Jan Mårtenson och Ingrid Giertz Mårtenson må ha lämnat diplomattjänster och vd-poster, men de är i allra högsta grad aktuella, han med sin 70:e bok, hon med flera spännande uppdrag inom kultur och mode.
Ofta sitter de i varsin ände av den rymliga lägenheten i Stockholms innerstad och skriver. Jan antingen på ännu en kriminalroman med Johan Homan i huvudrollen eller något kulturhistoriskt verk. Sjuttio böcker har det blivit hittills. Ingrid kan vara i färd med att förbereda en föreläsning eller en utställning på temat mode.
– Ibland går jag bort till Ingrids arbetsrum och knackar på dörren om datorn krånglar, säger Jan. Då brukar hon kunna hjälpa mig.
Diplomat
De har varit gifta i dryga femtio år och bott på många olika ställen i världen, som New York, Bern, Paris och Genève. Jan Mårtenson har ett förflutet som diplomat och han har också varit bland annat biträdande generalsekreterare inom FN, chef för konungens kansli och ambassadör i Schweiz. Ingrid å sin sida har haft en framgångsrik karriär inom mode. Hon har varit vd för Skobranschrådet och Svenska Moderådet. Hon är även den som sett till att det numera finns ett Centrum för Modevetenskap vid Stockholms universitet.
Är man stimulerad och brinner för det man gör orkar man väldigt mycket.
Pendlade över Atlanten
Tillsammans har de fyra barn, Jans två döttrar sedan ett tidigare äktenskap och två gemensamma söner. Helt lätt var det inte alltid att få ihop allting med jobb och barn och utlandsvistelser. Inte när båda hade en karriär att tänka på.
– När Jan tillträdde sin befattning vid FN i New York var jag vd för Skobranschrådet. Jag ville inte ge upp mitt arbete. Min styrelse ville heller inte att jag skulle försvinna, så vi sa att vi provar ett år och ser om det fungerar att jag pendlar. Det gjorde jag i sju år, mellan New York och Stockholm.
Orkar mer än man tror
Visst fanns det dagar när hon var trött. Om hon flugit över Atlanten och sedan skulle sitta i möten en hel dag, då kunde orken tryta. Men i det stora hela minns både hon och Jan den yrkesverksamma delen av sitt liv som fantastiskt spännande och positiv.
– Är man stimulerad och brinner för det man gör orkar man väldigt mycket, säger Ingrid.
Fråga om respekt
Det var inte särskilt vanligt på den här tiden att en diplomats maka, som brukar kallas ”medföljande”, hade en egen karriär att tänka på.
–Men allting går om man vill och framförallt är det en fråga om respekt, säger Ingrid. Och det har det alltid funnits mellan oss. Det har inte ens varit en fråga vi diskuterat. Det har helt enkelt varit helt självklart att båda vill ha sitt jobb och fortsätta med det.
Plikten har blivit lust
Även om de nu passerat pensionsåldern sedan många år har de fullt upp fortfarande.
– Du är ju jämt ute och springer, man ser ju knappt skymten av dig, säger Jan och skrattar.
Jag skriver för att det är roligt, för att jag vill.
Fast just idag är det faktiskt han som ska iväg på ett möte. Plikten kallar, eller nej, det är just det som är skillnaden när man blivit pensionär, säger Jan. Det handlar inte om plikt längre utan lust.
– Att skriva för mig är en hobby, säger han bestämt. Jag skriver för att det är roligt, för att jag vill.
– Och för att du inte kan låta bli, lägger Ingrid till. Jan har som en ordkran i huvudet. När han öppnar den så rinner orden ur honom i en strid ström.
Halvfranska band
I bokhyllorna i vardagsrummet står alla hans böcker prydligt uppradade. Ingrid har låtit binda in dem allihop i halvfranska band. Romanerna har fått rött omslag, de kulturhistoriska böckerna blått. Jan tittar på de fyllda hyllorna och säger att hade någon sagt till honom när han var yngre att han skulle komma att skriva så många böcker hade han aldrig trott på det.
Har en bit kvar
– Men skrivandet har varit mitt sätt att få kliva in i en egen värld och vila tankarna från allt som hade med världspolitiken och fredsmäklandet att göra. Jag behövde det helt enkelt.
Han tror att det också är skrivandet som gör att han fortfarande trivs så bra.
– Många, särskilt män, verkar förlora i princip allt den dag de slutar arbeta. Men jag har ju haft den här biten kvar.
Det fanns så mycket annat jag ville göra och som jag nu äntligen fick tid för.
Fantastiskt att få tid
Även Ingrid stortrivs med tillvaron som ”pensionär”, som hon egentligen är på pappret.
– Jag sa upp mig från mina vd-poster på Skobranschrådet och Svenska Moderådet på 65-årsdagen, det var jag helt övertygad om att jag ville. Det fanns så mycket annat jag ville göra och som jag nu äntligen fick tid för. Det här tycker jag att man pratar för lite om. Hur fantastiskt det är att äntligen få tid.
Många intressanta uppdrag
– Man pratar om personer som vill jobba vidare men inte får, och det har jag full förståelse för att det måste vara väldigt frustrerande. Men jag tycker att man också borde tala om vilken chans pensioneringen är till att göra egna saker, sådant man drömt om tidigare. På pappret har jag varit pensionerad i femton år och många av de mest intressanta uppdragen har jag gjort efter det, fortsätter hon.
Doktorera i mode
Som det här med Centrum för Modevetenskap på Stockholms universitet. Det tog två år av idogt kämpande för Ingrid att strandsätta det projektet.
– Nu finns där de första filosofie doktorerna i modevetenskap – i världen! säger hon stolt.
Styrelser och historia
Ingrid har dessutom ansvarat för flera stora modeutställningar både i Sverige och utomlands, hon har föreläst vid svenska och europeiska universitet och håller sedan flera år på att dokumentera H&Ms historia i samarbete med Centrum för Näringslivshistoria. Dessutom är hon rådgivare och sitter i styrelser till flera kulturinstitutioner och museer. Fullt upp med andra ord.
Läser, fotar och gör recept
Även om Ingrid och Jan håller på med vitt skilda saker är de samtidigt engagerade i det den andra gör. De läser varandras texter och det är Ingrid som tar författarporträtten på Jan till hans böcker. Dessutom står hon bakom flera av recepten som förekommer i Homan-böckerna.
Det är inte slut
Ingrid har genom sina åtaganden mycket med yngre människor att göra, vilket hon tycker är ett privilegium. Men hon förmanar dem ibland och säger att de ska passa sig för att tro att när man blir pensionär är det slut.
– Det ÄR det ju inte! Det finns ju så mycket kvar att både göra och uppleva även när man fyllt 65.
Ja, man måste fortsätta vara nyfiken.
”Varför inte?”
Att behålla nyfikenheten är nödvändigt för att åldras lyckligt. Det är de helt eniga om. Att fortsätta följa med i samhällsdebatten, intressera sig och engagera sig, träffa människor och prata. Fortsätta leva helt enkelt.
– Jag har genom livet blivit erbjuden olika jobb som jag inte ens visste fanns. Jag har aldrig sagt ”varför?” utan hellre ”varför inte”. Jag har inte haft förstånd att vara rädd helt enkelt och det var nog bra, säger Jan.
– Ja, man måste fortsätta vara nyfiken, det är ett viktigt incitament, säger Ingrid. Inte stanna upp.
