste jag att jag kunde springa ifrån honom. Han satt ju i rullstol. När man är mitt i allt det där svarta tänker man inte på hur absurt det är.”
Malena kommenterar:
”Många kämpar länge innan de samlar mod för att separera – eller för att stanna för den delen. Britta har både stannat, brutit upp, försonats för att nu vid 78 år lämna sin man för gott.
Hon är godhjärtad, välvillig och verkar ha trippeljobbat sig genom livet. Men självuppoffrande personer riskerar att bli utnyttjade, till och med illa behandlade.
Bra att välja bort
Det är inte alltid den som tar emot hjälpen blir tacksam och trevlig, det kan faktiskt utlösa känslor av underlägsenhet som omvandlas till vrede över att vara beroende. En person i rullstol kan bli en hemsk tyrann. Kan man lämna någon som är så handikappad? Det är ingen lätt börda att bära, både känslan av att bli betraktad som hjärtlös av omgivningen och att själv känna sig som en svikare. Men man är inte moraliskt förpliktigad att stanna kvar hos någon som gör världen till en sämre plats. Det är en bra sak, att välja bort en partner som behandlar en illa.”
Malenas råd till dig som tvivlar på ditt förhållande
- Man behöver alltid ge sig tid att bli på det klara med sin situation och verkligen pröva alla möjligheter för att förbättra förhållandet. Min erfarenhet är att de flesta verkligen försöker allt innan de ger upp.
- Som tur är lever vi i en tid där det inte är skamfyllt att separera. Hälften av alla gifta par skiljer sig. För många saknas ekonomiska resurser att bryta upp men där finns också psykologiska band som binder oss till relationer som kräver mer än de ger, som Brittas förhållande visar.
- Det gör ont att inse att klockan kanske är slagen. De flesta värjer sig i det längsta för att ta språnget in i något okänt.
- Har du själv svårt att bestämma dig finns det en klargörande fråga: Skulle du kunna rekommendera din partner till din bästa vän, syster, bror eller någon annan du håller av? Om svaret är nej, varför stannar du kvar? Är du inte lika mycket värd som dem du bryr dig om?
Han hade ihop det med en tretton år yngre kvinna på sitt jobb.
Harriet, 75: ”Jag och min före detta man träffades som riktigt unga och fick barn när vi inte ens var 20 fyllda. Men med lite stöttning av våra föräldrar gick det bra. Jag utbildade mig och vi fick ett till barn tolv år senare. Allt flöt på bra, vi hade ett bra äktenskap tycker jag. Normalt.
Blev kyligare
Sen efter många år, när vi varit gifta i fyrtio år, märkte jag att han började vara annorlunda. Det blev mer distanserat mellan oss, lite kyligare. Först tänkte jag att det är väl så det blir. Men sedan började det uppdagas att han ljög och så småningom fick jag veta via omvägar att han hade ihop det med en tretton år yngre kvinna på sitt jobb. Han blev aggressiv när jag ställde honom mot väggen.
Bröt ihop
Jag mådde inte alls bra, sov inte på nätterna. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta må som jag gjorde, så jag gick till en psykolog. Till slut bröt jag ihop och kunde lätta på trycket.
När alla korten väl låg på bordet ville han ändå inte skiljas. Nej, han ville ha kvar mig som en säkerhet tror jag. Men det ville förstås inte jag. Efter två år kom han och bönade och bad att få komma tillbaka.
Kan inte se mig i ögonen
Nu har det gått flera år och om jag stöter på honom och hans kvinna, för de är fortfarande tillsammans, hälsar jag som om ingenting hänt och växlar några ord med henne. Han säger aldrig något, han kan inte ens se mig i ögonen. Någonstans har det här skadat mig. Jag har träffat män, men skulle aldrig kunna tänka mig att flytta ihop med någon. En man sa till mig att ”nog är du svår”. Och det är jag nog, det har väl blivit så. Jag har det bra ensam nu, med min hund.”
Malena kommenterar:
”Harriet har klart för sig att makens aggressivitet påverkat henne negativt. Även om hon trivs med sitt liv och den trygghet hunden ger henne vill hon möta en ny partner. Men här är det något som bromsar henne. Hon har blivit vaksam och ”svår”.
Blir bromsklossar
Och trauman som inte bearbetats blir till bromsklossar. Har man inte kunnat släppa och frigöra känslor som ligger inkapslade stöter man på traumat hela tiden i form av tvivel på sig själv och vaksamhet mot andra. Så länge Harriet inte frigjort sig från det förflutna kommer hon att filtrera verkligheten genom de negativa minnena vilket hindrar henne från att vara i nuet. Hon träffar män men möter dem inte förutsättningslöst.
Hon behöver gå igenom knutarna och det som bromsar henne i samtalsterapi eller någon form av kroppsterapi. Det öppnar upp förmågan att vara i nuet, där det kan uppstå äkta och levande möten med andra.”
