"Jag ser henne framför mig där hon sitter i sin soffa, nedhasad till en halvliggande ställning, med det tufsiga håret. Ensam, liten och hjälplös."
Det är morgonmöte på jobbet och jag har satt telefonen på ljudlöst. Ett okänt nummer dyker upp på displayen. Kan det vara något med mamma? Hemtjänst har så många olika mobilnummer nu att jag inte har någon koll längre. Känner mig orolig.
Efter mötet ringer jag upp. Jo, det var hemtjänst. Mamma hade varit extra trött i morse så det gick inte att få iväg henne till dagverksamheten. ”Nej, nej, nej!” hade hon ropat när de försökte få upp henne, och vänt sig mot väggen.
”Okej, tack att ni ringde, då vet jag”, säger jag.
Och dagen flyter på. Men jag tänker på mamma mest hela tiden. Har något molande i bröstet om att hon mår lite extra dåligt idag. Det där ”nej, nej!” som kommer allt oftare, vad är det, är det ångest? Jag ser henne framför mig där hon sitter i sin soffa, nedhasad till en halvliggande ställning, med det tufsiga håret. Ensam, liten och hjälplös.
Och jag vet att därinne sitter hon, ensam i soffan. Och att hon behöver mig.
Efter jobbet skyndar jag hem. Mamma bor i samma hus som jag, när jag står vid hissen ser jag hennes dörr. Och jag vet att därinne sitter hon, ensam i soffan. Och att hon behöver mig.
Jag konfererar alltid med mig själv om vad jag ska göra först, gå upp till mig och min egen familj, eller till mamma. Ibland ska det skjutsas till någon träning eller något annat, då finns inget val. Men idag blir det mamma först. Hon halvligger i soffan, dåsar. Rycker till när jag tar i henne. Får upp henne i sittande och ger henne ett glas vatten. Sätter mig bredvid och klappar om henne lite. Hon lutar sig mot mig, lägger huvudet mot min axel. Sådär som jag tyckte det var så skönt att göra framför teven i gillestugan en gång i tiden. Luta mig mot mamma.
Faktaruta
Anhöriga i SPF Seniorerna är en ny grupp på Facebook. Här kan du diskutera, tipsa och känna gemenskap med andra i samma situation.
Gå in på Facebook.
Skriv Anhöriga i SPF Seniorerna i sökrutan så hittar du gruppen.
Välkommen!
Jag kokar en kopp kaffe till mamma, med ett smörgåsrån till, dubbelt med smör och ost emellan. Det gillar hon. Vi löser ett par ord i korsordet som legat på bordet i flera dagar nu. Mamma brukade vara en fena på korsord, lite av det där sitter kvar någonstans långt därinne. Jag kommer aldrig på något, men hon vet att okapin är släkt med giraffen och att rysk flod på två bokstäver brukar bli Ob. Men hon har ingen aning om ifall hon ätit, varit på dagverksamheten eller vem från hemtjänst som varit där.
Efter ett tag måste jag gå. Måste ut med hunden, måste handla, måste hinna träffa mina söner lite också, borde kanske hinna med en joggingtur. Och hela tiden tänker jag på mamma.
