Hundar ger sällskap, motion och stärker hälsan, menar skribenten som vänder sig mot att läkare (i USA) avråder seniorer från stora hundar.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta men hela upplägget är så typiskt amerikanskt eller är det inte det? Skulle läkare försöka bestämma storleken på sina patienters hund? (Läs notisen ”Varning för att gå ut med hunden” här, reds anm.)
Jag tror inte det är många av våra pensionärer utan tidigare hundvana som skulle skaffa sig en riktigt stor hund och detta av en mängd andra skäl som kostnader, träningstid och utrymme.
Även en liten hund kräver motion och har man i detta sammanhang tänkt på hur mycket en hundägande pensionär får med dagliga långa promenader och frisk luft? En mycket givande friskvård och ett starkare skelett och inte att förglömma att sällskapet ger en trygghet, någon att bry sig om och någon att prata med. En mycket liten hund kan dessutom vara en fara att ägaren inte ser den och trillar över den, får kopplet runt fötterna och dessutom inte tror att den inte behöver gå så långt och då förlorar hundägandet en del av nyttan.
Jag tror att hundägandet ger mindre vårdkostnader för samhället trots den påtalade risken för frakturer.
En hund ska vara lydig och för en nybliven äldre hundägare finns det massor av kurser för hund och ägare och där ges dessutom tillfälle att träffa likasinnade och få prata om annat än krämpor och bekymmer. Jag tror att hundägandet ger mindre vårdkostnader för samhället trots den påtalade risken för frakturer.
Kanske talar jag i egen sak för trots att jag har haft hund i hela mitt liv så är det nu som pensionär som jag och min hund har börjat gå på kurser och tävla främst i rallylydnad. Våra resultat är väl inte direkt lysande men roligt har vi och folk träffar vi på våra färder. Det är folk i alla åldrar och hundar i alla storlekar och alla kämpar vi för att bli bättre med våra fyrbenta vänner.
Birgitta O
