Novell – En enkel till Paris

Eva Eiderbrants novell föll juryn i smaken i sådan grad att hon vann andra pris i Seniorens tävling Årets Novell.

Det första hon såg när hon kom in var den omtalade katten. Hemmets omhuldade husdjur och tillika dess spräckliga orakel. Den stirrade på Elisabeth där hon sköt sin rullator framför sig med sina döttrar på varsin sida.
”Sesam! Kskskskssss, kom du lille.” hördes lockropen från entréhallens sittgrupp.
Den påstått synska katten slog till reträtt och slank ut innan skjutdörrarna gick igen.
Där stod hon nu, böjd inför ödet likt en kapitulerad krigsgeneral. Elisabeth Straumann, nyss fyllda 84. Slaget var över. Den vita flaggan sträckt. Lårbensbrottet, hoptråcklat på länssjukhuset och sedan illa läkt, hade inlett den räcka av attacker som nu lett till hennes slutgiltiga nederlag: en plats på hemmet.
En sköterska i ljusgrön personalrock kom fram till henne och lade handen på rullatorns styre.
”Välkommen hit ska du vara, Elisabeth” sade hon leende.
”Tack”, svarade hon matt.
De eskorterades till det rum som skulle bli hennes. Elisabeth gladde sig åt att hennes vackra sammetsdivan anlänt. Hon parkerade rullatorn och äntrade divanen. Döttrarna virvlade runt. Vaser, hygienartiklar och tavlor kom på plats. När döttrarna givit sig av, lättade men ömsinta, sjönk Elisabeth utmattad tillbaka.

Hon såg sig omkring. Dörrarnas handtag var av grå plast. Väggarna bar spår av tidigare boende, nu saligen hädangångna. Sängen hade ett höj- och sänkbart kromstålsskelett och var bäddad med kortlakan och plastad madrass. Hon suckade. Men nej. Ändå. Generösa fönster släppte in ljus. Den lilla balkongen vette ut mot hemmets park där stenlagda gångar skapade snillrika mönster. Detta var inte en fängelsecell, inget dödens väntrum. Detta var ett rum med utsikt och hon en värdigt åldrande Virginia Wolf.
I parken radades rullstolar upp kring ett bord med kaffe och tårta. Snart knackade det på Elisabeths dörr och hon erbjöds att delta i firandet av Vera Lindfelts 85-årsdag. Elisabeth lät sig villigt ledsagas ned till parken.
Hon makade sig mödosamt ner vid bordet. En av de ljusgröna änglarna skyndade till med patientkort och kaffepanna. En skvätt mjölk, men inget socker. Noterat, välkommen hit, låt sig väl smaka, fru Straumann! Det åts och sörplades, med eller utan änglars hjälp. Vera Lindfelt satt på kortsidan. Hennes ögon var rödkantade och blicken stel. Hon öppnade munnen mekaniskt när skeden närmade sig. Elisabeth förbjöd sig att stirra.
”Är det du, Elisabeth? Har du också kommit hit?”
Elisabeth vände sig förvånat när hennes bordsgranne tilltalade henne. Under en vinröd hatt plirade ett par djupblå ögon.
”Klara! Klara Weman!”
Det slog henne att hon ju visste att också Klara var här. Det var länge sedan de bott grannar, men hon hade ju hört på omvägar. Hon tog Klaras hand i sin.
”Klara, nu blir det Paris i alla fall!”
De utbytte en konspiratorisk blick och tackade ja till påtår. Elisabeth kastade ännu en blick på Vera. Inte en stavelse kom ur hennes mun. Hennes ansikte var stumt och uttryckslöst. Blicken ännu orörlig. Klara lutade sig mot Elisabeth och viskade: tro mig, hon ser och hör allt. Låt dig inte bedras.

Nu måste det bli av. Innan hon började stirra rakt fram. Medan hon ännu kunde och ville tala.

Elisabeths första natt fick ett abrupt slut. Junisolen flödade in i hennes rum och drömmen hon haft smulade sönder alla chanser att finna ro igen.
Nu måste det bli av. Innan hon började stirra rakt fram. Medan hon ännu kunde och ville tala.
Hon tog fram den tummade guideboken. ”Det förgångnas Paris”.
Så snart frukostvagnen började skramla i korridoren tog sig Elisabeth ut för att söka rätt på Klara. Det var lätt gjort. Hon satt redan i dagrummet, klädd som för avresa.
”Gare du Nord? Eller Saint Lazare?” frågade hon inledande.
”Saint Lazare … Lasarus, det passar bra …” skrockade Elisabeth, ”Den ligger dessutom nära Operan”.
”Men kommer man dit med TGV? Med det berömda train de grande vitesse! Det ser jag fram emot!” utropade Klara och slog ut med armarna. Hon slog nästan till frukostängeln som närmat sig med deras brickor.

Elisabeth var i sinnena redan vid en café au lait med croissants i Jardin du Luxembourg när brickan dunsade ner på bordet framför henne. Bredvid kaffekoppen och filtallriken stod en plastmugg med en smetig sörja. Hon kunde urskilja linfrön och där fanns svarta klumpar. Katrinplommon? Sköta magen. Göra stora A.
Elisabeth tittade upp mot Klara. Tårar sköt upp i ögonen.
”Så dum jag är. En riktig gås. Det är klart att vi inte kan åka till Paris. För ett ögonblick fick jag för mig att vi verkligen kunde komma dit.”
Elisabeth rodnade av skam. Hur hade hon tänkt? Höll hon på att bli dement? Klara såg på henne med sina varma, djupblå ögon och log. Elisabeths tårar rann ohämmat över den rynkade hyn.
”För ett ögonblick tänkte jag verkligen … att innan jag är borta …” Hon hulkade till.
”Nej, det är så klart. Vi kommer inte att kliva på ett train de grande vitesse, kära du. Men …”
”När jag mötte Harald var det krig. Och han som var deserterad tysk … Det var omöjligt att resa till Paris! Men det var min dröm.” Elisabeth famlade efter näsdukspaketet i rullatorns korg. ”Och så var kriget slut men Harald ville ändå inte dit. Det gjorde honom för ont. Och barnen krävde sitt. Och sen …” Elisabeths snyftande hade fått grönänglarna att snegla oroligt på varann längre bort i korridoren. ”Och sen, när han förlorade sitt arbete … då tog han till flaskan … och så kom den där dagen när polisen ringde och sa … att de hittat honom vid ett rävgryt. Och där stod jag och barnen …” Klara tog försiktigt tag i Elisabeths handleder och försökte undvika att bli nersnorad. Elisabeth skakade av gråt.
”Så många år, och all denna kamp”, snyftade hon, ”och jag fick låta allt ligga, drömmarna fick vänta, och nu är det oåterkalleligt försent … Och det Paris jag ville se finns säkert inte mer …”
Klara ryckte till när Sesam gned sig mot hennes ben. Hon hade inte märkt honom.
”Så där är du … det var på tiden”, sade hon vemodigt till katten. Elisabeth kom av sig i gråtattacken och tittade upp. Klara vände sig mot henne medan hon strök katten över ryggen.
”Nu kommer han till mig. Han sover nog på min säng snart.” Elisabeth försökte dölja förvirringen och obehaget orden utlöste i henne. Klara rätade upp sig. ”Elisabeth, det är sant. Du har velat till Paris i alla år men aldrig fått eller tagit dig tid. Och nu bär dig inte benen längre. En resa är inte att tänka på. Inte heller för mig. Men ditt kloka huvud har du. Dina tankar. Jag känner dig ju, din fantasi är det inget fel på. Hör här nu …”
I korridoren skjutsades Vera Lindfelt fram i sin rullstol på väg till friseringen. Hennes blick gick förbi de två damerna som tisslande satt där, i sällskap med Sesam som lekte med en nedfallen och skrynklig pappersnäsduk. Elisabeths blick hade ljusnat. Klara tog på sina läsglasögon och tog sig an guideboken.
Under eftermiddagen, när de flesta förmodades vila, tog Elisabeth hissen ner till föreståndaren. Han satt på sitt kontor och verkade uttråkad bland sina pappershögar. När han hörde hennes ärende sken han upp och när Elisabeth gled iväg till sitt rum satt redan lapparna på anslagstavlan. Under rubriken Aktiveringsterapin stod ”Minnenas Montmartre. Följ med till Paris! Onsdag kl.15. Därefter fika. Välkomna!”

Jag måste låta dig fara till Paris utan mig.

Tisdagskvällen tillbringade Klara och Elisabeth återigen i dagrummet. Omgivna av diverse föremål hördes de kasta franska fraser omkring sig. När Klara, som ju var nästan 94, drog sig tillbaka, väntade Sesam på hennes säng.
Elisabeth kände sig som ung när hon vaknade nästa morgon. Solen hade kommit tillbaka efter några regniga dygn. Hon svingade sina ben över sängkanten och beslöt att bege sig till Klara snarast möjligt för att ordna några sista detaljer.
Klara låg ännu i sin säng. Sesam låg bredvid och vakade över henne. Hon dåsade. Elisabeth viskade: mon amie, Klara … hur mår du? Klara vände på huvudet och log trött.
”Herren gör mig till viljes, Elisabeth. Nu ska jag äntligen få gå. Jag har väntat så länge.”
Det brände till i Elisabeths hals.
”Du får resa själv till Paris, Elisabeth. Kärlekens stad kommer att omfamna dig. Jag har redan varit där, i Paris.”
Elisabeth sade inget.
”Jag var där, något år efter kriget. Jag hade adressen till min kusin, som levde i Montmartre. Jag drömde om Paris och om kärleken, och där var de, de båda … Han hette Jacques. Han blev mitt allt, och jag hans … Elisabeth, det jag säger nu vet inte många, för det slutade inte lyckligt för oss. Du vet ju hur det kunde gå, och så gick det också. Jag fick föda i hemlighet. Sen gifte jag mig med Sven. Elisabeth, jag säger inget annat, jag har haft ett bra liv. Jag har inte alltid känt mig älskad, men jag har älskat, det vet jag, det har jag! Så nu, nu är jag färdig att gå. Jag måste låta dig fara till Paris utan mig. Det är din resa, bara din. Au revoir …”
Klara gled på nytt in i sin slummer.
”Adieu”, viskade Elisabeth, ”… à Dieu, min vän.”
Elisabeth fick inte ner varken frukost eller lunch. Hon var röd och svullen om ögonen och var på god väg att be föreståndaren ta ner lapparna igen. Hon somnade utmattad på sängen med näsduken i hand. När hon vaknade med ett ryck var klockan tjugo minuter i tre. Innanför pannan dansade bilder ur drömmen hon haft. Harald hade just riktat gevärspipan mot Sesam, innan hon själv och barnen dansat in och sjungit Non, rien du rien. Non, je ne regrette rien! iklädda klänningar som hade gjort sig på Moulin Rouge.
Beslutsamt samlade hon allt hon skulle behöva och begav sig till aktiveringsterapin. Där satt en handfull vårdtagare, och längst fram tronade Vera Lindfeldt.

Elisabeth harklade sig.
”Välkomna hit, allesammans. Vi ska resa till Paris. Klara Weman och jag…”. Hon tystnade kort. ”Klara Weman och jag har ordnat allt för avresan. Klara har fått förhinder … Hon låter hälsa. Det brådskar, kära ni. Tåget går snart, för oss alla.”
Så började resan till Paris. Elisabeth bjöd in till TGV-tåget. En av grönänglarna hade googlat och hon beskrev med inlevelse hur tåget doserade, hur kaffet smakade och hur de rusade fram i landskapet. När de kom fram till Gare du Nord hade redan Gunnar, Alice och några till kunnat fylla på med sina egna minnen. Från gångna resor. Några till Paris, andra till Borås, Vilhelmina och Odense. Elisabeth fyllde på med det Klara tagit reda på i guideboken. Tillsammans strövade de i Boulogneskogen. Kaffet intogs nära Place de la Concorde. Svala, vackra kvinnor svepte förbi. Studenter diskuterade smattrande. Elisabeth tyckte sig känna doften av en stilig mans rakvatten där han smuttade på dagens första glas med Cabernet Sauvignon från Merdoc. När de kom till Champs-Elysées brast Gunnar ut i sång, sprucken men med all känsla han kunde uppbåda. Kön vid Louvren var för lång, de tog sig istället skrattande vidare till Musée Rodin. Rödkindad och upplyft av fantasins vingar tog Elisabeth dem till den park i Paris nordöstra utkant hon läst om. Men hon fick hejda sig mitt i meningen. Vad hette den? Hon kunde inte minnas det, hur hon än sökte. Sina läsglasögon hade hon inte fått med, så guideboken var inte att tänka på. Hon beskrev kvarteren så gott hon kunde, famlade förläget efter nästa steg i sin berättelse.
”Parc de la Villette.”
Orden kom tydliga, från en djup och grumlig kvinnoröst. Rösten var Vera Lindfeldts. Hon fäste blicken på Elisabeth, som bara med svårighet kunde dölja sin förvåning.
”Parc de la Villette.” Veras självpålagda dödsmask tänjdes av en försiktig mimik. Ur den stela bitterheten sköt en våg av smärta fram. ”Jag hade glömt … Tills nu. Alain! Vi skulle mötas där och stjäla ännu ett ögonblick tillsammans. Och så … gick jag aldrig dit. Pourquoi? Tack Elisabeth. Nu minns jag igen. Det gör ont. Och det gör gott.”
Veras ansikte slöt sig igen. Resan var över. Till tonerna av Edith Piafs La vie en Rose hämtade hemmets ljusgröna personal dem till det dukade kaffebordet. Sesam smet förbi och försvann mot de boendes rum. Elisabeth kunde inte se till vilket han valde att gå.

Novell: Eva Eiderbrant
Illustration: Linnéa Blixt

Kommentera