Ett av slagen under valrörelsen stod om folkhemmet. Men det har redan fallit hävdar Lena Andersson i sin nya roman.
Den som tröttnat på politikernas uppskruvade tempo och mediernas stressade jakt på rubriker och vill få perspektiv på vilket Sverige vi lever i kan läsa Lena Anderssons Sveas son, en berättelse om folkhemmets uppgång och fall.
Romanen är ett inlägg i debatten om priset för det svenska folkhemmet, men också en skildring av några personers resa genom 1900-talet.
Känslomässig kollision
Huvudpersoner är möbelsnickaren Ragnar, född på 1930-talet, och hans mor Svea. De gestaltar den mentala och känslomässiga kollisionen mellan det gamla bondesamhällets nödtorftighet och välfärdsreformernas nya land, folkhemmet. Ragnar ratar i alla lägen det gamla för det moderna – nu är den bärande idén att staten ska sörja för oss.
Om att åldras
Präglad av denna mentalitet och hårt hållen i örat av Jantelagens järnhand blir Ragnar med åren själv passerad, stundtals tillintetgjord, av bokens tredje huvudaktör, dottern Elsa och hennes moderna värderingar. Precis som Ragnar gör Elsa upp med den gamla tidens normer. Ragnar har att omorientera sig i ett oväntat utanförskap.
Sveas son är därför samtidigt en existentiell berättelse om att åldras och om relationen mellan förälder och barn.
Vad fick dig att skriva boken?
– Det var helt enkelt dags för den här berättelsen. Först nu kan vi se vad 1900-talet var och hur det relaterar till vår tid. Hurdana vi är och klarar av att vara, hur vi egentligen mår av sådana stora omvälvningar och drömmar om framtiden.
Berättelsen är starkt självbiografisk. Men det är egentligen oviktigt, enligt Lena Andersson. Ragnar är uppdiktad, men sann, säger hon.
– Om jag skriver om något som är hämtat från mitt eget liv är det för att belysa mångas liv. Jag använder bara det särskilda för att förstå det allmänna. Jag kommer från en liknande familj och bakgrund som i boken, jag vet hur dessa människor tänker, hur de fungerar och ser på världen.
Framför allt är boken kritisk mot folkhemmet, eller hur?
– Nej, i första hand är det en skönlitterär skildring av en familj i tre generationer och dess utveckling. Det är en berättelse om människor i ett samhälle där samhällsförändringen har en väldigt betydande roll för människorna. Folkhemmet hade ju många goda sidor och ska ses i sin historiska period. Det var möjligt då och bara då, kanske nödvändigt också.
– Men jag vill också kritisera det som behöver kritiseras och begripa hur det uppstod, så att vi förstår världens svårigheter och avvägningar bättre.
Ett kärnbudskap i boken är att folkhemmet har fallit. Lena Anderssons berättelse bär också på författarens insprängda reflektioner och slutsatser: ”Folkhemmet krävde så speciella saker av sina medborgare att det inte hade kunnat vara för evigt, eller ens länge. Påbud och förbud måste vara mer allmänt hållna för att bestå. Som allt annat hade det sin egen halveringstid och upplösning inbyggd i sig.”
Vad var det som blev för auktoritärt?
– Jag tänker på de omfattande regleringarna och den otillåtande attityden som de avspeglade: att man försökte tänka ut från politiskt håll vad individer behövde och därför inte fick göra eller borde göra. Men det var ju också så mycket mer än regleringar och förmynderi. Framför allt var det en era då människor rörde sig ut i världen och bort från sin hembygd, mot en hägrande framtid.
Moderniteten och rationaliteten är folkhemmets kännetecken, fortsätter Lena Andersson. Men också dessa har ett pris.– De med tiden allt högre skatterna var ju också ett sorts förmynderi, där det ansågs bättre att politikerna, de vuxna, tog hand om pengarna och fördelade dem rationellt, än att medborgarna, barnen, behöll sina pengar och slösade dem på onödigheter.
Om kostymen är trång spricker den när man växer. Lena Andersson
Alla är eniga om att det var ”oerhört mycket förmynderi i folkhemmet”, fortsätter Lena Andersson. Ett exempel – på sextiotalet fick man inte dricka alkohol på restaurang utan att också äta mat.
– När människors kunskap och frihets behov ökar, när de blir myndiga, vill de inte längre ha förmyndare utan välja själva och ta ansvar för valet själva. Om kostymen är trång spricker den när man växer.
Har vi ingenting kvar av folkhemmet?
– Jo, det har vi nog. Ett omfattande socialt skyddsnät till exempel, och en stark uppfattning att staten borde komma till vår undsättning när vi får problem.
Bra eller dåligt?
– Staten ska inte vara en serviceinrättning. Man ska vara försiktig med dess enorma kraft, använda den endast till det den är avsedd, som att slå vakt om människors frihet och rättigheter. Staten bör inte vara en inrättning som segrande politiker anser att de har rätt att ta över och använda som de har lust till.
Hur bör vi då gå vidare i bygget av vårt samhälle?
– Med större respekt för individens förmåga att klara sig själv.
När brister respekten?
– Till exempel när journalistiken generellt utgår från att staten är just en serviceinrättning, och arbetar utifrån idén att allt som sker är någon annans fel, någon som ska ställas till svars. Det är en version av förmyndarsamhället är jag rädd, att vi inte betraktar oss eller andra som myndiga varelser.
Lena Margareta Andersson
Född i april 1970
Uppväxt i Tensta
Studerade vid skidgymnasiet i Torsby i Värmland. Filosofie kandidatexamen i engelska, tyska och statsvetenskap
Författare, journalist, litteraturkritiker, krönikör, fyra gånger värd för Sommar i P1
Vann Augustpriset 2013 för Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek
Bor tillsammans med sambon Björn Linnell i Tensta
Har också skrivit: Var det bra så? (1999); Du är alltså svensk? (2004); Duck City (2006); Slutspelat (2009); Egenmäktigt förfarande(2013);
Utan personligt ansvar (2014); Förnuft och högmod 2 (2016, en revidering av utgåvan från 2011); Verkligheten och resten: krönikor 2015-2017 (2018)
I berättelsen hamnar Ragnar utanför. Är det samhällets fel?
– Nej, det är som det är. Men visst borde andra lyssna på den som har tänkt efter ordentligt, och inte bara avfärda det, utan försöka nå en jämkning i stället för att slå över i motsatta polen. Ragnar har rätt på många sätt, men drar det för långt och är för hård, även mot sig själv.
Ragnars öde känns typiskt för en åldrande människa i ett samhälle i snabb förändring.
– Jag tror att det är modernitetens dilemma jag beskriver, där barnen sviker sina föräldrar eftersom allt rör sig snabbare och de därför blir främlingar för varandra. Men i grund och botten tror jag att de viktiga frågorna för människorna är desamma i alla tider. Så Ragnars och Sveas öden, Ragnar sviker ju också sina föräldrar, är på så sätt både tidstypiska och eviga.
Ungdomen har alltid tänkt att de gamla inte fattar någonting
Hur kan man som människa möta den här utmaningen?
– Man kan läsa gamla författare från förr som skrev om människan. Då ser man att allt är sig likt, ända bort till antiken. Ungdomen har alltid tänkt att de gamla inte fattar någonting, och har alltid haft till stora delar fel men inte till alla delar, vilket de inser när de själva blir gamla.
Ragnars mor Svea får också betala priset. ”Den nya tiden lämnade inget utrymme för Svea Johansson som haft oturen att vara ung i en era som vördade de äldre och bli gammal i en era som dyrkade ungdomen”, skriver Lena Andersson i boken.
Hon formulerar en varning:
– De unga har ingen barlast att släpa, inga minnen och vanor, och driver därför förändringen. Men om man samtidigt avvisar klokskap, vishet och insikter som kommer av levd erfarenhet, får vi ett obalanserat samhälle som dyrkar ungdomen och föraktar allt som är gammalt. Det är ett samhälle utan jämvikt.
Text: Jan Arleij
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
