Det går en lönsamhetsgräns vid tio besök om dagen. Det blir ett väldigt spring i dörren av ofta helt okända människor innan vi kan få komma in på något slags boende.
Sverige har en biståndsbudget på ca 45 miljarder. Ungefär 1 procent av BNP.
Det är pengar och resurser vi skänker till utvecklingsländer och katastrofområden. Vi årsrika är ännu inget katastrofområde. Bistånd har inget med äldreomsorg att göra.
Då vi blir sjuka och trötta vill vi ha omsorg. Lite hjälp för att klara ett drägligt liv. Det är en omsorg som vi har betalt för i förskott genom ett av världens högsta skatteuttag. Så låt oss därför i stället kalla det omsorgshandläggning. Inte biståndshandläggning.
Vet man inte ens hur man ska benämna oss är det långt till att förstå våra behov.
När vi får omvårdnadsbehov tilldelas vi en handläggare från kommunen eller stadsdelsförvaltningen.
När det bestämts att vi behöver dagverksamhet får man stå i kö. Om den är på en månad eller ett halvår går det inte att få besked om. När vi blir mottagare av någon form av omsorg vet man inte längre vad man ska kalla oss. Är vi brukare, mottagare, hyresgäster, gäster, kunder eller patienter? Vet man inte ens hur man ska benämna oss är det långt till att förstå våra behov.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Först ska vi få lite hemtjänst.
Våra politiker har bestämt att vi vill bo hemma så länge som möjligt. Ensamhet räknas inte som omsorgsbehov. Ingen har tid att stanna och prata. Trots att det kanske är det vi behöver mest. Nej, dagen är noga planerad. Två minuter hos Ulla, fem minuters transport till nästa, tre minuter hos Kalle och så vidare.
Det är mycket billigare med hemtjänst än vårdboende.
Det går en lönsamhetsgräns vid tio besök om dagen. Det blir ett väldigt spring i dörren av ofta helt okända människor innan vi kan få komma in på något slags boende.
Det som är mest lönsamt är att någon anhörig sköter om vården. Det kostar ju nästan inget alls.
Det som är mest lönsamt är att någon anhörig sköter om vården. Det kostar ju nästan inget alls.
Våra politiker, som tror att vi vill vara hemma så länge som möjligt, har stängt cirka 30 000 platser på äldreboenden under 2000-talet.
Det är så ont om platser, och så hårda restriktioner i omsorgsbeslut, att då vi väl kommer in har vi i snitt bara ett år kvar att leva.
Antal människor i Sverige som är över 80 år kommer under de närmaste tio åren öka med 40 procent. Inom tio år kommer vi att vara 750 000 över 80 år.
Av dessa har cirka 20 procent en demenssjukdom, oftast Alzheimers. Det blir 150 000 sjuka med ett stort vårdbehov. Till detta kommer alla icke dementa med annat vårdbehov.
Hur ska man kunna ta hand om oss alla? Hur ska vi få den omsorg vi har rätt till?
Var ligger ansvaret?
Vi fick ju inte ens en äldreminister.
Peter Häggström,
anhörigvårdare på Södermalm i Stockholm
