Jan Troell är en av våra största filmskapare genom tiderna. Han tycker fortfarande att det roligaste som finns i livet är att göra film. Det har han hållit på med i 70 år nu. Och han hoppas hinna göra en långfilm till.
Jan Troell öppnar dörren till sitt hem i Smygehamn – så långt söderut i Sverige man kan komma – och jag ser att han är glad, tillfreds, rent av lycklig. Några timmar senare förstår jag varför. Han visar mig senaste versionen av den kortfilm han arbetat med under senare tid. Filmen heter Svanen, är knappt sex minuter lång och handlar om två torra löv som hängande i tunna spindelvävstrådar tycks dansa dramatiskt till den franske kompositören Camille Saint Saëns Le Cygne (Svanen).
Om längtan
Filmen inleds med ett citat av Erik Axel Karlfeldt:
Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar.
– Jaja, säger Jan Troell. Givetvis handlar det om längtan.
Han ler.
Det kan vara svårt att komma igång på morgonen, men jag kan inte tänka mig att frivilligt avstå från att göra filmer.
Längtan. Vi talade ganska ofta om just detta under våra samtal inför den bok jag skrivit om honom, Regi foto klippning Jan Troell (Norstedts, 2011).
Han berättade då att han under ett av sina mer filosofiska samtal med sin närmaste vän, fotografen Georg Oddner, hade kommit till insikt om längtan som ett centralt begrepp i livet och i hans filmer. Längtan efter äventyr, en konstnärlig längtan, längtan efter att förverkliga sig själv och göra världen bättre.
Symboler
Jan Troells filmer är fulla av mer eller mindre tydliga symboler för denna längtan och frihet. Fåglar, fjärilar, tåg, vågor, vidder. Han påpekar att den film om finländska konstnären Helene Schjerfbeck han ville göra skulle heta Längterskan. Och nu alltså, i Svanen, två dansande löv som symboler för denna längtan.
Dansande löv
Han fick idén när han satt vid sitt arbetsbord och talade i telefon med en god vän. Plötsligt såg han ett löv som hängde i en spindeltråd i en buske utanför fönstret. Lövet rörde sig rytmiskt, dröjande i vinden. Han såg snart ytterligare ett dansande löv i busken.
Levande fantasi
Han tänker alltid på musik när han skapar sina filmer. Saint Saëns Svanen blev snabbt det självklara ledmotivet i denna lilla film. Svanen är ännu ett tecken på att Jan Troell vid 87 år har behållit sin fantasi, sin förmåga att se och skapa, sin känsla för vardagens och naturens skönhet – även om han ibland klagar över åldrandet.
– Det kan vara svårt att komma igång på morgonen, men jag kan inte tänka mig att frivilligt avstå från att göra filmer. Det är det roligaste jag sysslat med sedan 70 år tillbaka.
Han är så öppen, så snäll att man blir helt skrämd.
Haft ”kolossal tur”
Jan Troell började sitt yrkesliv som folkskollärare och använde flitigt sitt foto- och filmintresse i undervisningen. En av hans tidiga filmer i ämnet hemkunskap, Stad (1958), blev så bra att den på rekommendation av Lasse Holmqvist visades i den då enda rikstäckande tv-kanalen – vilket ledde till flera kortfilmer för tv och att filmproducenten Bengt Forslund engagerade honom för att göra en film på Uppehåll i myrlandet efter Eyvind Johnsons novell, vilket ledde till genombrottsfilmen Här har du ditt liv (1966). Detta ledde i sin tur till att Vilhelm Moberg fann en regissör värdig att göra film på utvandrarromanerna – och till att Jan Troell blev en av svensk films älskade filmskapare.
– Jaja. Jag har haft en kolossal tur, hela tiden.
Älskas av medarbetarna
Men han har inga relevanta invändningar när jag påpekar att han inte skulle ha blivit så framgångsrik om han inte varit så skicklig på att regissera, filma och klippa sina filmer.
Jan Troell beskrivs ofta som en lyrisk filmdiktare. Han älskas inte minst av sina skådespelare. Liv Ullmann (Kristina i Utvandrarna/Nybyggarna) har beskrivit honom som en målare med kamera och Ghita Nørby (Marie Hamsun i Hamsun) har sagt att ”han är så öppen, så snäll att man blir helt skrämd”.
Filmar det osynliga
Filmfotografen Mischa Gavrjusjov hävdar att Jan Troell ”kan filma det osynliga, känslor och upplevelser”.
Det har gått sex år sedan Jans senaste långfilm hade premiär, Dom över död man som handlar om chefredaktören Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Sedan dess har han förutom Svanen gjort ett antal andra korta filmer, små miniatyrberättelser, oftast om insekter och kryp som han filmat på ett bord i sin trädgård, och en film om skulptören Axel Ebbe från Trelleborg och en film om en 4 300 år gammal egyptisk träskulptur i Louvren i Paris.
Meningen med livet
Han fortsätter att skapa. När vi talar om detta citerar han den amerikanske psykoanalytikern Rollo May (1909-94), som spelade en viktig roll i hans dokumentärfilm Sagolandet (1988): meningen med livet är kreativitet, i vid och inte bara konstnärlig mening.
Åldersnojan slår till
– Men jag hade kunnat göra så mycket mer i mitt liv, mer av allt det som är roligt, säger han i dystra stunder när åldersnojan slår till. I nästa andetag medger han att han faktiskt inte kan vara missnöjd med sina filmer – möjligen med undantag för en av de två filmer han gjorde under det han sammanfattar som ”det amerikanska äventyret” på 1970-talet, Orkanen.
Träffade sin livskamrat
Men å andra sidan träffade han av en tillfällighet under inspelningen av just denna film på en ö i Söderhavet Agneta Ulfsäter. Tycke uppstod. Nu har de varit samman i nästan 40 år. 1983 föddes deras dotter Johanna som dessvärre kom att bli mobbad under en del av sin skoltid, men som återfann sin styrka som Yohanna vilket Thomas Danielsson skildrade i en uppmärksammad dokumentärfilm 2003, Johanna!, Yohanna!: Från helvete till paradis.
För Jan kan det vanliga livet vara jobbigt, men filmlivet är inte så jobbigt.
Kreativ familj
Jan Troell lever i en tät, nära familj, både professionellt och privat. Agneta Ulfsäter-Troell är författare och filmare och har arbetat med sin man i flera dokumentärfilmer och framför allt i spelfilmen Maria Larssons eviga ögonblick (2008), som bygger på en av hennes släktingars liv. Yohanna Troell sysslade i början av sin skapande karriär mest med musik men har nu gett sig filmen i våld; hon hade mindre roller i Jan Troells filmer Så vit som en snö och Dom över död man, och gjorde dessutom bakomfilmerna till både Maria Larssons eviga ögonblick och Dom över död man. Hon har gjort några egna filmer och skrivit flera filmmanus tillsammans med sin far.
Oro sen barnsben
Sammanhållningen i familjen är så tät och nära att Jan Troell stundom, med hans egna ord, oroar sig lite för mycket inte bara för sin hustru och sin dotter utan också för katten Anders.
– Oron handlar alltid om mina näras välbefinnande, och det bottnar nog i en känsla av oro jag haft sedan barnsben. Jag kunde inte somna innan mina föräldrar kom hem från sina tennisaftnar, till exempel. Om Anders är ute en kvart längre än han brukar, om Yohanna eller Agneta inte hör av sig – då slår oron till, ibland på ett rent fysiskt sätt.
– För Jan kan det vanliga livet vara jobbigt, men filmlivet är inte så jobbigt, brukar Agneta Ulfsäter-Troell säga.
Vad är du mest stolt över?
Han nämner Sagolandet. Och den stora gunghäst i trä han gjorde till Yohanna i slutet av 80-talet och som nu står i hans vardagsrum.
– I båda fallen var det en lång väg från idé till det färdiga verket. Jag visste inte hur jag skulle kunna få fram vad jag ville säga i Sagolandet, och jag visste inte hur jag skulle kunna skulptera fram en häst ur fem furuplankor som en snickare hade limmat ihop åt mig.
Jan Troell
Gör: Filmregissör. Har regisserat, filmat och skrivit manus till 15 långfilmer sedan debuten med Här har du ditt liv (1966) och därutöver gjort ett stort antal kortfilmer.
Ålder: 87.
Familj: Hustru Agneta Ulfsäter-Troell, dotter Yohanna Troell
Bor: I Smygehamn.
Lyssnar på: Mest klassisk musik.
Läser: H C Andersens sagor, biografier om H C Andersen.
Drömmer om: Att göra ytterligare några filmer och att de blir bra.
Aktuell med: Ett filmprojekt tillsammans med dottern Yohanna och författaren Niklas Rådström.
Det finns ett vackert samband mellan Sagolandet och gunghästen. Förlagan till gunghästen fann Jan Troell när han klippte några filmsekvenser för filmen med hästar som springer i en hage full av utblommade maskrosor.
Om han inte hade ägnat sig åt film hade han kunnat tänka sig att ägna sig åt skulptur. Han visar stolt en lerskulptur föreställande en häst med en flicka på ryggen och en liten träskulptur föreställande John Bauer-figuren Vill Vallareman som han skar i ett enda stycke lindträ när han var nitton år gammal.
Påmindes om Utvandrarna
Filmen om det egyptiska paret har liksom många av Troells filmer en lång tillkomsthistoria. Han fick idén redan för 48 år sedan, då han var nästan klar med klippningen av Utvandrarna, och råkade passera Paris. På Louvren såg han en egyptisk träskulptur som påminde honom om huvudpersonerna i Mobergs verk. I ett brev till författaren berättade Troell om skulpturen: ”Kom hem sent i går natt efter sex dagar i Paris, där jag på Louvren upptäckte de flertusenåriga egyptiska Karl Oskar och Kristina. De var utskurna i trä och gjorde ett mycket starkt intryck på mig där de stod och höll varann i handen.”
Redan då såg han en film framför sig. Han hade tidigt titeln klar för sig. Vid diktens port skulle den heta, efter en dikt av Nils Ferlin, och han ville använda Sven Bertil Taubes inläsning på en skiva från 1961 av just denna dikt.
Tre röster om Jan Troell
Pernilla August, skådespelare och regissör: – Det är väldigt lärorikt att få arbeta med Jan. Hur han med så lätt hand och låg röst och med en enorm ödmjukhet skapar sin film. Jag upplevde en stor frihet i hans film Dom över död man och det tycker jag mycket om.
Hans Pålsson, pianist och professor: – Jag har känt Jan i 45 år. Jan är oerhört vänfast. Han är som en stor underbar björn med en vänlig värme och en vardagsfilosof av stora mått. »Det är lika bra att räkna med det värsta så blir man inte besviken«, brukar han säga. När jag medverkade i hans film Så vit som en snö fick jag en inblick i hur han arbetar. Han är mycket noggrann, han tar om scener även om han tycker att de är bra, för de kan alltid bli bättre.
Amanda Ooms, skådespelare, författare och konstnär: – Jan är otroligt nyfiken och den envisaste man jag mött. Som regissör var han otroligt viktig för mig. Att få förtroendet att spela huvudrollen Elsa Andersson i Så vit som en snö var oförglömligt.
Färdig för två år sedan
Under årens lopp återvände han då och då till Louvren och det egyptiska paret och tog bilder. Men andra projekt kom emellan – filmer som Sagolandet, Il Capitano, Hamsun, Maria Larssons eviga ögonblick och många andra. Efter Dom över död man (2011) tog han upp ämnet igen. Filmen blev färdig för två år sedan.
Det är en lätt poetisk betraktelse om möten mellan ett nu och ett mycket gammalt då och om konstens möjlighet att bygga broar över årtusenden. Jan behöll idén om att dikten skulle läsas av Sven Bertil Taube – men i stället för den gamla inspelningen engagerades Taube för att läsa in den på nytt, med sin betydligt mognare gammelmansstämma.
Filmen ingår som bonusmaterial i en dvd med filmen om skulptören Axel Ebbe som Jan Troell gjorde 2016 tillsammans med sin vän Jan Hemmel.
Fick lägga ner projektet
Men givetvis har han hela tiden drömt om att hinna göra ännu en långfilm. Hoppet fick näring redan på galapremiären av Dom över död man, då en person föreslog att han skulle ta sig an den finländska konstnären Helene Schjerfbeck. Jan tände på idén, Yohanna skrev ett manus. På Waldemarsuddes stora Schjerfbeck-utställning 2012-13 var han där med sin filmkamera. Han hade en idé om hur han skulle använda de filmbilder han tog då som bakgrundsbilder – men av olika skäl har han nu tvingats lägga ned hela projektet.
Hopp om ännu en långfilm
– Det är sorgligt och känns lite bittert. Jag hade verkligen lust att göra den där filmen. Ämnet passade och det hade varit så roligt att få göra filmen med Yohanna.
Men ändå. Han har gott hopp om att trots allt hinna göra ännu en långfilm under sin livstid, en film som bygger på en roman av en samtida svensk författare. Tillsammans med författaren har Troell skrivit ett manus och ett filmbolag har visat starkt intresse.
Om jag kan koncentrera mig på en enda sak försvinner den oro jag ofta känner.
Han är själv förvånad över att det denna gång tycks ha gått så fort mellan idé och verklighet, men tills vidare fortsätter han att filma och skapa berättelser om kryp och fåglar, träd och löv, och då och då katten Anders som han adopterade i Luleå för tolv år sedan. Anders hade en roll i Maria Larssons eviga ögonblick.
Bäst inom ramar
Jan Troell tycker om att ha en bestämd uppgift att ta itu med. Han fungerar bäst när han kan hålla sin kreativitet inom det möjligas gränser, säger han.
– Det är som att sätta ett munstycke på en trädgårdsslang. Om jag kan koncentrera mig på en enda sak försvinner den oro jag ofta känner. Det känns som ren terapi, det blir bäst när jag har en tydlig uppgift.
Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Joi Grinde
