Aretha Franklin gick bort i går. Endast 76 år. Och med henne tystnade en av de främsta rösterna någonsin.
Sök upp vilken som helst av hennes stora hits – som ”I never loved a man (the way I love you)”, ”Chain of fools”, ”I say a little prayer”, ”Dr Feelgood”, ”Until you come back to me (that’s what I’m gonna do)” eller ”Respect” – och lyssna på de uttryck som går att upptäcka i hennes häpnadsväckande röst. Inte bara den uppenbara styrkan utan även en karaktär, kvalitet och klangfärg som är unikt hennes egen. Med ett djup och en melodiocitet som man som lyssnare faktiskt upplever rent fysiskt. Kanske för att hon, framförallt i sina sextiotalshits, fortfarande står stadigt förankrad i sina gospelrötter. Mycket mer så än de flesta rena gospelsångare. Sök gärna även på hennes gospelinspelningar, som ”How I get over” eller ”Precious Lord”. Det är en röst till tröst.
Stora soulnamn
Aretha kom att tillsammans med bland annat James Brown, Ray Charles och Otis Redding bli de stora affischnamnen för musikgenren soul som började låta höra om sig i början på sextiotalet. Ett extremt lyckat äktenskap mellan just gospel och rhythm & blues. Med ett lättare och melodiösare groove som träffar både hjärta, hjärna och fötter.
Debuterade i kyrkan
Hon växte upp med en synnerligen karismatisk pappa, Baptistpastorn C.L. Franklin, som under sin levnadstid gav ut över 70 vinylskivor med sina gudstjänster och ledde en kyrka med över 4 000 medlemmar. Aretha debuterade som solosångerska i kyrkan som 12-åring, samma år hon fick sitt första barn. När hon var 14 år var hon huvudsångerska på sin pappas evangeliska turné. Samma år fick hon sitt andra barn. Båda dessa barn togs omhand av hennes farmor och systrar hemma i Detroit.
Dubbla sidor
Aretha Franklin upptäcktes tidigt av Columbia Records men det var inte förrän hon kom till Atlantic Records 1967 och inledde sitt samarbete med producenten Jerry Wexler som gav henne de bästa musikerna hon började sälja miljonupplagorna. Aretha kröntes till ”The Queen of Soul” och hyllades i tidningar och på TV som en självständig och stark svart kvinna. Monsterhiten ”Think” sågs som en uppmaning till kvinnlig frigörelse. Samtidigt led hon i ett äktenskap mellan 1961-1969 som hade urartat nästan direkt det inleddes. Hennes dåvarande man Ted White, som tyvärr var hennes manager (och står som medförfattare till ”Think”), misshandlade henne öppet, bland annat i en hotellobby i Atlanta, med en brutalitet som chockade åskådare.
En total besvikelse
Aretha utsattes också för en psykisk misshandel som kom att prägla många aspekter av hennes liv. Ångest, panikattacker och övervikt gjorde att hon inte gärna reste med flyg men ledde även till beteenden som kom att kallas divalater. Under tidiga sjuttiotalet hade hon några hits, som ”Young, gifted & black” men återvände framförallt till sin trygga gospelbakgrund och turnerade på olika showställen i USA.
Själv såg jag henne i London i början på 80-talet. En total besvikelse där hon oengagerat lufsade igenom olika melodiradiohits, ackompanjerad av usla musiker och inte alls förstod publikens rop på de hits som gjort henne berömd. När publikens kärlek och hennes uppenbara felsatsning går upp för henne börjar hon gråta, går ut en ganska lång stund medan vissa i publiken buar, kommer tillbaka och river av tre av sina stora hits med så mycket soulkänsla hon då klarade av att leverera.
Kom tillbaka
Tack vare sångsamarbeten med britter som Annie Lennox, Elton John och George Michael återfann hon under senare åttiotalet sin musikaliska självkänsla och nådde återigen monsterhitsen.
Själv vill jag gärna slå ett slag för den vackra ”A rose is still a rose”, skriven av Lauryn Hill, som är den av Arethas senare produktion som skulle kunna vara sextiotalets Aretha. Då hon var ”The Queen of soul” och hennes röst rörde dig rent fysiskt.
